Much recent comment has assumed John Maynard Keynes had an answer to the slump which politicians ignored. He did not. He brilliantly tore apart the argument of those economists who claimed it would solve itself if wages were to fall. But his own proposal could not have ended it. For instance, a call that he backed from former British prime minister Lloyd George for public works could not have shaved more than 11 percent off the 100 percent growth in unemployment between 1930 and 1933.

Every proposal Keynes made, notes his biographer Skidelsky, was tailored to take “into account the psychology of the business community. In practice he was very cautious indeed”. Thus a series of articles Keynes wrote for the Times in 1937 suggested that Britain was approaching boom conditions, even though unemployment remained at 12 percent. He was only too aware that capitalists would shy away from any policy which seemed likely to damage profits in the short term. And so, in practice, he avoided recommendations which might frighten them.

Glyn and Howell have argued that to provide the three million jobs needed to restore full employment at the deepest point of the slump would have required an increase in government spending of some 56 percent. Such an increase was not possible in Britain using the “gradualist” methods acceptable to Keynes, since it would have led directly to a flight of capital abroad, a rise in imports, a balance of payments deficit and a steep rise in interest rates. Carrying it through would have required “the transformation of the British economy into a largely state controlled, if not planned, economic system”. So, when government expenditure did start to grow and cut unemployment, it was, according to Eichengreen, “due more to Mr Hitler than Mr Keynes”, with growth by 5 percent in the proportion of GNP going into arms, creating some 1.5 million jobs by 1938. A successful Keynes-type policy in the US “would have had to approach the size of government expenditures during the Second World War”.

In his General Theory Keynes hinted at the failings of capitalism being too deep for merely monetary and fiscal measures to deal with, advancing his own version of falling profit rates (the “declining marginal efficiency of capital”) and saw radical action with the “socialisation of investment” as the only effective counter-slump measure. But he never tried seriously to advance this solution—since under normal peacetime circumstances socialisation of investment is not possible without taking control of capital itself away from the capitalists.

Först bara något om prefixen, för de kan vara en aning förvirrande. Ända sedan John Maynard Keynes publicerade sitt huvudverk Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar 1936 har det varit stridigheter kring hur det bör läsas; huruvida John Hicks IS/LM-modell verkligen summerar Keynes tänkande på ett adekvat sätt osv. Lite schablonmässigt kan man säga att det kom att utkristallisera sig två traditioner. En av dem betonade kontinuiteten med den ortodoxa nationalekonomin och kom sedermera att införliva allt fler antaganden inom nyklassisk ekonomisk teori. Detta är den nykeynesianska strömningen (som de flesta LO-ekonomer utgår ifrån): keynesianismens högerflygel om man så vill. Tunga namn idag är Gregory Mankiw, Olivier Blanchard och George Akerlof. Detta är vad som dominerar kurslitteraturen i makroteori på de nationalekonomiska institutionerna på svenska universitet. Man brukar även räkna in Ben Bernanke (chefen på amerikanska centralbanken) i denna tradition. Den andra strömningen betonade istället diskontinuiteten med den ortodoxa nationalekonomin och kom sedermera att fjärma sig ännu längre än Keynes själv från nyklassisk ekonomisk teori. Detta är den postkeynesianska strömningen (i Sverige kanske främst förfäktad av Johan Ehrenberg): keynesianismens vänsterflygel om man så vill. Internationellt är nog Paul Davidson det tyngsta namnet av de nu levande post-keynesianerna. Historiskt är det annars Joan Robinson, Nicholas Kaldor och Michał Kalecki som är tunga namn.

Det är diskutabelt huruvida postkeynesianerna tillhör en socialistisk vänster eller endast en liberal vänster. Keynes själv betonade uttryckligen att han var liberal och inget annat (och vidhöll detta även då han kom att samarbeta med brittiska "Labour"). Men det finns ändå en del sympatiska drag i denna strömning. Kanske särskilt om man kommer från marxistisk bakgrund och följaktligen är van att, som Marx, anlägga ett "långsiktigt" perspektiv på samhällsekonomin och känner sig osäker på hur man ska förhålla sig till "kortsiktiga" fenomen som förändringar i hushållens sparande ("marginal propensity to save"), inflationstakt och kapacitetsutnyttjande, osv. Här har vi (i någon mening) radikala ekonomiska teoretiker som fokuserar just på sådana saker. Det finns dessutom en lång historia av kontakt mellan de två traditionerna: från monopolkapitalteoretikerna som menade att en hög grad av monopol i ekonomin delvis sätter arbetsvärdeläran ur spel och öppnar upp en ekonomisk dynamik som med fördel kan adresseras med postkeynesianska begrepp (det är en öppen diskussion huruvida t.ex. Sweezy bäst beskrivs som en kaleckianskt influerad marxist eller en marxistiskt influerad kaleckian); över förhållandevis ortodoxa marxister som plockar in enskilda moment från postkeynesianismen (t.ex. Fred Moseley som lyfter fram Hyman Minskys analys av finansmarknaden); till en mer allmän dialog (jag tänker på de frekventa referenserna till postkeynesianska författare som man hittar hos t.ex. Ernest Mandel och David Harvey). Dessutom finns i den "heterodoxa" ekonomin en sorts institutionell gemenskap i det att många publicerar sig i samma heterodoxa vänstertidningar, som t.ex. Cambridge Journal of Economics och Review of Political Economy. Och slutligen kan man peka på detta med gemensamma fiender. Många postkeynesianer har trots allt delat ut ganska så hårda slag mot nyklassisk ekonomisk teori. För alla som emellanåt diskuterar med nyklassiker kan jag rekommendera att läsa in sig på den sk "cambridge capital controversy" - som handlade om nyklassisk distributionsteori, dvs huruvida lön bestäms av arbetes marginalproduktivitet och vinst/ränta bestäms av kapitalets marginalproduktivitet – där ekonomer från brittiska Cambridge (där de tyngsta postkeynesianerna var verksamma) angrep ekonomer från amerikanska Cambridge (dvs Massachusetts Institute of Technology). Och såvida man kan räkna in nyricardianen Piero Sraffa (han tillhörde de kretsarna, och många postkeynesianer är nyricardianer, men nyricardianism är inte nödvändigtvis postkeynesiansk) så kan det vara värt att kolla igenom följande kritik av marshallsk mikroteori (som dominerar undervisningen i mikroteori även idag).

Men man måste dock passa sig för att allt för snabbt dra slutsatsen att de två traditionerna är kompatibla i största allmänhet, innan man konstaterar att "det går" att stimulera ekonomin med hjälp av ekonomisk politik i största allmänhet, utan att precisera under vilka förutsättningar man möjligtvis kan göra något sådant. Risken, som jag ser, är annars att man faller in i en allmän underkonsumtionsteori. Argumentationen ser då ut ungefär såhär: Från (post)keynesianismen hämtar man en kritik av "Says lag" i den ortodoxa ekonomin (dvs att produktion och utbud av varor självt skapar sin egen efterfrågan genom att självt utgöra en efterfrågan på andra varor), och menar att det snarare är så att efterfrågan har en prioritet över utbudssidan, eftersom ingen kapitalägare kommer vilja investera i produktion av varor som han eller hon inte vet om det finns en efterfrågan på. Om "förväntad efterfrågan" bestämmer utbudet finns en risk att ekonomin låser fast sig i ett jämviktsläge med lågt kapacitetsutnyttjande (ur kritiken av Says lag följer alltså en kritik av walrasiansk allmän jämvikt). Om man till detta fogar argumentet att varje kapitalägare har ett intresse av att hålla nere sina anställdas löner för att maximera sin vinst, men dessa löner samtidigt utgör efterfrågan på andra kapitalägares varor så hittar vi en motsättning i ackumulationsprocessen, en "underkonsumtionistisk" motsättning. När kapitalägare genom att öka sina vinster (på bekostnad av löner) ökar sitt sparande underminerar de samtidigt grundvalen (dvs efterfrågan) för att kunna investera dessa sparade medel i expanderad produktion; man låser in sig i det sk "sparandets paradox". Om någon tycker att detta är en vulgarisering av postkeynesiansk argumentation får ni säga till, men det är ett argument jag tycker man ofta ser i vänsterdebatt. Det är inte så att postkeynesiansk teori nödvändigtvis implicerar att den kapitalistiska ekonomin med nödvändighet tenderar att gå in i recession pga bristande efterfrågan av konsumtionsvaror, men den passar bra för att driva en sådan argumentation, och det är just det som jag antar är tilltalande från vänsterperspektiv. För då framträder en motsättning mellan den enskilde kapitalägaren (som utgör det borgerliga perspektivet) och samhällsekonomin i allmänhet. Räddningen ur sparandets paradox är antingen högre löner eller en underbalanserad statsbudget (det som kallas expansiv finanspolitik). Johan Ehrenberg går så långt (men jag tror han är ganska ensam om detta) att han hävdar att hela efterkrigstidens boom kan förklaras genom krigstidens kraftigt underbalanserade statsbudgetar. Det är inte endast så att man med politiska medel kan få ekonomin att fungera bättre, utan man kan få ekonomin att fungera bättre genom att använda politiska medel som även är önskvärda i sig, vare sig det är högre löner eller att rusta upp miljonprogramshusen eller vad det nu är. Marc Lavoie använder Friedmans gamla uttryck med "gratis lunch" men i en omvänd polemisk mening, att det finns "gratis luncher" att inhämta genom att lösa den problematiska relationen mellan den enskilde kapitalägaren och samhällsekonomin i stort. Arbetarrörelsen kommer alltså i detta perspektiv att förkroppsliga det allmänna, dess krav är i linje med vad som är det allmänt bästa, mot vilka står borgerlighetens enskilda (inskränkta) kapitalägare.

Samtidigt finns det ju anledning att dra sig till minnes att underkonsumtionsteori spelade en viss roll i den svenska socialdemokratins omorientering från klass till folkhem. Jag tänker här på det inflytande som John Atkinson Hobson utövade på Ernst Wigforss och den senares paroll att man kan "stimulera" den kapitalistiska ekonomin ut ur kristillstånd. Hobson var en progressiv liberal ekonom som föregrep Keynes just i sitt fokus på den effektiva efterfrågan. Krisuppgörelsen 1933 som vad jag förstår till sitt innehåll mycket var Wigforss verk har ju också i efterhand kallats keynesiansk, trots att Keynes Allmän teori… (keynesianismens grundande verk) ännu inte publicerats. I vilket fall: Hobson är kanske mest känd för att ha argumenterat att Storbritanniens imperialistiska strävanden kunde förklaras med ansatsen att erövra marknader för kapitalexport som ett sätt att lösa den överackumulation som dominerade den inhemska ekonomin. I detta läge hävdade Hobson att eftersom överackumulation föll tillbaka på underkonsumtion kunde den förra avhjälpas genom att tvinga ekonomin att vara mer progressiv, t.ex. att ta sig an en upprustning av de nedgångna arbetarbostäderna. Tesen var alltså att det kapitalistiska produktionssättet är av sådan karaktär att det i regel fungerar bättre om man tvingar det att vara progressivt. Det fanns en rad marxister som delade Hobsons uppfattning om imperialismens orsaker, men inte dess politiska lösning. Inte ens Rosa Luxemburg, som ändå utvecklade en marxistisk variant av underkonsumtionsteori, kunde acceptera Hobsons svar. Att öka efterfrågan av konsumtionsvaror, på Hobsons sätt, är att öka den på bekostnad av företagens vinst, dvs reveny (som också är efterfrågan på konsumtionsvaror) och investeringar (som är efterfrågan på kapitalvaror). Vad gäller den agregerade efterfrågan är detta ett nollsummespel. Men relationen mellan Hobson och hans marxistiska läsekrets är intressant för att den blottlägger att då, vid början av förra seklet, var det här gränsen mellan socialism och vänsterliberalism gick: är problemet produktionsförhållandet självt eller är det enskilda kapitalister som inte förstår sig på samhällsekonomin och blockerar detta produktionsförhållandes optimala funktionssätt; är problemet kapitalet eller borgerligheten? Socialisterna hävdade det förra, vänsterliberalerna det senare. Wigforss föll, som sagt, in i det senare lägret.

Krisuppgörelsen – och den allians mellan arbetarklass och bönder den implicerade – kom sedan att definiera den moderna svenska socialdemokratiska reformismen. Innan 30-talet hade reformism framförallt handlat om hur man begreppsliggjorde relationen mellan stat och samhällsekonomi, det var om detta den så kallade revisionismdebatten inom tyska SPD i huvudsak handlade. De som förfäktade en reformistisk linje hävdade att staten och de liberal-demokratiska politiska institutionerna var autonoma i relation till det kapitalistiska produktionssättet och kunde härbärgera socialistiska strävanden och så småningom komma att förvalta ett socialistiskt samhälle. De som förfäktade en revolutionär linje menade att staten inte var autonom och betonade istället alternativa politiska institutioner (efter 1905 framförallt arbetarråden). Enligt denna distinktion stannade t.ex. Rudolf Hilferding kvar inom SPD efter partisplittringen i samband med första världskriget, trots att hans ekonomiska tänkande inte nödvändigtvis skiljde sig så mycket från de som gick över till KPD. Men det fanns även en annan tråd i revisionismdebatten som just gällde ekonomi. Eduard Bernstein hävdade, som bekant, att den tyska ekonomins återhämtning från den svåra recession den drabbats av under slutet av 1800-talet var ett tecken på att Marx kristeori inte var giltig. Han ställer sig inte uttryckligen bakom något specifikt alternativt ekonomiskt tänkande, men antyder att om inte "utarmningsteorin" är giltig kanske kapitalismen, trots allt, är kompatibel med progressiva politiska strävanden. Här öppnar han upp för en reformism som låter sig influeras av en sorts ekonomisk vänsterliberalism. Jag säger vänsterliberalism för innan Hobson hade J.S. Mill utgjort en sorts vänster inom den liberala nationalekonomin (även om han som politisk teoretiker ganska så ofta argumenterade i reaktionära termer) i det att han drivit tesen att distributionsförhållandena hade en viss autonomi i förhållande till produktionsförhållandena; ett argument som utgjorde en teoretisk grundval för en progressiv fördelningspolitik. Min poäng är alltså att det fanns två dimensioner i revisionismdebatten, två dimensioner i distinktionen revolutionär/reformist: å ena sidan en distinktion kring hur autonom staten är och å andra sidan en distinktion kring hur reformerbar kapitalismen är. Detta har alltid gjort begreppet reformism en aning luddigt. En av de allra tyngsta hänvändelserna mot Bernsteins position formulerades trots allt av Hilferding i och med boken om finanskapitalet, och det var inifrån det reformistiska lägret. I vilket fall så låg fokus i början av 1900-talet på den första av dessa distinktioner men kom sedan från och med 30-talet, i Sverige, att förskjutas mot den senare. Och jag skulle vilja hävda att det var just genom introduktionen av ett underkonsumtionistiskt tema (att man går från tesen att socialpolitiska, progressiva reformer inte nödvändigtvis hämmar ackumulation/tillväxt till tesen att dessa reformer ofta främjar ackumulation/tillväxt) som den nya reformismen kom att sammanfalla med ett övergivande av socialiseringssträvandena. Reformism betydde inte längre reformvägen till socialismen, utan snarare något i stil med hävdandet av allmänintresset i den ekonomiska politiken. En sådan politisk orientering hamnar sedan naturligtvis i kris när man från och med 70-talet inte kan peka på något empiriskt positivt samband mellan progressiva reformer och ackumulation/tillväxt. Jag har nyligen hört Dan Andersson definiera reformism i termer av att göra saker och ting långsamt, noggrant och genomtänkt. Så jag antar att reformism nu för tiden inte ens är ett politiskt begrepp.

Reformismens kris (reformism i den "funktionssocialistiska" betydelsen innan Dan Anderson) sammanföll med, eller är helt identisk med, keynesianismens kris. Mitt huvudsakliga argument i denna fråga är rätt okontroversiellt: den keynesianska ekonomiska politiken klarade inte av den ekonomiska krisen på 70-talet. Detta måste väl ändå vara graverande? Det pekar åtminstone på vissa gränser för detta med det keynesianska stimulerandet av ekonomin. Det är som sagt en okontroversiell berättelse, men om jag ska nämna en bok som lägger ut keynesianismens problem på 70-talet från ett radikalt vänsterperspektiv så är det The Economics of Global Turbulence av Robert Brenner.

Det kan i sammanhanget också vara värt att nämna Mitterand-regeringen i Frankrike från och med 1981, som hade en rad vänsterorienterade keynesianska rådgivare. Man kan tycka att dess reformer och ekonomiska politik säkert var önskvärd, motiverad och rimlig på många sätt, men det är svårt att säga att man lyckades utvinna så många "gratis luncher" genom att hävda ett allmänintresse gentemot borgerliga särintressen. Kapitalet kom att utöva ett väldigt hårt tryck mot denna regering. Detta tryck sätter om något fingret på vad som är problematiskt i det ekonomiska tänkande som dominerar inom stora delar av dagens svenska vänster. Man bortser från kapitalet självt som politiskt problem.

Om jag förstått saken rätt så kanske man kan säga på följande sätt: vad gäller den gamla revisionismdebatten så intar man i mycket samma position som Georges Sorel, dvs att Eduard Bernstein mycket väl kan ha haft rätt, men att det inte spelar någon roll eftersom den revolutionära hållningen framförallt grundas i en etisk kritik av kapitalismen. Sorel försökte ju ersätta den historiematerialism enligt vilken kris är av avgörande betydelse för den revolutionära omgestaltningen av produktionssättet, med en bergsonism som lämnar större utrymme för ett mer voluntaristiskt begreppsliggörande av historisk förändring. Skillnaden mellan en reformistisk och revolutionär hållning har då inte längre att göra med en skillnad i hur man begreppsliggör samhällsekonomi och stat, utan är snarare en etisk fråga. Dagens vänster har kanske gått ännu längre i denna riktning. Skillnaden är nu närmast en fråga om personliga preferenser. Grejen är dock att Sorel trots allt var syndikalist; han var på inget sätt upptagen med frågan om ekonomisk politik. Mitt intryck är att stora delar av dagens vänster dras till postkeynesianska formuleringar just för att de motiverar reformer som för en själv faller tillbaka på en etik. Initialt finns en instrumentell relation till postkeynesianismen, men sedan kommer den allt mer att prägla ens uppfattning av samhällsekonomin. Resultatet är att vi får den absurda situation enligt vilken det är mer vänster att hävda att kapitalet inte utgör något särskilt strukturellt problem för en progressiv politik och där det är mer höger att peka på sådana problem. Den klassiska revolutionära hållningen kommer därmed att stämplas som en högeravvikelse, medan vänsterliberalismen (i den mening postkeynesianismen bygger vidare på J.S. Mill och Hobson) utgör en vänster även bland socialister.

Det är på sätt och vis ironiskt att samma människor som klagar över nyklassikernas relation till sina hypostaserade modeller kan plocka upp Kaleckis modell över relationen lönenivå/sysselsättning och behandla denna som om den stod i ett 1-till-1-förhållande till realekonomin; utan att fundera över vilka antaganden den vilar på; ifall den även innesluter en situation med en liten ekonomi med stor utrikeshandel. Under den svenska socialdemokratins "funktionssocialistiska" storhetstid var man väl också närmare den sk Rehn-Meidnerska modellen, som kanske påminner om keynesianism så som allmän politisk orientering, men som avviker på avgörande sätt så som ekonomisk politik, och skjuter in sig mer på "omvandlingstryck" än "effektiv efterfrågan", delvis för att mycket av multiplikatoreffekter undermineras i små ekonomier med stor utrikeshandel, samtidigt som "omvandlingstrycket" backades av en hård reglering av finansmarknad.

Men låt mig återvända mer allmänt till detta med underkonsumtion. Problemet gäller alltså hur man begreppsliggör orsaken till en ekonomisk krissituation. Underkonsumtionsteori talar om själva frånvaron, alt. bristen, på efterfrågan själv som en orsak. Marx adresserar ämnet i andra bandet av Kapitalet, och skriver där bl.a. följande (observera hur detta med etik dyker upp även här):

Det är en ren tavtologi att påstå, att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till, undantagandes de sub forma pauperis eller "tjuvarnas". Att varor är osäljbara, betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig nu produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den enskilda konsumtionens behov). Men om man vill ge denna tavtologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså bleve avhjälpt, om de finge en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom - som dessa riddare av det sunda och "enkla" (!) människoförnuftet ser saken - förhindra krisen. Det verkar alltså, som om. den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och alltid endast såsom en stormvarning inför den annalkande krisen. *

Tesen är alltså att bristen på efterfrågan mer är en effekt av än orsak till kriser. Att förlägga orsaken i själva konsumtionen – "realiserandet" som Rosa Luxemburg skriver – är att bortse från hur konsumtionen bestäms immanent i de förhållanden som bestämmer produktionen. Det gäller för det första att beakta hur efterfrågan på produktionsmedel samt kapitalägarens reveny utgör en del av den agregerade effektiva efterfrågan. Detta är det dock inte så många som missar. Men sedan också hur nuvarande ackumulation implicerar kommande ackumulation. Anledningen till att Luxemburg hakar upp sig på problemet med "realisering" är att hon tänker sig ackumulation som ett tillfälligt avsteg från enkel reproduktion, att ekonomin liksom hoppar fram stegvis. I den mån ackumulation innebär ökad produktion av produktionsmedel så är det klart man kan fråga vem som ska efterfråga alla de extra konsumtionsmedel som är möjliga att producera med dessa produktionsmedel om denna expansion är en sorts engångshändelse. Men ackumulationens koherens (eller mer precist Marx scheman över den expanderade reproduktionen) bygger på fortsatt ackumulation. Kapitalägare investerar endast i produktion av produktionsmedel ifall de förväntar sig att ekonomin kontinuerligt ska fortsätta expandera.

(För mer kritik av underkonsumtionsteori, se här, här, här och här)

Själv har jag som bekant en dragning åt reguleringsteori, så jag tror förvisso det finns en regulativ/institutionell dimension i den expanderade reproduktionen som ger vissa keynesianska begrepp en viss relevans. Vid tider av ekonomisk osäkerhet undviker kapitalägare att göra långvariga investeringar. Om en specifik ekonomisk politik uppbackad av ett specifikt institutionellt ramverk (dvs ett regleringssätt) kan skapa en gemensam idé om och förtroende för en specifik ackumulationsstrategi/regim kan "riskpremien" för långsiktiga investeringar sänkas och därmed ackumulationskvoten höjas.

Likaså finns det något att lära av det sätt som keynesianerna menar att frågan om Says förmenta lag spelar in i relationen mellan sparande och investeringar. Även Marx tar upp Says lag till diskussion i början av första bandet av Kapitalet, och han påminner om Keynes i det att han hävdar att i denna lag har man liksom abstraherat bort pengarnas betydelse i samhällsekonomin, de begreppsliggörs endast så som något som underlättar utbytet. Om man betonar att de därutöver också förmedlar utbytet (v-p-v) hittar vi i denna förmedling handelskrisens abstrakta möjlighetsbetingelse. När Marx i andra bandet av Kapitalet tar upp frågan om reproduktionsscheman (som är ett sätt att begreppsliggöra sparande, investeringar, efterfrågan på agregerad nivå) utgår han dock från den klassiska nationalekonomins antaganden om en identitet mellan sparande och investeringar. Pengar finns inte med i hans reproduktionscheman. Jag tycker inte det är ett avgörande problem givet vad Marx har för avsikt att argumentera i denna sektion av boken. Dessutom är detta ju endast ett utkast sammanställt av Engels. I vilket fall, här har keynesianerna en poäng som inte vad jag ser nödvändigtvis står motsättning till Marx. I oroliga tider förskjuts de sk likviditetspreferenserna: kapitalägare håller helst sitt kapital i likvida medel (dvs pengar, eller något som snabbt kan bytas mot pengar); det blir helt enkelt en ökad efterfrågan på pengar, det som förmedlar utbytet. Detta påverkar relationen mellan sparande och investeringar. Räntan drivs upp över en nivå som är förenlig med stora investeringar. Identiteten sparande/investeringar bryts, vilket innebär att reproduktionsschemat blir inkoherent. I reguleringsteoretiska termer skulle man kunna säga att relationen sparande/investeringar inte är en omedelbar identitet, utan snarare är en förmedlad identitet, förmedlad av ett regleringssätt.

Jag skulle i sammanhanget vilja slå ett slag för ett av de mer intressanta anspråken på att ställa Keynes i relation till marxistisk teori, det som förfäktas av Gérard Duménil och Dominique Lévy (bl.a. i följande text): keynesian på kort sikt och marxist på lång sikt (lång sikt är ju, som sagt, också den sikt som Marx huvudsakligen ägnar sig åt).

Men hur ska man då, slutligen, förhålla sig till frågan om kapitalismens eventuella reformerbarhet så som icke-liberal socialist. Jag tror man måste skilja mellan tre olika situationer här. För det första har vi de tillfällen då kapitalismen går in i kris på grund av en dysfunktionell finansmarknad, eventuella exogena chocker, eller någon sorts haveri bland kapitalägares förväntningar eller liknande; när kapacitetsutnyttjandet är lågt, men profitkvoten är relativt hög. I detta läge finns det troligtvis goda möjligheter att gripa in med ekonomisk politik och i någon mening förbättra ekonomins prestationsförmåga. För det andra har vi de tillfällen då det råder en tillfälligt stabil/koherent ackumulation. I detta läge skulle jag nog säga att det finns en viss grad av fördelningsmässig indifferens i det ekonomiska systemet. I marxistisk teori antar man ofta att ackumulationskvoten är en funktion av profitkvoten, ju högre profitkvot desto högre ackumulationskvot och tvärt om. Om högre löner sänker profitkvoten så sänker den i sådana fall alltså även ackumulationen/tillväxten. Men det borde inte vara helt orimligt att anta att ackumulationskvoten har en viss, begränsad och relativ autonomi; att man skulle kunna utveckla politiska strategier enligt vilka man ökar löner på bekostnad av reveny (kapitalägarens privata konsumtion) snarare än ackumulation. Slutligen har vi, för det tredje, de situationer då ekonomin går in i kris för att profitkvoten är låg, då ekonomin hemsöks av en överackumulationsproblematik (som på 70-talet). I detta läge finns det väldigt små möjligheter att med ekonomisk politik gripa in och förbättra ekonomins prestationsförmåga.

När kapitalismen går in i en kris som relaterar till dess höga organiska sammansättning så tjänar allt snack om att stimulera ekonomin genom statlig kreditexpansion endast till att förskjuta frågan om socialismen från dagordningen.

Frågan är då hur vp ska hantera denna situation. Jag tycker så klart det är väldigt trist att man undviker att resa radikala paroller i samband med finanskrisen - utan nöjer sig med att kräva att "en kommission ska tillsättas för att analysera finanskrisen och ta fram förslag som kan förebygga att den återupprepas" - för att framstå som mer regeringsduglig. När Lena Malmberg för Flammans räkning frågar Siv Holma om det inte just nu är läge att komma med radikala krav får hon svaret: "Det är möjligt att man kan tycka det men vi har inte diskuterat i de banorna." Att helt skippa all parlamentarisk agitation (som väl ändå måste vara centralt för ett litet vänsterparti), det är något utöver en berättigad kritik av radikalism; det är att göra strategi mer till en dygd än ett instrument. För om det är denna hållning som krävs för att ingå i en mitten/vänster-regering så kommer vänsterpartiet troligtvis åka ut ur riksdagen 2014. Partiledningen är dock med all säkerhet smärtsamt medveten om erfarenheterna från franska pcf och italienska rifondazione. Så då är min fråga: är det helt enkelt ett offer man gör? Egentligen vill man söka regeringssamarbete, men bli avvisade, för att därefter kunna stödja en socialdemokratisk minoritetsregering som man är fri att kritisera (för alla väljare förstår ju dilemmat med att inte gärna fälla en sap-regering, men man behåller ändå möjligheten att kunna göra det, som 1990, att upprätta en yttre gräns). Men så länge det finns en möjlighet att sap bildar samlingsregering med fp, och vp alltså berövas denna yttersta möjlighet att fälla, så är det bättre att inte ge sap någon anledning att avvisa ett regeringssamarbete med vp och följaktligen helt offra sig själv (vara redo att bli utraderade 2014) för den kommande mandatperiodens skull.

För det första tycker jag det är värt att notera frånvaron av s.k. "exogena chocker" i denna kris. Det är svårt att säga att det skulle vara "utomekonomiska" faktorer som gjort sig gällande i denna kris genom att rubba en "inomekonomisk" jämviktstendens. Detta borde rimligen slå mot legitimiteten i borgerlig ideologiproduktion. På 70- och 80-talen kunde man peka på OPEC-1 och OPEC-2 för att förklara de svårigheter det kapitalistiska produktionssättet genomled. Idag finns inte något av liknande tyngd. När Anders Borg tvingas dra till med "rå girighet" och "vårdslöst risktagande", tycks många ortodoxa antaganden om ekonomins funktionssätt vara i gungning. Jag vill t.ex. minnas att Adam Smith formulerat någon tes om relationen mellan egennytta och allmännytta som haft ett visst inflytande i den ekonomiska doktrinhistorien. Daniel Ankarloo skriver förtjänstfullt om jämvikt vs kris på följande sida.

Detta med en viss skepsis gentemot walrasiansk jämviktsteori är något gemensamt för stora delar av den heterodoxa ekonomin. Jag vill dock passa på att skriva något om marxistisk kristeori, och den går ju lite längre än så.

Det är alltid vanskligt att röra sig från kapitalismens allmänna kristendens (den s.k. LoPKFT) till en specifik empiriskt given ekonomisk kris, som den vi nu genomlider. För det första har vi frågan om alla motverkande tendenser; att peka ut LoPKFT som den drivande orsaken bakom en given kris kräver att man kan förklara varför motverkande tendenser inte är kraftiga nog att förskjuta kristendensen. I detta fall måste man dessutom hantera frågan om lönearbetare med bostadslån (något som inte ryms inom de antaganden som Marx utgår ifrån). Marx utgår snarare från att finanskapitalet så att säga verkar genom det industriella kapitalet, att bankerna lånar pengar till industrin mot anspråk på delar av framtida profit, medan det för dagens situation är av vikt att finanskapitalet lånat pengar till lönearbetare mot anspråk på framtida lön. Jag skulle inte säga att detta ogiltigförklarar Marx begreppsapparat, men det gör att glappet mellan hans utläggning av kapitalismen i allmänhet och den konkreta situationen blir något större.

Om ortodoxa ekonomer vill reducera den nuvarande finanskrisen till en renodlad förtroendekris, tycks det finns en viss enighet bland radikala ekonomer att den på något sätt relaterar till en aggresiv kreditexpansion i USA sedan början av 90-talet, som accelererade iom fed:s lågräntepolitik efter it-krashen. Jag skulle vilja relatera detta till Marx klassiska reproduktionsscheman genom att formulera hypotesen att en kretditexpansion inte endast blåser upp efterfrågan i ekonomin i största allmänhet (att man springer i luften så länge man inte tittar ner), utan att ökade investeringar i bostadsobligationer ökar ackumulationskvoten, vilket i normala fall innebär innebära en ökad produktion av produktionsmedel (sektor ett) i förhållande till produktionen av konsumtionsmedel (sektor två), men i detta fall innebär det direkt omvända, vilket kortsluter förhållandet mellan en ökad ackumulationskvot och ökat relativt mervärde. Detta skulle snabbt göra det olönsamt att alls investera i amerikansk ekonomi om det inte vore så att ökade investeringar i bostadsobligationer självt upplåter investeringsmöjligheter i sektor ett. Men då det ursprungliga problemet just var en problematiskt låg profitkvot (alltså inte tillräckligt med profit att ackumulera), så realiseras denna investeringsmöjlighet av kapital från andra länder (som t.ex. Kina), som följer med det amerikanska handelsunderskottet/statsskulden liksom på köpet. En bolånedriven ackumulation skapar en inkoherens mellan ekonomins två sektorer - den utgör inte i sig själv en koherent ackumulationsregim - som dock (tillfälligt) kan motverkas genom handelsunderskott och ökad statsskuld (en annan ekonomi fyller i den bolånedrivna ekonomins luckor). Men när andra ekonomier också blir allt mer bolånedrivna (som Europa på senare tid) så upphävs denna stabiliserande motverkande tendens. Okej, kanske något spekulativt…

Men, för att backa lite. Det finns en oenighet bland radikala ekonomer hur man relaterar den nuvarande finanskrisen till LoPKFT som faller tillbaka på hur man begreppsliggör den s.k. "nya ekonomin". Å ena sidan har vi Robert Brenner, Loren Goldner och Chris Harman som menar att den nya ekonomin helt och hållet är en myt, att det bara är i en skenbar bemärkelse den amerikanska ekonomin vuxit sedan 1992 ungefär och att den inte övervunnit de strukturproblem den drogs med på 70- och 80-talet. Å andra sidan har vi SSA-teoretiker och de som använder begreppet post-fordism (reguleringsteoretiker och autonoma marxister) m.fl. som menar att det finns en mytologi kring den nya ekonomin, men att den samtidigt innehåller element som i någon mening (kanske tillfälligt?) kunnat hantera 70- och 80-talens problem. Se följande sida för en diskussion mellan repressentanter för de två ståndpunkterna.

Robert Brenner är en udda fågel i sammanhanget, men i övrigt tycks det finnas en viss enighet kring att lönsamhetskrisen i ekonomin på 70-talet hängde samman med en hög organisk sammansättning av kapitalet. Se t.ex. följande sida för en allmän sammanfattning av diskussionen. Vidare tycks det finnas ett allmänt samförstånd kring tesen att ett sätt att hantera krisen var att pressa tillbaka reallöner och på så sätt öka profitkvoten.

Jag skulle nedan vilja sammanfatta de argument som är i rörelse.

Det finns till att börja med tre argument om varför den tillväxt som registrerats i amerikansk ekonomi sedan ca 1992 i huvudsak är uttryck för en "dopad" ekonomi:

1. Först har vi som sagt tesen om allmän kreditexpansion, som blåser upp efterfrågan i ekonomin. Den främsta formuleringen av detta argument är Brenners The Boom and the Bubble. Han skrev också en kort artikel just i inledningsfasen av bolånekrisen, som man hittar på följande sida.

2. Sedan har vi tesen om en inadekvat samhällelig reproduktion, som formulerats av Loren Goldner, bl.a. i följande text. Samhällets infrastruktur, brandförsvar, skolväsende, etc. reproduceras inte i tillräcklig utsträckning för att säkerställa produktionsprocessens fortlevnad.

3. Slutligen har vi tesen om "accumulation by dispossesion" som formulerats av David Harvey, enligt vilken han begreppsliggör nyliberal privatisering i termer av en s.k. primitiv accumulation. Poängen är alltså att primitiv ackumulation i strikt mening inte ackumulerar rikedom; det handlar snarare om att något införlivas i kapitalistiska egendomsförhållande, som inte tidigare funnits där, vilket ger sken av ackumulation.

Sedan finns det dock också en rad argument om hur den nya ekonomin möjligen skulle kunna mobilisera tillräckligt många motverkande tendenser för att (tillfälligt) upphäva 70- och 80-talens lönsamhetskris.

1. Man kan som Harvey, igen, hävda att ny produktionsteknologi möjliggjort en ökad genomsnittlig omslagshastighet i ekonomin. Effekterna av detta i värdetermer är att profitkvoten skiftar upp. Argumentet är hämtat direkt från andra volymen av Kapitalet: om två produktionsprocesser har samma kvot konstant och variabelt kapital, men den ena slår om dubbelt så snabbt, så producrear de båda på samma tid lika mycket värde, men den snabbare produktionsprocessen kan använda inkomster från det första omslaget till att betala löner i det andra omslaget, därmed krävs en lägre initial insats, och profitkvoten blir högre.

2. Man skulle kunna hävda att mycket av den nya produktionsteknologin inte så mycket effektiviserat produktionsprocessen genom att ersätta arbete, utan genom att ersätta äldre (och dyrare) produktionsmedel. Därmed skulle möjligen den organiska sammansättningen sjunka och lönsamheten stiga. Jag har dock förvånande nog inte sett någon formulera detta argument ännu.

3. Man skulle också kunna hävda, som Fred Moseley, att informationsteknologi förskjutit kvoten mellan produktivt och improduktivt arbete i ekonomin.

4. Man skulle slutligen kunna hävda att tjänstesektorns expansion utgör en "extensiv ackumulering", som sänker den aggregerade organiska sammansättningen. Om denna extensiva ackumulering löper parallellt med en fortsatt "intensiv ackumulering" inom tillverkningsindustrin, och deras repektiver profitkvoter utjämnas i en samhälleligt genomsnittlig profitkvot, innebär det rimligen att tjänstesektorn pressar upp vinstnivåerna inom industrin.

Sammanfattningsvis tycker jag det är väl hårddraget att hävda att ackumulationsprocessens återhämtning efter 70- och 80-talet är helt och hållet fiktiv. Om vi tar svenska förhållanden så har vinstnivåerna stigit tillsammans med en försiktig ökning av reallönerna sedan slutet av 90-talet (reallönerna stog innan det stilla från mitten av 80-talet). Vi har inte direkt sett någon lönsamhetskris i svensk industri de senaste åren. Det är klart att svensk ekonomi gynnats av amerikanskt handelsunderskott. Men frågan om det är tillräckligt för att förklara skillnaden i ekonomins hälsa nu jämfört med för 30 år sedan. Det är svårt att göra någon samlad bedömning - och kanske har jag tagit för mycket intryck av det välkända talesättet at marxister är kända för att ha förutsagt fem av de tre sista recessionerna - men mitt intryck är att det inte är en lönsamhetskris som utlöst den nuvarande finanskrisen. Det är mycket möjligt att de problem som krisen är symptom på har att göra med ansatser att höja profitkvoten ytterligare, men den organiska sammansättningen i den globala ekonomin är av ett slag som gör att profitkvoten inte utgör ett allvarligt problem just för tillfället. Och med risk för att få äta upp min hatt så kan det vara värt att referera till de bedömningar enligt vilka inte ens den amerikanska ekonomin förväntas ha en negativ tillväxt i år, trots all kreditåtstramning (DN idag, hittar inte siffrorna på nätet). Så länge krisen inte rör profitkvoten är det inte fråga om en dödskamp för de kapitalistiska produktionsförhållandena. Det finns antagligen utsikter för en statlig intervention (vilket det inte gör om det är profitkvoten som är grejen). I denna mening finns det vissa likheter mellan dagens kris och 30-talets kris, som också inträffade när profitkvoten var på väg upp efter att ha fallit drammatiskt under flera decennier vid slutet av 1800-talet fram till omkring förra sekelskiftet.

I detta argument följar jag dels de två franska marxistiska ekonomerna Gérard Duménil och Dominique Lévy och dels den vänsterorienterade ny-schumpeterianen Carlota Perez, som var för sig, och från olika utgångspunkter, urskiljt två sorters ekonomiska kriser. Å ena sidan har vi de kriser som enligt Duménil och Lévy hänger samman med kapitalets organiska sammansättning och enligt Perez hänger samman med att ett teknologiskt paradigm tömmer ut sin potential. Å andra sidan har vi de kriser som hänger samman med ett dysfunktionellt, inadekvat reglerat, finanskapital. Både D/L och Perez menar att 30-talskrisen var ett exempel på det senare. Perez är ganska djärv och menar, i sin bok Technological Revolutions and Financial Capital, att det i regel kommer en finanskris vid mitten av varje ackumulationscykel, något som har att göra med att ekonomins institutioner inte hänger samman med den nya teknologiska paradigmet. Hon driver vidare linjen att det finns en skillnad i politisk dynamik vad gäller dessa två sorters kriser. De kriser som har med lönsamhet att göra hänger samman med arbetarmilitans, medan de kriser som har att göra med ett allmänt dysfunktionellt finanskapital hänger samman med en miserabel/politiskt tillbakatryckt arbetarklass. Det är på sätt och vis en svaghet i hennes modell att hon förutsätter denna politiska dynamik i ett mer allmänt ekonomiskt-historiskt shema. Det reducerar, för det första, politikens relativa autonomi. Det lämnar, för det andra, inte något utrymme för analyser av en karaktär som kan exemplifieras med tesen om "monopolkapitalet"; dvs. att lönsamhetskrisen vid slutet av 1800-talet kunde "lösas" genom att symptomen på produktionssättets inneboende motsättningar omplacerades från konkurrens på marknaden till en territoriell konkurrens (som sedermera dock utmynnade i 1:a världskriget och de därmade sammanhängande tyska och ryska revolutionerna). Vad gäller svenska förhållanden så tycks Perez dock ha en poäng i någon empirisk mening om inte annat. Vid slutet av 1800-talet (med fallande profitkvoter) hade vi bildandet av den moderna arbetarrörelsen. På 30-talet (med finanskris) hade vi förvisso händelserna i Ådalen, men mer betydelsefullt att Per Albin Hansson lyckades marginalisera/stigmatisera den socialdemokratiska vänstern och få till stånd en allmän uppslutning kring folkhemmet inom partiet, samt den sk kohandeln med bondeförbundet. På 70-talet (med fallande profitkvot) hade vi återigen en radikalisering av arbetarrörelsen med löntagarfondsfrågan etc.

Så även om denna kris kanske inte i någon omedelbar mening utgör en revolutionär situation så finns det goda förutsättningar att slå hårt mot nyliberalismen. Med argumentet att finanskrisen slår särskilt hårt mot USA för att USA:s ekonomi är särskilt dopad så kan man en gång för alla t.ex skrota argumentet att en högre amerikansk tillväxt hänger samman med en flexiblare arbetsmarknad. Vänstern har vidare större kraft att driva linjen att förstatliga finanssektorn. Det kan inte vara många som tycker det är vettigt att finanspolitiken är bakbunden av utgiftstak, medan penningpolitiken försöker motverka en åtstramning av efterfrågan i ekonomin (som följer på ökade räntekostnader) genom att pressa ned styrräntan under inflationsnivån. Okej att det kanske är "bättre" än att fortsätta prioritera prisstabiliteten. Men detta arrangemang sätter de kommersiella bankerna att förmedla den ekonomiska politiken på ett sätt som gör att staten pumpar pengar rakt in i deras vinster. Riksbanken sänker räntan, medan de kommersiella bankerna behåller (eller följer i vilket fall inte med hela vägen med) sina "riskpremier"; lånar billigt av staten och lånar ut dyrt till privatpersoner och industri. Styrräntan ligger idag på 4,25 procent, medan inflationen ligger på 4,4 procent. Real-styrräntan är alltså negativ. Riksbanken betalar i princip de kommersiella bankerna för att ta emot lån. Situationen i USA är ännu mer extrem; där ligger styrräntan på 1,5 procent, medan inflationen är så pass mycket högre än så att man kan misstänka att Ben Bernanke satsar på att upprepa den strategi Alan Greenspan förde 2001-2003, dvs. att hantera en punkterad bubbla genom att blåsa upp en ny. Nu är det möjligt att inflationstrycket är på väg att sjunka i svensk ekonomi och att real-styrräntan inte kommer vara negativ särskilt länge. Men det förhållande att riksbanken tvingas gynna kommersiella banker (och bolåneinstitut) när den hanterar svängningar i ekonomin gör att man inte behöver vara en allt för blodröd vänsterradikal för att finna det vettigt att förstatliga hela eländet. Om man nu ska bedriva stabiliserande penningpolitik, så ger det ett mer omedelbart och effektivt resultat om staten kan diktera bolåneräntorna direkt. Och det är ju just när bankerna kommer krypande som det finns ett "fönster" att aggera här.

Med risk för att låta löjlig skulle man (något spekulativt) enligt Perez schema kunna hävda att även om detta inte är en revolutionär situation kommer vi ställas inför en sådan någon gång om ca 20-30 år.

Du är alltså ingen tillskyndare av "Annales-skolan", som hävdar historiens gång som främst ett resultat av mentala, ekonomiska och sociala mönster, i stället för av snabba politiska händelser?

- Nej, svarar han torrt och snabbt.

- Så ser man det bara i Sverige.

Först tänkte jag att slagordskaraktären av inläggen i diskussion hade att göra med att den förs i populärt hållna tidskrifter (Arena, Bang, Slut, Mana) med en bred och ganska ung målgrupp, vilket kanske inte medger en teoretisk fördjupning. Men efter att den stått och trampat en tid började jag misstänka att låsningen vid slagord hade att göra med en viss "misstankens hermeneutik". Ta t.ex. grejen med Ebba Witt-Brattström och Feministiskt initiativ. Jag är förvisso inget stort fan av EWB, men är det inte märkligt hur snabbt hennes utspel om vilka frågor som var strategiskt lämpliga att lyfta medialt för Fi lästes som ett uttryck för en hotad vit, heterosexuell medelklasshegemoni i den feministiska rörelsen. Kanske hade hennes kritiker rätt, vad vet jag, men min poäng här är att detta motiv eller denna bakomliggande orsak lyftes fram i artikel efter artikel, utan att där ägnades någon möda åt att ta sig an EWB:s argumentation. Det fanns inte mycket som fördes framåt eller lärdes av denna kontrovers; ingenting i den intersektionalistiska hållningen preciserades.

Jag vill nu inte lägga allt för stor vikt vid detta med "misstankens hermeneutik" (delvis för att jag inte helt vill avfärda en sådan misstänksamhet); det är dock fler saker som är i rörelse här. Och i nya numret av Bang tycker jag mig finna skäl att misstänka att intersektionalismens låsning vid slagord stiger ur en inneboende motsättning i dess egen problematik, närmare bestämt i dess begreppsligande av de "kategorier" som genomskär varandra. Jag tänker här på artikeln "Hur mår intersektionaliteten egentligen?" av Paulina de los Reyes, och mer precist formuleringar i stil med:

Utifrån en intersektionell horisont är den sociala verkligheten inte given, den skapas inom ett maktfält. Detta gäller även de kategorier som förklarar och beskriver denna verklighet; till exempel kön, etnicitet och ras, men också kategoriseringar baserade på bland annat sexualitet, funktionsförmåga, ålder och klass. Även om dessa kategorier kan användas i beskrivande syfte saknar de en fast kärna, en essentiell innebörd, som är lika viktig i alla situationer. Man bör därför förstå kategorier inom ramen för specifika sammanhang, men också som en del i en socialt skapad ordning. De som idag vill diskutera vilka kategorier som är grundläggande och vilka som glöms bort, eller de som hävdar att alla kategorier är lika viktiga och varje försök att göra analytiska distinktioner kan betraktas som otillbörlig rangordning, utgår från andra premisser. Nämligen att det är möjligt att definiera kategorier som inte är situationsberoende, eller att det finns kategorier vars essentiella värde gör dem lika centrala i alla sammanhang.

Innan jag gör ett försök att formulera vad jag finner problematiskt med ovanstående vill jag dock dröja något vid mina motiv. För många som likt mig har en bakgrund som anarkister påminner nog de los Reyes inte så lite om 90-talets a-miljö. Texten "Drei zu eins" som sammanställdes av Klaus Viehmann - om "triple oppression" (efter Viehmanns brittiska och amerikanska förebilder inom den så kallade svarta feminismen) eller "förtryckssamverkan" som man senare kom att säga - var en tung influens. Tanken var att det inte finns någon huvudmotsättning som organiserar samhället. Vad det gällde att mobilisera mot var istället ett "nät" av maktrelationer, ett nät i vilket sedermera allt fler variabler antogs vara invävda. Jag ska inte försöka sticka under stolen med att jag själv vid en tid i mitt liv räknade arttillhörighet som en sorts "förtrycksvariabel" bland andra och följaktligen vände mig emot "speciesism" ("artism" lät ju så konstigt och "sexism" var ju ändå redan en anglicism). Nåväl. Den sorts politik som förbands med teorin om förtryckssamverkan kom att bli en sorts erkännande-politik. Det handlade mycket om representation inom rörelsen, samt hur man talade och förde sig i allmänhet. Så småningom kom dock denna miljö att bli allt mer neurotisk. Man fick en sorts introvert rörelse som nästan uteslutande var upptagen med det ändlösa arbetet att reformera sina egna institutioner. Kanske är detta en överdrift eller en allt för tillrättalagd, partiell och generaliserande historieskrivning. Som jag upplevde det, i vilket fall, började sedan fenomen som t.ex. den (separatistiska) rörelsen mot "ungförtryck" i allt större utsträckning uppfattas som rätt löjliga. Mot slutet av 90-talet kom då slutligen en reaktion, eller om man ska säga backlash. Med toppmötesprotesterna blev frågan om en sorts övergripande ordning (frågan om systemet) åter central. Detta är nu inte en historia som är unik för den svenska anarkistiska miljön. Naomi Klein skriver t.ex. i No Logo om något liknande för den amerikanska universitetsvänstern. Från traditionell vänster, till identitetspolitiskt/erkännande-orienterad vänster, till mångfaldsvänster. Jag skulle gissa att Michael Hardts och Antonio Negris begrepp om mängd (multitude) delvis slagit igenom såsom en sorts befrielse från det neurotiska 90-talet. Här hade man nu åter en samhällelig huvudmotsättning: mängd mot imperium. Men det är ju en otillfredsställande lösning på de problem som identitetspolitiken trots allt var en ansats att adressera. Man har löst problemet genom att radera ut det, eller, mer precist, man har hittat en ontologisk lösning på vad som är ett politiskt problem och en sådan sammanblandning av register gör lösningen inadekvat. Inom stora delar av den svenska ultravänstern (eller, ja, den så kallade infantila vänstern) gick man tillbaka till en traditionell hållning, som om 90-talet aldrig ägt rum. (Om jag förstått saken rätt försöker Katrin Kielos här och här hitta en sorts mellanväg genom en (weberiansk?) distinktion mellan ekonomi och status.)

Åren har gått. Själv är jag inte längre anarkist. Men det skulle ändå vara intressant om någon tog sig an att mer precist reda ut vad som gick snett med 90-talets anarkistiska aktivistmiljö. Ofta hör man att saker och ting blev löjliga. Det var någonting gymnasialt eller pubertalt över de slagord i stil med "kamp mot alla former av förtryck" som florerade på den tiden. Om jag får lov att formulera en hypotes tror jag haveriet delvis hade att göra med en inneboende motsättning i den politiska hållningen. Av tradition var man orienterad mot en samhällsomvandling, i meningen att samhället självt tänktes som objekt för den politiska praktiken. Man befann sig vidare i vad man kan kalla en makt-realistisk politisk tradition just för att samhälle och motsättning sammanföll, det fanns ingen "neutral mark" i form av en "offentlighet" eller annat att utgå ifrån i formulerandet av ett politiskt projekt. Men med begreppsligandet av "makten" såsom nätverk försvann antagonisten såsom en samhällsbevarande motpart och därmed försvann också samhället såsom objekt för en politisk praktik. Istället hade man en rad agonistiska förhållanden, som man (förtvivlat) försökte tänka i antagonistiska termer. I den nära besläktade, men teoretisk mer genomarbetade, diskursanalytiska post-marxismen betonades ständigt att den samhälleliga nivån i strikt mening inte existerar. Där gjorde man explicit upp med begrepp som "produktionssätt" och affirmerade en agonistisk politisk filosofi, närmare Aristoteles än Thucydides. För gängse anarkist antar jag att Laclau och Mouffe framstår som (vänster)liberaler, men teoretisk befann man sig vid denna tid ändå på deras mark. Denna motsättning söktes sedan lösas i att inte endast vända sig mot alla former av förtryck, utan vända sig väldigt mycket mot dem. Det blev själva djupet och oförsonligheten i det personliga engagemanget som fick borga för en samhällsomvälvande hållning.

Det har funnits ett problem med frågan om den samhälleliga nivån i tidigare ansatser att tänka relationen mellan klass och kön etc. Om man avvisar tanken att samhället utgör ett enhetligt system i kraft av en viss endimensionalitet så är frågan om man i så fall har att göra med två system (eller kanske fler), alt. två samhällssfärer (eller kanske fler). Men om man rör sig med föreställningen om två system är frågan hur man tänker sig systemet/samhället av dessa två system. I vissa fall har man begreppsligat de två systemen som var för sig relativt slutna, och därmed rört sig med föreställningen om två samhällen, som överlappar varandra. Här träder intersektionalismen in på scenen som en kritik av sådana additiva modeller.

Jag bör betona på en gång att även om jag här har för avsikt att kritiskt diskutera intersektionalismen, så förstår jag att det inte rör sig om en enhetlig skolbildning. Det finns en rad olika skiljelinjer som löper mellan de olika personer som anammat begreppet. Som en översikt över begreppet och dess förhistoria skulle jag vilja rekommendera artikeln "Intersektionalitet – och andra möjliga (och omöjliga) sätt att teoretisera kön, klass och etnicitet" av Anna Engstam, publicerad i Socialistisk debatt (nr 1, 2005). Engstam trycker på vissa godtyckliga variationer i teoretiserandet av de variabler som ingår i de intersektionella analyserna, men förslår (med vad man ändå får hävda är en ganska så typisk modern vänsterakademisk lingo) följande definition av den grundtanke som samlar denna grupp:

… föreställningen att sociala relationer struktureras genom flera simultana och interrelaterade sociala differentieringar med följden att kön, klass, etnicitet/ras, nationalitet, sexualitet, livsfas etc. producerar specifika o(jäm)likhetseffekter beroende på hur dessa sociala skiljelinjer genomskär varandra i konkreta fall.

Vad jag vill fokusera på här är just kritiken av "additiv" intersektion, ett ständigt återkommande tema i dessa diskussioner. Nina Lykke skriver till exempel, i ett bidrag i ett nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift med temat intersektionalitet (nr 2-3, 2005), att "syftet [med begreppet intersektionalitet] är en analys av hur kategorierna konstruerar varandra". Varken kön eller klass eller någon annan kategori kan under inga villkor förstås som avgränsade enheter. Hon betonar att det är fråga om en "växelverkan mellan icke avgränsade fenomen som genomtränger varandra och som tranformerar varandra under samspelet." Det ömsesidiga tranformerandet sätter sedan ett fokus på situationen. Men om vi dröjer vid Lykke ett tag så fortsätter hon allt jämt, trots "icke-avgränsningen" att tala om interagerande (eller närmare bestämt intra-agerande) subjektsformationer och maktordningar, med tillägget just att de inte är avgränsade enheter. I någon mening finns det något att urskilja, annars skulle man ju inte kunna tala om simultana subjektsformationer, utan endast om subjektsformationalitet, eller nått sånt, vad det nu skulle innebära? Det är väl trots allt själva gränsen som sätter något-heten? Hon fortsätter att urskilja, med tillägget att det inte går att urskilja. Hur ska vi förstå denna motsättning? Är det en systematisk metodologisk motsättning, i meningen att intersektionalisten inte kan utgå från annat än hypostaserade abstrakta enheter, men vars själva hypostasering sedan succesivt undermineras inom ramen för den teoretiska framställningen av det konkreta teoretiska objektet, dvs. att det är fråga om en dialektik, en systematisk rörelse från abstrakt till konkret? Kanske skulle man i så fall förstå "icke-avgränsningen" i termer av en sorts negationens negation. Men jag har inte funnit några andra spår av dialektisk metod i dessa texter. För mig framstår det mer som en oreflekterad motsättning.

Kanske vore detta inte så mycket att hänga upp sig på, kanske är det bara Lykke som inte haft utrymme nog att utveckla sig i precisa termer. Men jag tror inte det, för detta är något som återkommer i de flesta texter. Såvida det finns en ansats att säga någonting på ett generellt teoretisk plan om t.ex. kategorin kön så refereras genast vidare till etnicitet och sedan sexualitet och och så vidare tills man kommer tillbaka till kön, och efter ett varv har man inte kommit något närmare kön-heten, eller det kön-mässiga, och ända sättet att ta sig vidare tycks vara ytterligare ett varv: runt, runt i ett sorts epistemologiskt ekorrhjul. Det finns uppenbarligen en ovilja mot teoretiska konstruktioner. Detta får avgörande effekter för förhållningssättet till den konkreta situationen. Här vill jag återvända till de los Reyes. Argumentet i den passage jag citerade ur nya numret av Bang gick alltså ut på att kategorier som kön, klass osv. saknar "en fast kärna, en essentiell innebörd, som är lika viktig i alla situationer" och att man istället bör förstå dem inom ramen för "specifika sammanhang"; de är i allt väsentligt situationsberoende. I någon mening är väl detta ett rimligt påstående. Men det finns ändå ett problem att hårdra distinktionen mellan vad som gäller i alla sammanhang och vad som gäller i specifika situationer. Det blir svårt att tänka förhållanden med en varaktighet utöver specifika situationer. Jag skulle vilja hävda att om man betraktar klass och kön etc. utifrån perspektivet av deras reproduktion så adresserar man förhållanden med en viss underbestämning i förhållande till den givna situationen, dessa förhållanden är helt enkelt inte identiska med den aktuella situationen med alla dess specifika förhållanden; det finns en viss grad av godtycke enligt vilket dessa konkreta förhållanden kan variera inom ramen för en reproduktionsprocess eller reproduktionsordning. Det var henkesu som för en tid sedan gjorde mig uppmärksam på relevansen av begreppet underbestämning (tvillingbegrepp till överbestämning) - som Etienne Balibar diskuterar i artikeln "Structural Causality, Overdetermination, and Antagonism" - för denna diskussion. Jag förstår egentligen inte varför det skulle vara ett sådant problem att hävda att feodala klassförhållanden skiljer sig väsentligt från kapitalistiska klassförhållanden medan det finns olika grader av kontinuitet inom och mellan olika kapitalistiska ackumulationsregimer. Jag förstår inte varför sådana sorters påståenden nödvändigtvis skulle osynliggöra kön, etnicitet, sexualitet osv., eller nödvändigtvis implicera en specifik ståndpunkt i dessa ordningar. Produktionssätt är väl ett sådant förhållande som varken är universellt eller helt situationellt. Såvida de los Reyes inte skulle hävda att kapitalismen är en enda utdragen situation, men då underminerar man väl kopplingen mellan situationen och det konkreta?

Jag skulle vilja hävda att ansatsen att helt likställa kategorin med den konkreta situationen (dvs. att inte medge någon form av underbestämning, eller, med andra ord, att inte medge skillnader i abstraktionsnivå i analysen av konkreta situationer) är att haverera in i en empirism. Det är förvisso så att den radikala teorins själ är den konkreta analysen av den konkreta situationen, men empirismen är en epistemologi (något utöver att ägna sig åt ett empirisk material) som inte medger någon kritisk relation till vad som ger sig i den konkreta situationen. Då framträdande - med empirismens grundande kunskapssubjekt - reduceras till ett mentalt fenomen undermineras ett kritiskt engagemang med samhälleliga framträdelseformer, därmed undermineras alla ansatser till ideologikritik. Här följer jag delvis Martha Gimenez, som i artikeln "Teori eller mantra? En kritisk granskning av intersektionalitetsperspektivet" i ovan nämna nummer av Socialistisk debatt, gjort en liknande iakttagelse. Hon skriver om ett "övergivande av teori och en tillflykt till erfarenheten som kunskapskälla", samt att "allt som återstår att göras är att empiriskt dokumentera de överallt existerande intersektionerna." Detta är en hållning som någon som Leslie McCall är ganska öppen med. Och kanske är det därför jag upplever hennes text "Intersektionalitetens komplexitet" i ovan nämnda nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift, som en av de mer koherenta i ämnet. Hon driver linjen att intersektionalitetsperspektivet är viktigt för att kunna "redogöra för den levda erfarenheten i vissa försummade skärningspunkter." Och förespråkar sedan att använda "fallstudier för att identifiera en ny eller osynlig grupp – i skärningen mellan ett flertal kategorier – och sedan avtäcka de skillnader och komplexiteter som förkroppsligas där." Jag menar, en sådan intersektions-"spotting" kan man ju ägna sig åt om man vill, men det kan ju inte vara den politiskt engagerades perspektiv. (Såhär inom parantes skulle jag vilja tillägga att jag hyser en misstanke om att den empiristiska vändningen inom intersektionalismen är medskyldig till det fokus på kultur som präglat diskussionen om klass de senaste åren. Ekonomiska förhållanden framträder ju inte på ett lika omedelbart sätt som huruvida man t.ex. på sin semester sätter sig i en husvagn eller i ett hus på Österlen. Just detta, måste jag medge, gäller dock inte de los Reyes, något som naturligtvis hedrar henne.)

Ovilja att ta sig an teoretiska objekt med en varaktighet utöver en specifik situation kortsluter all spänning mellan struktur och situation, och i denna kortslutning går ett viktigt politiskt-strategiskt element förlorat. Även om reproduktionsförhållanden inte fullt ut kan likställas med konkreta situationer existerar det ju inte heller någon annanstans. Det finns en potential att blottlägga vilka specifika spänningar, svaga länkar och möjligheter situationen försätter strukturen i, såsom dess specifika existensvillkor. Att bara hävda att allt är alltid annorlunda i varje situation är att frånsäga sig anspråk på en politisk intervention av historiska mått.

Avslutningvis skulle jag bara vilja peka på ett exempel på den problematiska politiska karaktären av själva syftningen i mycket intersektionell teori. Jag vill här citera en passage ur boken Intersektionalitet: Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap som de los Reyes skrivit tillsammans med Diana Mulinari. I en passage om intersektionella motståndsdiskurser för de en diskussion om den intersektionella forskningens politiska funktion. De skriver:

Alteritetstänkandet, det vill säga synliggörandet av en spegelvänd bild, polyfona berättelser, subalterna röster och motdiskurser är viktiga komponenter i en intersektionell forskningsstrategi. Alteritet innebär inte bara att invertera "de andras" objektivering och att tillerkänna existensen av ett subalternt subjekt. Framförallt innebär det att synliggöra att maktutövandet alltid ger upphov till olika former av motstånd. Alteritetstänkandet är ett sätt att lyfta fram maktens instabila konstruktion och de sätt genom vilka den utmanas, förhandlas och neutraliseras av den myriad handlingar, motdiskurser och berättelser som formuleras utifrån en subaltern position. Att ignorera dessa röster är att reproducera maktens objektifiering av en underordnad andra. Att artikulera en motberättelse är ett sätt att återerövra en förvägrad subjektivitet och rätten till problemformulering.

Det finns här ett moment av erkännande i denna forskning. De intersektionella forskarna söker, vad jag förstår, förmedla ett sorts erkännande av de subalterna subjekten inför… ja, vad?… någon offentlighet?… eller är det staten? Jag tycker mig i denna passage se spår av det eklektiska hopkok av (post)strukturalism och någon sorts ståndpunktsteori av humanistiskt snitt som präglar hela boken, och som för mig framstår som något inkoherent, men vad jag vill ta upp till diskussion är något annat. För den avgörande frågan är här vad dessa subalterna har för glädje av att de los Reyes och Mulinari bedriver någon sorts akademisk hejarklackverksamhet. Detta är ju precis den hållning som den gren av den autonoma marxismen som avvisar partiet som organisationsform intar. Det är ju vidare också precis den attityd i det samtal mellan Foucault och Deleuze från år 1972 som Gayatri Chakravorty Spivak attackerar i "Kan den subalterna tala?" En attityd som hon träffande kallar ett knäfall för spontanismen.

Högern mot vänstern. Likhetsfeminism mot särartsfeminism. Pophöger mot popvänster. Hur konstruktivt är det egentligen? Utveckling, emancipation, reformering av allt och alla med hjälp av radikala krafter. Beats me om ni kommer på något bättre än det. […] Det behövs radikalism

Annars hade jag föreställningen att Ramqvist och Alvemark stod ganska nära varandra; i varje fall vad gäller frågan om klass. När diskussionen om pophögern rullades igång av CRFN för en tid sedan, skrev t.ex. Alvemark att:

Slentrianvänstern […] cementerar gamla förtryck och omedvetet (eller medvetet?!) osynliggör förtryck av kvinnor, homos, gamla, invandrare och andra icke heterosexuella vita män, klasskampen har ju den lilla haken att de som hör till den gruppen workers kan infalla i vita heterosexuella males.

Märk väl glidningen från slentrianvänstern till klasskampen. Det är inte bara så att någon given institution inom arbetarrörelsen osynliggör de som är icke heterosexuella vita män; även klasskampen själv osynliggör. Ramqvist tycks företräda en liknande ståndpunkt i "Oppositionsfällan" där hon bland annat definierar klass som "den heterosexuella vithetens förhållande till ekonomi och makt". Skillnaden dem emellan tycks nu bestå i att Alvemark värnar om någon sorts solidaritet som en beståndsdel i ett politiskt engagemang, medan Ramqvist menar att den politiskt engagerade bör nöja sig med att grubbla och problematisera.

Kanske ska man inte dra för stora slutsatser av de ovan citerade utsagorna om klass och klasskamp; för vi har ju här två debattörer som är ganska upptagna med det debattmässiga. Kanske är det endast fråga om klass såsom det figurer som begrepp i populär politisk diskussion? Alvemark skrev t.ex. också följande i pophögerdebatten (som en replik på något Björn af Kleen skrivit): "Rodeos konstanta hyllning av överklassens estetiska ideal - den reproducerar väl en idé om att klass finns och det är överklass man ska vilja vara?" Här fäster dock Katrine Kielos uppmärksamhet på en särskild passage i "Oppositionsfällan" och ställer den oundvikliga frågan: hur långt till höger är det man står om man, som Ramqvist, kallar Pär Nuder för kommunist. Kielos fortsätter sedan att skriva en hyfsad sågning av Ramqvists artikel och jag tycker hon får med mycket av vad som är viktigt att säga. (Det enda jag direkt skulle vilja sätta ett visst frågetecken kring är utnämnandet av Elin Alvemark till "en av Sveriges teoretiskt intressantaste feminister"). Men jag skulle vilja plocka upp en tråd som knyter samman Ramqvists artikel med en generell hållning hos stora delar av Arenagruppen. Det handlar om begreppsligandet av det politiska och svårigheten att ställa organisationsfrågan.

Ramqvists artikel är på sätt och vis svår att diskutera, för den turnerar runt mellan begreppspar som den likställer på ett oklart sätt: enighet vs det komplexa; konsensus vs grubblande; enkelhet vs förändring; praktik vs teori. Man försöker nysta i något av dessa, så har hon hoppat över till nästa. Det är mer som två attityder som utkristalliserar sig: det finns de som endast ser de allra tydligaste mönstren i samhället, som inte klarar av flera variabler, har svårt att uppmärksamma förändring, som är enkelspåriga, kör på beprövade medel och tillhör en gammal vänster. Sedan finns det de som inte är så. Det är något av ett stående tema i Arena. Hur många artiklar har man inte läst med denna kontrast som ämne. Jag syftar här framförallt på redaktörernas grejer, men även några av de återkommande skribenterna, som t.ex. Anders Ehnmark. Jag skulle rent av vilja hävda att fanns det inte en enkelspårig vänster så hade Arena varit tvungen att uppfinna den. Hur skulle man annars kunna fortsätta skriva alla dessa artiklar som framställer sig själva som nydanande i det de kontrasterar det traditionella mot en grovhuggen lovsång av "samtalet" och bejakandet av "öppenhet", utan att ge sig in i en kritisk diskussion om "samtalets" samhälleliga förutsättningar och "öppenhetens" specifika karaktär.

Ta t.ex. debatten om intersektionalism. Olika teorier om förtryckssamverkan har ju turnerat runt i radikala miljöer mer än tre decennier. (Och innan det har ju frågan om intern skiktning alltid stått i centrum av arbetarrörelsens organisations-diskussioner, om än i begränsad utsträckning) Så på vilket sätt för då intersektionalismen denna debatt framåt? Det skrivs det ingenting om. Istället skriver man artikel efter artikel om att man måste komma ihåg att kön alltid är differentierat av klass, som är differentierat av sexualitet, som är differentierat av etnicitet, osv., osv.; "identiteten kvinna just doesn’t do it anymore", som Ramqvist uttrycker det i ovan nämnda artikel. Som sagt, hade det inte funnits en enkelspårig vänster så skulle man väl slutligen tycka att det blev som ett skämt att publicera artikel efter artikel som bara upprepar att kön alltid är differentierat av klass, som är differentierat av sexualitet, som är differentierat av etnicitet, osv., osv.

Eller ta Per Wirténs prolog om kosmopolitik till nya numret av Arena. Här har vi en vänster som backat in i en längtan efter de enkla svarens politik, som kontrasteras mot "perspektivskiften, mångdimensionell maktkritik, postkolonial teori och kritisk ambivalens till europeiskt upplysningsarv". I denna manöver får han postkolonialismen helt på sin sida, utan att behöva besvära sig med de ganska avgörande politiska skiljelinjer som löper genom detta fält (där vissa, som Spivak, står ganska långt ute på vänsterkanten, medan andra inte alls gör det). Nu nämner han inte vad det är för enkla svar som vänstern backat in i. Men av sammanhanget att döma skulle jag gissa att det handlar om något i stil med att begreppsliga de senaste decenniernas växande betydelse av politisk islam och den ökade symboliska laddningen i kulturella praktiker som en reaktion på nyliberalismens effekter på arbetsmarknad och stat, och därmed söka kontra denna utveckling med generella välfärdsreformer. I kontrast till detta menar Wirtén att det gäller att uppmärksamma hur det mångkulturella samhället alltid redan innesluter kosmopolitiken, som i sig redan är det enda svar den politisk engagerade behöver. Han skriver:

Det mångkulturella är ingen mosaik, utan ett rörligt dynamisk samhälle med politikens offentligheter som centrum, och ett där människors identiteter och tillhörigheter är många och hålls öppna.

Kosmopolitiken löser inga konflikter, dom måste vi leva med, men ger en ram för förhandling, dialog och beslut. Principen om en offentlighet, präglad av rättvisa, där allas röster väger lika utesluter redan i sig självt övergrepp och förtryck i kulturens eller religionens namn – liksom föreställningen om en nödvändigt homogen nationell kultur.

Okej, jag kan uppskatta ansatsen att överskrida ett omöjligt val mellan universalism och relativism. Men här måste man ändå resa frågan om karaktären av den "princip" Wirtén talar om. Menar han att den redan är för handen så är hans perspektiv helt renons på maktanalys. Menar han istället att det är ett sorts ideal, så är det alltså fråga om en sorts utopism, varpå man skulle behöva ställa frågan vilken sorts institution som skulle kunna garantera en sådan princip och vilken politisk organisering som skulle kunna mobilisera en sådan institution. Men nej, det handlar inte om utopism, utan om humanism, för Wirtén fortsätter:

Det kosmopolitiska är inte bara snygg politisk teori. Det är i första hand levd erfarenhet. Gå en promenad genom London: genom East End, ta lokaltåget till Southall eller tunnelbanan till Brixton. Bli upprörd över ojämlikhet och diskriminering – men se också hur invånare varje dag öppnar upp mosaiken och får gränser att flyta, hur de bevisar att människan inte alls bestäms av en orubblig medfödd kulturtillhörighet och hur de överskrider rasdiskrimineringens murar.

Jag lämnar den identitet Wirtén postulerar mellan teori och levd erfarenhet därhän. Vad jag istället vill uppmärksamma är att Wirtén här återigen måste frammana någon sorts motståndare i sin debatt som skulle hävda att "människan […] bestäms av en orubblig medfödd kulturtillhörighet" för att lyfta fram sin idé om en politisk offentlighet av människor som överskrider givna(/strukturella) bestämningar. Och detta trots att han inte här, får jag anta, i första hand polemiserar mot sverigedemokrater. Wirténs stridsrop lyder något i stil med "det finns kontingens!". Men, ja, det är klart. Vad funnes det annars för anledning att engagera sig politiskt? Den avgörande frågan är ju snarast hur man förstår denna kontingens. Jag skulle vilja hävda att det är problematiskt att, som Wirtén, köra på det humanistiska spåret och tillskriva den människan, just för att man då rör sig med en transhistorisk essens (människans förmåga att överskrida sina bestämningar) som distanserar en från den konkreta situationen, i meningen att det blockerar en närmare analys av specifik omvälvning/hybridisering/transcendens/etc. För vad som utgör orsaken i situationen är alltid redan given och uppenbar: människan. Den svenska politiska debatten är så upptagen med biologisk essentialism att humanistisk essentialism ofta inte ens begreppsligas som essentialism, utan som konstruktivism.

Men utöver att en sådan humanism blockerar en närmare analys av konkreta situationer finns det också ett annat problem med att låta den utgöra en grundval i begreppsligandet av politisk offentlighet. För om den politiska aspekten av Wirténs roll som debattör är att framhäva det dynamiska samhällets osäkra centrum, så är det ju ett centrum/en politik som alltid redan är givet/given. Med en sådan omedelbar koppling mellan människans väsen och den politiska offentligheten sluter man effektivt det fält i vilket man skulle kunna formulera ett politiskt projekt med strategiska ansatser, särskilt som den politiska offentligheten begreppsligas i termer av en viss icke-instrumentalitet.

Här skulle jag kort vilja återvända till Ramqvists artikel och den kontrast hon postulerar mellan teori och praktik. Själva huvudargumentet hon driver handlar om att teoretiska nyanser (att hantera flera kategorier) offras i oppositionsrollen genom ansatsen att formulera en bred realpolitik. Men så finns det en passage där hon diskuterar en intervju med Tiina Rosenberg, där denna uttryckt en viss uppskattning av att "nya generationers queera och antirasister är ’aktivister’", varpå hon ironiskt illustrerar Rosenbergs hållning i termer av "Teorier är bra, men praktiken nu faktiskt viktigare. Stay real, stay street. Fram med plakaten." Här handlar det alltså uppenbarligen inte längre om hur många variabler man rör sig med i sin förståelse av de samhälleliga förhållandena. Det handlar om något annat; fast något oklart vad. Min gissning är att det har att göra med den politiska offentligheten. För är det inte just en förståelse av det politiska i termer av offentlighet som gör att Ramqvist endast kan förstå politisk praktik i termer av att bära plakat? Organisationsfrågan (och därmed också frågan om strategi) är helt frånvarande i hennes diskussion.

Wirtén sätter sedan fingret precis på vad som är problemet med denna torg-filosofi när han skriver:

Om det är något vi nu borde fatta är det omöjligheten i abstrakta och generella lösningar på den härva av sociala, religiösa, kulturella, moraliska och inte minst historiska konflikter som präglar ett mångkulturellt samhälle. Konflikter som istället behöver utmynna i dagliga förhandlingar om praktiska lösningar. Exakt den typ av förhandlingar vi uppskattar när det gäller köns- eller klasskonflikter.

Här har vi det, den förment icke-instrumentella politiska offentlighetens tvillingbegrepp: praktiska lösningar. Man tycker att det borde vara en självklart för varje radikal att i detta läge resa frågan: I vilken mening är det dessa lösningar är praktiska; eller med andra ord: vilken är den praktik som det praktiska i lösningarna syftar på? Om vi t.ex. tar frågan om klassmotsättningar, så antar jag att Wirtén med förhandlingar syftar på saker som avtalsrundor osv. Och så antar jag att den praktiska lösningen är tillväxt med ansvarsfullt avvägda reallöneökningar. Men, det är ju en fundamental skillnad mellan att å ena sidan värna om vissa inslag i den svenska modellen för att det för tillfället är det bästa sättet att värna arbetarklassens ställning och å andra sidan värna om dessa inslag för att de ger uttryck för en praktisk lösning mellan stridande parter. Det är en fråga om vilken sorts politisk enhet man utgår ifrån. Utgår man från arbetarklassen som en (invändigt differentierad) politisk enhet, eller utgår man från klassamarbetet som självt utgörande en politisk enhet. Det senare är ju trots allt inget annat än nationalism.

Ofta kan man läsa om förskjutningar av begreppets innebörd från det förra till det senare. Anders L Johansson och Lars Magnusson skriver t.ex. i LO andra halvseklet att:

Den solidariska lönepolitiken fortsätter även under 1970- och 80-talen att vara en ledstjärna för den fackliga lönepolitiken, för att inte säga dess överideologi. Samtidigt är det tydligt att innebörden av detta begrepp förskjuts under perioden. Vi har i ett tidigare kapitel sett att solidarisk lönepolitik under 1950- och 60-talen definieras som en politik som syftar till att etablera principen lika arbete-lika lön. Mot slutet av 1960-talet och i synnerhet i början av 1970-talet är det dock många som överhuvudtaget ifrågasätter att det finns stora löneskillnader såväl inom LO-kollektivet som mellan t ex arbetare och tjänstemän.

Och Dan Andersson skriver i sitt bidrag i antologin Den svenska modellens ekonomiska politik, att:

… mellan 1964-1993 innebar lönesammanpressningen mellan branscher och företag ökad produktivitet i ekonomin. Minskningen av löneskillnader inom företagen, däremot, kan ha sänkt produktiviteten i näringslivet. Men modellen avsåg lika lön för likvärdigt arbete, inte lika lön för allt arbete. […] Möjligen hade vi också under 1970-talet och 1980-talet fått för mycket löneutjämning inom de olika fackliga kollektiven. […] Inom tjänstemannakollektivet fick sekreteraren sin lön höjd i förhållande till ingenjören och yrkesarbetare fick sin lön sänkt relativt icke yrkesutbildade inom LO-kollektivet. Sekreteraren och yrkesarbetaren fick därmed sina lönerelationer påverkade på ett mindre rationellt sätt.

Johansson, Magnusson och Andersson lägger alla stor vikt vid LO-rapporten Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen från 1951, författad av bland annat Rudolf Meidner och Gösta Rehn. Det är denna rapport som utgör formuleringen av den sk Rehn-Meidnermodellen, i vilken alltså den solidariska lönepolitiken är ett centralt inslag. Om man t.ex. läser om solidarisk lönepolitik på wikipedia är det resonemangen i denna rapport som återges. Men man hade inom LO talat om solidarisk lönepolitik tidigare än så. Man använde t.ex. begreppet redan i rapporten Fackföreningsrörelsen och näringslivet från 1939 och i den refereras tillbaka till en motion från Industriarbetareförbundet till LO:s kongress 1936.

Jag har förvisso inte kommit mig för att leta upp Industriarbetareförbundets motion, men om man läser de andra två rapporterna tycker jag det inte är helt självklart att begreppet kom att förvanskas från och med 70-talet.

Trots att Fackföreningsrörelsen och näringslivet tar sig an att uttolka de strategiska implikationerna av saltsjöbadsavtalet, som skrivits på året innan, och är det dokument som mer än andra markerar att kommunisterna marginaliserats i rörelsen, så presenteras den solidariska lönepolitiken mot bakgrund av en intressemotsättning mellan löntagare och deras arbetsgivare. Den höga arbetslösheten sätter press nedåt på lönerna och för att värna sina intressen måste arbetarklassen vara samlad, vilket innebär att fackföreningsrörelsen måste verka för att övervinna interna motsättningar inom denna klass, som bland annat kan uppstå av stora löneskillnader. Det är ett prioriterat projekt att lyfta de lägsta lönerna (lant- och skogsarbetare tjänar vid denna tid ca hälften så mycket som vad industriarbetare tjänar) just för sammanhållningens skull. Man talar uttryckligen om en sammanpressning av lönerna för kvalificerat och icke-kvalificerat arbete.

I Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen talas det inte längre om några intressemotsättningar. Vad som jagar rapporten är istället en oro för att den fulla sysselsättningen i kombination med näringslivets höga vinster ska leda till en inflatorisk lönespiral som driver näringslivet i en mer spekulativ och mindre produktiv riktning, vilket skulle leda till sänkta reallöner. Med full sysselsättning tycks inte arbetarklassens sammanhållning utgöra ett problem. När man plockar upp begreppet solidarisk lönepolitik är det som ett sätt att främja näringslivets "rationaliseringsvilja". Men man distanserar sig inte heller från den tidigare användningen. Det finns för det första inga påpekanden om att LO tidigare talat om lönesammanpressning över skillnader i kvalifikation, men att man nu endast menar sammanpressning av lönen för likvärdigt arbete. Det finns för det andra inte några diskussioner om hur man ska mäta vad som är likvärdigt. Frågan om kvalifikation är en icke-fråga i denna rapport. Jag skulle vilja hävda att det har att göra med hur rationalisering och produktivitetsutveckling begreppsligas.

I Fackföreningsrörelsen och näringslivet hade man endast talat om teknisk utveckling i väldigt allmänna termer. Man talade endast allmänt om "arbetsbesparande maskiner". Vad som var viktigt att poängtera var att höjd produktivitet möjliggör högre reallöner. Men de termer enligt vilka man talade om denna utveckling medgav ingen direkt skillnad mellan hur utvecklingen såg ut i början av 1800-talet och hundra år senare. I Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen däremot är man istället väldigt upptagen med frågan om tayloristiska tidsstudier och fordistisk standardisering. Man diskuterar att det förvisso finns en ledsam aspekt av att yrkesskickligheten ersätts av mekaniseringen av arbetsprocessen, men att detta kompenseras av att mekaniseringen möjliggör högre lön och kortare arbetstid. Det finns till och med en diskussion, som idag kan upplevas märklig, att den tayloriserade arbetsprocessen är mer humanistisk i det att man kan utforma maskineriet i enlighet med naturliga rörelsemönster och utforma arbetsprocessens lokaler på ett ändamålsenligt sätt. Utöver detta talar man sig varm för statliga initiativ till branschvisa standardiseringar och överväger hur fackföreningsrörelsen skulle kunna medverka i en sådan process.

Med andra ord: jag skulle vilja hävda att det är en aning forcerat att hävda att Rehn-Meidnermodellen egentligen avsåg lika lön för likvärdigt arbete när dessa 1951 års LO-ekonomer så uppenbarligen förknippade teknisk rationalisering med en allmän homogenisering och avkvalificering av arbetskraften. Att det sedan uppstår en konflikt kring begreppet på 70-talet har väl då mer med fordismens kris att göra, att det inträder ett brott i homogeniseringstendensen.

Jag tycker det kan vara intressant att knyta an till den analogi till denna konflikt kring hur "lika lön" tolkas som finns i den feministiska rörelsen. De flesta är överens om parollen "kamp för lika lön", men några (den borgerliga sidan) menar med detta lika lön för samma sorts arbete, medan andra talar om gruppen män och gruppen kvinnor. Den solidariska lönepolitiken kan med andra ord i vissa versioner knyta an till en borgerlig feminism, och i andra versioner till en mer vänsterorienterad feminism.

Jag skulle dock här kort vilja resa frågan om hur relationen mellan klass och konsumtionspreferenser egentligen begreppsligas i dessa debatter. Är det så att den specifika konsumtionspreferensen uttrycker en specifik klassposition, dvs. att klass är den bakomliggande orsaken till den konsumtionspreferensen? Men i så fall är det ju fråga om ett skolexempel på klass-essentialism/reduktionism. Eller är det så att konsumtionspreferensen utgör klasspositionen, att det just är genom att konsumera som den gör som medelklassen är medelklass? Men blir då inte det förmenta klassperspektivet i väskdebatten – utöver att vara absurt – närmast tautologiskt: medelklassen är medelklass när den är medelklass?

Skeletor får nog stå kvar i länklistan ett tag till trots att "Det känns som fredag" endast var tramsigt i en dålig bemärkelse.

Nej. Så är det inte. LO-familjen består inte av godhjärtade altruister som gärna ger av sitt underskott (något överflöd har de knappast att ge av) till de sämre beställda. Vi sysslar inte med välgörenhet. Däremot vet vi att ju jävligare våra arbetslösa kamrater har det desto längre är de beredda att gå för att få våra jobb. A-kassan är till för dem som har jobb, minst lika mycket som för dem som inte har jobb. De arbetslösa måste ha schyssta villkor för att det inte ska gå att utnyttja dem för att dumpa löner.

Alla arbetare är beroende av en välfungerande arbetsmarknadspolitik och höga ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen. Detta måste socialdemokraterna förstå. Detta måste arbetarrörelsen få alla att förstå.

Ylva Thörn och Lars-Åke Almqvist, ordförande respektive förste vice ordförande för Kommunal, lät igår publicera en debattartikel i DN. De redovisar där försök Kommunal gjort som visar att man genom en satsning på full bemanning med ordinarie personal kan effektivisera arbetet i kommuner och landsting. Detta gör det möjligt att klara av den kommande demografiska förändringen där det kommer gå allt färre arbetande per omsorgstagare. Med en frånvaro på mellan 30 och 40 procent görs idag till exempel 25 till 30 procent av arbetet inom äldreomsorgen av tillfälligt anställda. Kommunals undersökning visar nu att arbetsgivarnas ovilja att täcka upp för frånvaron med riktiga anställningar i själva verket leder till ökade utgifter:

När vi undersökte läget i en medelstor kommun (Uppsala) med 2 000 anställda visade det sig att det gick åt fler timmar för den tillfälliga personalen än vad som motsvarade frånvaron bland den fast anställda personalen. Bara i denna enda kommun motsvarar detta ekonomiska självbedrägeri 80 anställda, motsvarande personalen i två servicehus.

Förutom att man tvingas överanställa för att klara uppdraget ökar mängden bortslösad tid av de lösa förbindelserna. Det handlar om strul med att ringa in ersättare, personal som ska flyttas, schemabyten och vikarier som flyttas. Att ofta ställa om till vad som krävs på en ny arbetsplats tar av den tillfälligt anställdes krafter. Detta leder till att brukarnas behov omprioriteras och personalen enbart ägnar sig åt det mest nödvändiga, risken för konflikter ökar med mera.

Detta är bemanningens paradox. Arbetsgivarens kostnader för bemanningen ökar kraftigt samtidigt som organisationen presterar färre tjänster med lägre kvalitet.

Thörn och Almqvist menar att facket och arbetsgivarna tillsammans kan finna en modell som både minskar kostnaderna och ökar anställningstryggheten. Bland förslagen på åtgärder nämns "införande av centrala vakansförmedlingar, resursteam eller långtidspooler för att täcka upp vid tillfälliga förändringar i bemanningen". På små enheter i verksamheter där en frånvaro nu och här måste kompenseras nu och här är det svårt att undvika tillfälliga anställningar, men genom centrala pooler, där flera enheter tillsammans har fast anställda vikarier, kan man komma runt det problemet.

Artikeln är på det stora hela bra. Den adresserar ett akut problem för oss inom vård och omsorg och visar på hur det även ligger i arbetsgivarnas intresse att lösa det. Att slippa kolla huruvida man är underbemannad det första man gör när man kommer till jobbet skulle göra vår arbetsmiljö betydligt mer dräglig.

Det som står i artikeln är bra. Problemet är vad som inte står där. Man kan inte diskutera den offentliga sektorns framtid utan att nämna det överskottsmål som uppnåddes genom stora nedskärningar i början av 1990-talet. Tack vare denna besparingspolitik sitter den offentliga sektorn idag på 437 miljarder kronor - och drygt 200.000 personer är öppet arbetslösa. Johan Ehrenberg resonerar kring detta i Aftonbladet (liksom Martin Lindblom i LO-tidningen), och hävdar att nettokostnaden för att anställa 200.000 personer i den offentliga sektorn skulle ligga under 10 miljarder.

Som Ehrenberg visar har socialdemokraterna sparat ihop en väldig massa pengar, som till exempel Svenskt näringsliv nu propsar på ska användas till att sänka skatter för de rika (finansminister Anders Borg svarar dock att överskottsmålet ska bestå). Logiken i överskottsmålet är, med Ehrenbergs ord, att man "krävt att man först måste spara ihop pengar som inte används - innan man kan diskutera satsningar". Detta trots att man alltså går plus.

Vad Thörn och Almqvist borde göra är att ta upp diskussionen om den offentliga sektorns funktion. Den är nämligen tudelad - å ena sidan ska den producera generell välfärd, å andra sidan ska den möjliggöra full sysselsättning utan att man tvingas ge avkall på reallöneutvecklingen i den produktiva sektorn. När företag med låg produktivitet slås ut på grund av att de inte kan följa med i löneutvecklingen ska de övertaliga, enligt den svenska modellen, beredas plats i företag med hög produktivitet. Om de senare inte använder sina vinster till att nyanställa (vilket de inte gör idag) ska de dock beskattas och de övertaliga beredas plats inom den offentliga sektorn.

Nyanställningar i offentlig sektor innebär förvisso kostnader - men de ger samtidigt minskningar i andra kostnader samt nya intäkter, då människor går från att ta emot ersättning till att betala inkomstskatt och konsumera. Därför behöver man inte först lägga pengarna på hög innan man kan börja använda dem. Oaktat korrektheten i det tidiga 1990-talets åtstramningspolitik borde man så snart man återfått balans i ekonomin ha kompenserat för de massavskedanden man genomförde under de hårdaste åren.

Detta är inte endast en politisk fråga. Det är också en facklig fråga som Kommunal borde engagera sig i. Situationen i den offentliga sektorn är mycket dyster. Vård- och omsorgsyrken ligger i topp vad gäller stressjukdomar. Bland kvinnor i åldern 25-34 år är psykisk ohälsa den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Prevents tidning Arbetsliv refererar till en bok av professor Töres Theorell som ser utbrändheten "som en konsekvens av de drastiska nedskärningarna vid 1990-talets första år". Att vi idag utför samma jobb som tidigare fast med lägre bemanning orsakar helt enkelt en enorm mängd arbetsskador.

Bemanningspooler i all ära - Kommunal måste sätta press på SAP att 2010 gå till val på ett program för en trygg generell välfärd och drägliga arbetsvillkor i den offentliga sektorn. Detta kräver att överskottsmålet överges och en del av de sparade pengarna används till nyanställningar. Med 570.000 förbannade medlemmar (ja, som arbetsmiljön ser ut kan vi utgå från att hela bunten är mer eller mindre förbannade) kan Kommunal utöva ett avgörande inflytande över SAP:s framtida politik. Det är hög tid att kräva en politik för knegarna, för de visstidsanställda, för de arbetslösa - för, som Johan Ehrenberg säger, "[d]et går inte i all evighet att vara socialdemokrat och driva borgerlig åtstramningspolitik".