Och, jo, det är klart du kan länka.

Sen en kort notis, Kalecki föregrep Keynes i många avseenden, vilket Keynes senare själv erkände i ett antal artiklar (finns som appendix till svenska översättningen av Sysselsättningsproblemet).

Sen undrar jag lite vad de här national innovation systems är för något.
Annars är det bara att tacka för tipset, klart sevärd!

På den här sidan: http://sites.google.com/site/radicalperspectivesonthecrisis/ - försöker Endnotesgänget (www.endnotes.org.uk) samla information om krisen. Kanske kan vara av intresse?

Ändå ägnar du det som hon kanske vill ha sagt ett långt inlägg späckat med abstrakta, krångliga begrepp.

Jag är på samma sätt inte säker på att jag förstår vad du vill ha sagt, men jag avstår från att blogga om det.

Jag tycker emellertid personligen att en dynamisk modell måste ta hänsyn till rummet. När man gör det får man en idé om skalfördelar, vilket är en av de grundläggande mekanismerna för industrikapitalism. Detta tänkande fanns hos Adam Smith (teknisk och social arbetsdelning) och även Karl Marx (mer hos Smith), men försvann sedan från 1870 och framåt. Den som skrivit bäst om detta är Allen Young på 1920-talet, och folk inom ekonomisk geografi.

Annars en väldigt korrekt och kärnfull sammanfattning av Tomas!

Som ung syndikalist frågade en gammal LO-stofil för några år sedan om det här med registret. Till historien hör det att han var en hängiven LO-medlem, tryckare och tillika ordförande i sin fackklubb på jobbet. Han hade ingen aning om att båtsprängare, som han associerade syndikalister med, användt sig av registermedtoden. Faktum var ju att de faktiskt använde sig av en registermetod själva på 70-talet, paralellt med kollektiv avtalet, helt inoffeciellt. Han menade deras tillämpning av registret gick ut på följande: Vid varje nyanställning, såg man till att man visste vem det var som skulle få jobbet, då såg man också till denne person var införstådd med lönelistan på arbetsplatsen och att personen inte skulle kräva mindre lön än den som hade sämst lön, utan skulle kräva några kronnor mer än den som hade lägst lön på arbetsplatsen. På så sätt kunde man alltid peka på det i nästa löneförrhandling – den nye kunde ju helt enkelt inte ha bättre lön än den nästnyaste. Det här var på 70-talet inom tryckeribranchen, då det inte var frågan om att den “nya” skulle vara mer “kompetent” än den näst nyaste, och därför “förtjäna” mer lön. Tvärtom. Ända fram till 80-talet var tryckarna fortfarande lite av ett “skrå”, där “kompetens” räknades utifrån hur länge man jobbat inom yrket och på arbetsplatsen, men däremot såg man till den nya krävde högre lön än de lägst betlada, och på så sätt kunde man driva upp lägsta lönerna.

Den här registermetoden är ju inte densamma SAC:s, dom använde den inte som någon ersättning för kollektivavtalet,
och dom hade nog inte heller några revolutionära avsikter med den heller. Troligen var det inte offeciellt heller, utan bara en informell överenskommelse mellan arbetskamrater, som alla följde. Men jag tycker ändå att det säger något: Det viktiga är inte SAC vs LO, eller registret vs kollektiavtalet. Den ena dogamatiska metoden eller den andra. Det viktiga är trots allt kampen mellan klasser.

Först och främst. Själva grundförutsättningen för den uppkomna situationen är givetvis – alla vet det men det sägs sällan – en grymt orättvis värld i kombination med nationella medborgarskap och läckande gränser. De enda långsiktigt verksamma lösningarna på dilemmat är att jämna ut världens ekonomiska och sociala förhållanden, att införa världsmedborgarskap eller att tillsluta gränserna hermetiskt. Allt annat är bristfälliga lösningar. Ad hoc-lösningar.

LO har sin ad hoc-lösning, som tycks bestå i passivitet, åtminstone så länge den papperslösa arbetskraften inte på allvar hotar den reguljära arbetskraftens villkor. Vänsterpartiet och Ung vänster har i fackliga frågor numera i princip aldrig andra ståndpunkter än LO, så Lisa Rasmussens utspel var förvisso inte oväntat. Mer förvånande var möjligen graden av hets och ignorans inför fakta i Ung vänsters utspel.

SAC:s lösning är också en slags ad hoc-lösning, men den är samtidigt, enligt mig, den som kommer närmast arbetarrörelsens solidaritetsidel, och den som mest verksamt bidrar till att faktiskt förändra själva världsordningens orättvisor. Vi är heller inte ensamma om den – stora fackföreningar i exempelvis södra Europa och USA är på samma linje. Vår lösning är att ta strid för förbättrade villkor, och när det lyckas får det även effekten att lönekonkurrensen mellan reguljära och ickereguljära arbetare minskar. Men den konkurrensen kan knappast helt och hållet utraderas, så länge arbetskraften är splittrad i reguljär och ickereguljär. Det är därför ingen perfekt strategi, eftersom en sådan inte kan finnas. Om kollektivavtalens lönenivå utgör ett slags golv för reguljärt arbete utgör det ju samtidigt i praktiken ett tak för ickereguljärt. Över den nivån förlorar den papperslösa arbetskraften sin egentligen enda konkurrensfördel gentemot den reguljära arbetskraften.

Trots det menar jag att det är eftersträvansvärt att driva upp svartlönerna så nära vitlöner som möjligt. För exploatörerna möjliggör anlitandet av papperslös arbetskraft arbete under ekonomins allmänna produktivitetsnivå, som antingen inte skulle utföras med reguljär arbetskraft (sandwichmannen), eller ändå skulle utföras men då till ett högre pris. Däremellan finns komplexa samspel; byggstäd ”måste” utföras, det är i nuläget bara kraftigt rabatterat, medan exempelvis en fördubbling av falaffelpriset rimligen skulle slå ut en del restauranger. Då uppstår ett arbetslöshetsproblem, och även om idén om en självförvaltad a-kassa för papperslösa är spännande verkar det ganska orealistiskt.

Men det finns därutöver också skäl att tro att de delar av arbetsmarknaden där papperslösa verkar inte är i jämvikt, att extraprofiter skapas där och att detta är möjligt eftersom den papperslösa existensen är ytterst osäker, vilket dramatiskt försvårar att få igenom lönekrav i nivå med produktiviteten. Det är därmed inte nödvändigtvis voluntarism att tro att en papperslös lönekartell, till exempel i form av ett register, kan driva upp lönerna en bit på ren och skär sammanhållning och kampvilja, och utan att det behöver resultera i arbetslöshet.

Att nå ända fram till kollektivavtalslön skulle leda till att de papperslösas lönekamp blir självdestruktiv (men det gäller å andra sidan all lönekamp under kapitalismen). Det som i så fall kan rädda kvar dem i landet är ett politisk beslut – och då inte i första om förbättrade asylregler, som vänsterpartiet och ung vänster föreslår, utan en generell amnesti som regulariserar de ickereguljära. Men även det är en tillfällig lösning. Så länge orättvisorna består kommer ny papperslös arbetskraft att leta sig hit.

Eftersom vi inte mer än marginellt kan rå på själva den globala världsordningen handlar det om att hitta den minst dåliga lösningen. Det är det som gör frågan så komplex. Men är det ett skäl till att inte göra något? SAC, och för den delen jag, anser inte det.
Rikard W

Registermetoden handlade om flera saker:

1. Fastställa en lägsta ersättning för ett visst arbete. Man fick aldrig gå under tidigare registeröverenskommelser, men däremot gick man ofta över jmf med löneglidning.

2. Leda och fördela arbetet genom Arbetsförmedling. När en arbetsgivare ville få ett arbete utfört kontaktade han registret som satte pris och valde ut vilka som skulle få arbete. Om arbetsgivaren inte accepterade det pris som sattes fick han ingen arbetskraft.

Faktiskt!

/henke

Jag är så med dig i innehållet i din kritik, i alla betraktelser. Jag kände det instinktivt dock, när jag började läsa om intersektionalitet. På intuition. Du känner det också. Sen tänker du fram det. Giltigförklarar det med dina intellektuella redskap. Intuitionen säger mig dock efter att ha läst din text att nånting inte rätt. Vad? Återkommer. Tror det är nått med metoden…

Jag skulle kunna teoretisera kring estetiken, och kreativiteten som krävs för att ta sig ur den på dess villkor.

hmm, intressant. Instrumentiellt vs icke-instrumentiellt. En till av alla sjuka motsaster vi använder oss av för att hävda våra komplex. Å så himla rotat i vårt land. Plakat har alltid varit mer politik än “rödvinsvänster”. Landet som hatar intellektuella.

Här råder en märklig sammanblandning av två saker. Den enskildes anställningsavtal och ett kollektivavtal är inte varandras substitut, de utgör tillsammans med lagstiftning omistliga delar i det juridiska regelverk som reglerar hur arbetsmarknaden fungerar i Sverige.

Om en liberal kan acceptera att lagstiftning är tvingande och hindrar arbetstagare och arbetsgivare från att komma överens om vad som helst, så borde det inte vara mer främmande at inta samma förhållningssätt till kollektivavtal. Den enda skillnaden mellan de två är att lag stiftas av den parlamentariska demokratin medan avtal är resultatet av förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Den negativa föreningsfriheten som liberal utgångspunkt är inte relevant. Den parlamentariska demokratin och lagstiftaren har stått tillbaka mot löfte från arbetsmarknadens parter att de själva förmår skapa sitt regelverk. Den arbetsgivare som vägrar skriva på kollektiv-/hängavtal undandrar sig sitt ansvar i det avseendet, och det naturliga vore att inte bara facket utan även arbetsgivarparten tog vederbörande i örat eftersom den svenska avtalsmodellen i väsentliga delar tillkommit efter önskemål just från arbetsgivarsidan.

Det finns inget utrymme för frivillighet här. Där kollektivavtal saknas, där råder juridiskt vakuum och anarki. Alternativet är att lagstiftaren återkallar förtroendet och detaljreglerar arbetsmarknaden i lag. Detta skulle innebära att arbetsmarknadens parter inte längre direkt kan påverka regelverket utan endast indirekt kan påverka parlamentariska politiker - ett dramatiskt steg tillbaka beträffande inflytande alltså. Hur väl rimmar det med liberal ideologi?

Den pragmatiske liberalen inser att mer av lag och mindre av avtal flyttar makten längre bort från såväl arbetstagare som arbetsgivare och att man avlägsnar sig med ett stort steg från drömmen om nattväktarstaten. Den liberal som inte bekymrar sig om verkligheten utan bara drömmer fritt om den oinskränkt fria individen, vare sig tyngd under lag eller avtal får gärna drömma vidare, men den konkreta politiska debatten om förhållandena i hotell- och restaurangbranschen är verkligen inte den rätta arenan för dylikt utopiskt filosoferande, lika lite som den är det för revolutionär vänsterromantik. Bägge ytterligheterna har sin logik men i Sverige idag väldigt lite med verkligheten att göra.

Personligen lutar jag åt att vi i Sverige inför allmängiltigförklaring av centrala branschavtal. På så sätt slipper vi debatten om proportionalitet i blockader och andra fackliga stridsåtgärder som uppenbarligen är ett trubbigt och medialt problematiskt vapen. Den enskilde obstruerande arbetsgivaren som inte ger sina anställda rätt lön och villkor får då i stället på ett civiliserat sätt möta facket i domstol och förklara sig. Det skulle visserligen initialt öka trycket på arbetsdomstolen, men rätt snart skulle nog situationen normaliseras när de oseriösa arbetsgivare ställs inför valet att antingen försvinna eller börja följa avtalen.

Hallå? Negativ föreningsfrihet? Lagar stiftas demokratiskt inom det rum som vi gemensamt har bestämt att demokratiska principer ska råda. Lagstiftning till skydd för exempelvis inhumana arbetsvillkor är fullt förenligt med liberalism — vad som däremot inte är det är när ett särintresse, en tredje part, tvingar sig på två människor som frivilligt har slutit ett avtal. Tro det eller ej, men ett fack är inte detsamma som en stat. Det är en egen intresseorganisation som inte står under allmänhetens demokratiska kontroll. Istället kontrolleras facket av en ledning som gång på gång visar sig vara äkta bunkersossar. Är det liberala ställningstagandet verkligen svårt att förstå? Eller försöker du mest provocera?

Ett mycket trevligt inlägg att komma hem till på lördagsnatten.