Jag har i några tidigare poster varit inne på frågan om vilka politiska antaganden som ligger implicit i olika sätt att begreppsliggöra samhällsekonomin. Nu skulle jag vilja följa upp detta ämne i en diskussion om postkeynesianism. Det är ett ämne som känns angeläget med tanke på hur många gånger Lars Ohly har nämnt namnet Keynes på slutet.

Först bara något om prefixen, för de kan vara en aning förvirrande. Ända sedan John Maynard Keynes publicerade sitt huvudverk Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar 1936 har det varit stridigheter kring hur det bör läsas; huruvida John Hicks IS/LM-modell verkligen summerar Keynes tänkande på ett adekvat sätt osv. Lite schablonmässigt kan man säga att det kom att utkristallisera sig två traditioner. En av dem betonade kontinuiteten med den ortodoxa nationalekonomin och kom sedermera att införliva allt fler antaganden inom nyklassisk ekonomisk teori. Detta är den nykeynesianska strömningen (som de flesta LO-ekonomer utgår ifrån): keynesianismens högerflygel om man så vill. Tunga namn idag är Gregory Mankiw, Olivier Blanchard och George Akerlof. Detta är vad som dominerar kurslitteraturen i makroteori på de nationalekonomiska institutionerna på svenska universitet. Man brukar även räkna in Ben Bernanke (chefen på amerikanska centralbanken) i denna tradition. Den andra strömningen betonade istället diskontinuiteten med den ortodoxa nationalekonomin och kom sedermera att fjärma sig ännu längre än Keynes själv från nyklassisk ekonomisk teori. Detta är den postkeynesianska strömningen (i Sverige kanske främst förfäktad av Johan Ehrenberg): keynesianismens vänsterflygel om man så vill. Internationellt är nog Paul Davidson det tyngsta namnet av de nu levande post-keynesianerna. Historiskt är det annars Joan Robinson, Nicholas Kaldor och Michał Kalecki som är tunga namn.

Det är diskutabelt huruvida postkeynesianerna tillhör en socialistisk vänster eller endast en liberal vänster. Keynes själv betonade uttryckligen att han var liberal och inget annat (och vidhöll detta även då han kom att samarbeta med brittiska "Labour"). Men det finns ändå en del sympatiska drag i denna strömning. Kanske särskilt om man kommer från marxistisk bakgrund och följaktligen är van att, som Marx, anlägga ett "långsiktigt" perspektiv på samhällsekonomin och känner sig osäker på hur man ska förhålla sig till "kortsiktiga" fenomen som förändringar i hushållens sparande ("marginal propensity to save"), inflationstakt och kapacitetsutnyttjande, osv. Här har vi (i någon mening) radikala ekonomiska teoretiker som fokuserar just på sådana saker. Det finns dessutom en lång historia av kontakt mellan de två traditionerna: från monopolkapitalteoretikerna som menade att en hög grad av monopol i ekonomin delvis sätter arbetsvärdeläran ur spel och öppnar upp en ekonomisk dynamik som med fördel kan adresseras med postkeynesianska begrepp (det är en öppen diskussion huruvida t.ex. Sweezy bäst beskrivs som en kaleckianskt influerad marxist eller en marxistiskt influerad kaleckian); över förhållandevis ortodoxa marxister som plockar in enskilda moment från postkeynesianismen (t.ex. Fred Moseley som lyfter fram Hyman Minskys analys av finansmarknaden); till en mer allmän dialog (jag tänker på de frekventa referenserna till postkeynesianska författare som man hittar hos t.ex. Ernest Mandel och David Harvey). Dessutom finns i den "heterodoxa" ekonomin en sorts institutionell gemenskap i det att många publicerar sig i samma heterodoxa vänstertidningar, som t.ex. Cambridge Journal of Economics och Review of Political Economy. Och slutligen kan man peka på detta med gemensamma fiender. Många postkeynesianer har trots allt delat ut ganska så hårda slag mot nyklassisk ekonomisk teori. För alla som emellanåt diskuterar med nyklassiker kan jag rekommendera att läsa in sig på den sk "cambridge capital controversy" - som handlade om nyklassisk distributionsteori, dvs huruvida lön bestäms av arbetes marginalproduktivitet och vinst/ränta bestäms av kapitalets marginalproduktivitet – där ekonomer från brittiska Cambridge (där de tyngsta postkeynesianerna var verksamma) angrep ekonomer från amerikanska Cambridge (dvs Massachusetts Institute of Technology). Och såvida man kan räkna in nyricardianen Piero Sraffa (han tillhörde de kretsarna, och många postkeynesianer är nyricardianer, men nyricardianism är inte nödvändigtvis postkeynesiansk) så kan det vara värt att kolla igenom följande kritik av marshallsk mikroteori (som dominerar undervisningen i mikroteori även idag).

Men man måste dock passa sig för att allt för snabbt dra slutsatsen att de två traditionerna är kompatibla i största allmänhet, innan man konstaterar att "det går" att stimulera ekonomin med hjälp av ekonomisk politik i största allmänhet, utan att precisera under vilka förutsättningar man möjligtvis kan göra något sådant. Risken, som jag ser, är annars att man faller in i en allmän underkonsumtionsteori. Argumentationen ser då ut ungefär såhär: Från (post)keynesianismen hämtar man en kritik av "Says lag" i den ortodoxa ekonomin (dvs att produktion och utbud av varor självt skapar sin egen efterfrågan genom att självt utgöra en efterfrågan på andra varor), och menar att det snarare är så att efterfrågan har en prioritet över utbudssidan, eftersom ingen kapitalägare kommer vilja investera i produktion av varor som han eller hon inte vet om det finns en efterfrågan på. Om "förväntad efterfrågan" bestämmer utbudet finns en risk att ekonomin låser fast sig i ett jämviktsläge med lågt kapacitetsutnyttjande (ur kritiken av Says lag följer alltså en kritik av walrasiansk allmän jämvikt). Om man till detta fogar argumentet att varje kapitalägare har ett intresse av att hålla nere sina anställdas löner för att maximera sin vinst, men dessa löner samtidigt utgör efterfrågan på andra kapitalägares varor så hittar vi en motsättning i ackumulationsprocessen, en "underkonsumtionistisk" motsättning. När kapitalägare genom att öka sina vinster (på bekostnad av löner) ökar sitt sparande underminerar de samtidigt grundvalen (dvs efterfrågan) för att kunna investera dessa sparade medel i expanderad produktion; man låser in sig i det sk "sparandets paradox". Om någon tycker att detta är en vulgarisering av postkeynesiansk argumentation får ni säga till, men det är ett argument jag tycker man ofta ser i vänsterdebatt. Det är inte så att postkeynesiansk teori nödvändigtvis implicerar att den kapitalistiska ekonomin med nödvändighet tenderar att gå in i recession pga bristande efterfrågan av konsumtionsvaror, men den passar bra för att driva en sådan argumentation, och det är just det som jag antar är tilltalande från vänsterperspektiv. För då framträder en motsättning mellan den enskilde kapitalägaren (som utgör det borgerliga perspektivet) och samhällsekonomin i allmänhet. Räddningen ur sparandets paradox är antingen högre löner eller en underbalanserad statsbudget (det som kallas expansiv finanspolitik). Johan Ehrenberg går så långt (men jag tror han är ganska ensam om detta) att han hävdar att hela efterkrigstidens boom kan förklaras genom krigstidens kraftigt underbalanserade statsbudgetar. Det är inte endast så att man med politiska medel kan få ekonomin att fungera bättre, utan man kan få ekonomin att fungera bättre genom att använda politiska medel som även är önskvärda i sig, vare sig det är högre löner eller att rusta upp miljonprogramshusen eller vad det nu är. Marc Lavoie använder Friedmans gamla uttryck med "gratis lunch" men i en omvänd polemisk mening, att det finns "gratis luncher" att inhämta genom att lösa den problematiska relationen mellan den enskilde kapitalägaren och samhällsekonomin i stort. Arbetarrörelsen kommer alltså i detta perspektiv att förkroppsliga det allmänna, dess krav är i linje med vad som är det allmänt bästa, mot vilka står borgerlighetens enskilda (inskränkta) kapitalägare.

Samtidigt finns det ju anledning att dra sig till minnes att underkonsumtionsteori spelade en viss roll i den svenska socialdemokratins omorientering från klass till folkhem. Jag tänker här på det inflytande som John Atkinson Hobson utövade på Ernst Wigforss och den senares paroll att man kan "stimulera" den kapitalistiska ekonomin ut ur kristillstånd. Hobson var en progressiv liberal ekonom som föregrep Keynes just i sitt fokus på den effektiva efterfrågan. Krisuppgörelsen 1933 som vad jag förstår till sitt innehåll mycket var Wigforss verk har ju också i efterhand kallats keynesiansk, trots att Keynes Allmän teori… (keynesianismens grundande verk) ännu inte publicerats. I vilket fall: Hobson är kanske mest känd för att ha argumenterat att Storbritanniens imperialistiska strävanden kunde förklaras med ansatsen att erövra marknader för kapitalexport som ett sätt att lösa den överackumulation som dominerade den inhemska ekonomin. I detta läge hävdade Hobson att eftersom överackumulation föll tillbaka på underkonsumtion kunde den förra avhjälpas genom att tvinga ekonomin att vara mer progressiv, t.ex. att ta sig an en upprustning av de nedgångna arbetarbostäderna. Tesen var alltså att det kapitalistiska produktionssättet är av sådan karaktär att det i regel fungerar bättre om man tvingar det att vara progressivt. Det fanns en rad marxister som delade Hobsons uppfattning om imperialismens orsaker, men inte dess politiska lösning. Inte ens Rosa Luxemburg, som ändå utvecklade en marxistisk variant av underkonsumtionsteori, kunde acceptera Hobsons svar. Att öka efterfrågan av konsumtionsvaror, på Hobsons sätt, är att öka den på bekostnad av företagens vinst, dvs reveny (som också är efterfrågan på konsumtionsvaror) och investeringar (som är efterfrågan på kapitalvaror). Vad gäller den agregerade efterfrågan är detta ett nollsummespel. Men relationen mellan Hobson och hans marxistiska läsekrets är intressant för att den blottlägger att då, vid början av förra seklet, var det här gränsen mellan socialism och vänsterliberalism gick: är problemet produktionsförhållandet självt eller är det enskilda kapitalister som inte förstår sig på samhällsekonomin och blockerar detta produktionsförhållandes optimala funktionssätt; är problemet kapitalet eller borgerligheten? Socialisterna hävdade det förra, vänsterliberalerna det senare. Wigforss föll, som sagt, in i det senare lägret.

Krisuppgörelsen – och den allians mellan arbetarklass och bönder den implicerade – kom sedan att definiera den moderna svenska socialdemokratiska reformismen. Innan 30-talet hade reformism framförallt handlat om hur man begreppsliggjorde relationen mellan stat och samhällsekonomi, det var om detta den så kallade revisionismdebatten inom tyska SPD i huvudsak handlade. De som förfäktade en reformistisk linje hävdade att staten och de liberal-demokratiska politiska institutionerna var autonoma i relation till det kapitalistiska produktionssättet och kunde härbärgera socialistiska strävanden och så småningom komma att förvalta ett socialistiskt samhälle. De som förfäktade en revolutionär linje menade att staten inte var autonom och betonade istället alternativa politiska institutioner (efter 1905 framförallt arbetarråden). Enligt denna distinktion stannade t.ex. Rudolf Hilferding kvar inom SPD efter partisplittringen i samband med första världskriget, trots att hans ekonomiska tänkande inte nödvändigtvis skiljde sig så mycket från de som gick över till KPD. Men det fanns även en annan tråd i revisionismdebatten som just gällde ekonomi. Eduard Bernstein hävdade, som bekant, att den tyska ekonomins återhämtning från den svåra recession den drabbats av under slutet av 1800-talet var ett tecken på att Marx kristeori inte var giltig. Han ställer sig inte uttryckligen bakom något specifikt alternativt ekonomiskt tänkande, men antyder att om inte "utarmningsteorin" är giltig kanske kapitalismen, trots allt, är kompatibel med progressiva politiska strävanden. Här öppnar han upp för en reformism som låter sig influeras av en sorts ekonomisk vänsterliberalism. Jag säger vänsterliberalism för innan Hobson hade J.S. Mill utgjort en sorts vänster inom den liberala nationalekonomin (även om han som politisk teoretiker ganska så ofta argumenterade i reaktionära termer) i det att han drivit tesen att distributionsförhållandena hade en viss autonomi i förhållande till produktionsförhållandena; ett argument som utgjorde en teoretisk grundval för en progressiv fördelningspolitik. Min poäng är alltså att det fanns två dimensioner i revisionismdebatten, två dimensioner i distinktionen revolutionär/reformist: å ena sidan en distinktion kring hur autonom staten är och å andra sidan en distinktion kring hur reformerbar kapitalismen är. Detta har alltid gjort begreppet reformism en aning luddigt. En av de allra tyngsta hänvändelserna mot Bernsteins position formulerades trots allt av Hilferding i och med boken om finanskapitalet, och det var inifrån det reformistiska lägret. I vilket fall så låg fokus i början av 1900-talet på den första av dessa distinktioner men kom sedan från och med 30-talet, i Sverige, att förskjutas mot den senare. Och jag skulle vilja hävda att det var just genom introduktionen av ett underkonsumtionistiskt tema (att man går från tesen att socialpolitiska, progressiva reformer inte nödvändigtvis hämmar ackumulation/tillväxt till tesen att dessa reformer ofta främjar ackumulation/tillväxt) som den nya reformismen kom att sammanfalla med ett övergivande av socialiseringssträvandena. Reformism betydde inte längre reformvägen till socialismen, utan snarare något i stil med hävdandet av allmänintresset i den ekonomiska politiken. En sådan politisk orientering hamnar sedan naturligtvis i kris när man från och med 70-talet inte kan peka på något empiriskt positivt samband mellan progressiva reformer och ackumulation/tillväxt. Jag har nyligen hört Dan Andersson definiera reformism i termer av att göra saker och ting långsamt, noggrant och genomtänkt. Så jag antar att reformism nu för tiden inte ens är ett politiskt begrepp.

Reformismens kris (reformism i den "funktionssocialistiska" betydelsen innan Dan Anderson) sammanföll med, eller är helt identisk med, keynesianismens kris. Mitt huvudsakliga argument i denna fråga är rätt okontroversiellt: den keynesianska ekonomiska politiken klarade inte av den ekonomiska krisen på 70-talet. Detta måste väl ändå vara graverande? Det pekar åtminstone på vissa gränser för detta med det keynesianska stimulerandet av ekonomin. Det är som sagt en okontroversiell berättelse, men om jag ska nämna en bok som lägger ut keynesianismens problem på 70-talet från ett radikalt vänsterperspektiv så är det The Economics of Global Turbulence av Robert Brenner.

Det kan i sammanhanget också vara värt att nämna Mitterand-regeringen i Frankrike från och med 1981, som hade en rad vänsterorienterade keynesianska rådgivare. Man kan tycka att dess reformer och ekonomiska politik säkert var önskvärd, motiverad och rimlig på många sätt, men det är svårt att säga att man lyckades utvinna så många "gratis luncher" genom att hävda ett allmänintresse gentemot borgerliga särintressen. Kapitalet kom att utöva ett väldigt hårt tryck mot denna regering. Detta tryck sätter om något fingret på vad som är problematiskt i det ekonomiska tänkande som dominerar inom stora delar av dagens svenska vänster. Man bortser från kapitalet självt som politiskt problem.

Om jag förstått saken rätt så kanske man kan säga på följande sätt: vad gäller den gamla revisionismdebatten så intar man i mycket samma position som Georges Sorel, dvs att Eduard Bernstein mycket väl kan ha haft rätt, men att det inte spelar någon roll eftersom den revolutionära hållningen framförallt grundas i en etisk kritik av kapitalismen. Sorel försökte ju ersätta den historiematerialism enligt vilken kris är av avgörande betydelse för den revolutionära omgestaltningen av produktionssättet, med en bergsonism som lämnar större utrymme för ett mer voluntaristiskt begreppsliggörande av historisk förändring. Skillnaden mellan en reformistisk och revolutionär hållning har då inte längre att göra med en skillnad i hur man begreppsliggör samhällsekonomi och stat, utan är snarare en etisk fråga. Dagens vänster har kanske gått ännu längre i denna riktning. Skillnaden är nu närmast en fråga om personliga preferenser. Grejen är dock att Sorel trots allt var syndikalist; han var på inget sätt upptagen med frågan om ekonomisk politik. Mitt intryck är att stora delar av dagens vänster dras till postkeynesianska formuleringar just för att de motiverar reformer som för en själv faller tillbaka på en etik. Initialt finns en instrumentell relation till postkeynesianismen, men sedan kommer den allt mer att prägla ens uppfattning av samhällsekonomin. Resultatet är att vi får den absurda situation enligt vilken det är mer vänster att hävda att kapitalet inte utgör något särskilt strukturellt problem för en progressiv politik och där det är mer höger att peka på sådana problem. Den klassiska revolutionära hållningen kommer därmed att stämplas som en högeravvikelse, medan vänsterliberalismen (i den mening postkeynesianismen bygger vidare på J.S. Mill och Hobson) utgör en vänster även bland socialister.

Det är på sätt och vis ironiskt att samma människor som klagar över nyklassikernas relation till sina hypostaserade modeller kan plocka upp Kaleckis modell över relationen lönenivå/sysselsättning och behandla denna som om den stod i ett 1-till-1-förhållande till realekonomin; utan att fundera över vilka antaganden den vilar på; ifall den även innesluter en situation med en liten ekonomi med stor utrikeshandel. Under den svenska socialdemokratins "funktionssocialistiska" storhetstid var man väl också närmare den sk Rehn-Meidnerska modellen, som kanske påminner om keynesianism så som allmän politisk orientering, men som avviker på avgörande sätt så som ekonomisk politik, och skjuter in sig mer på "omvandlingstryck" än "effektiv efterfrågan", delvis för att mycket av multiplikatoreffekter undermineras i små ekonomier med stor utrikeshandel, samtidigt som "omvandlingstrycket" backades av en hård reglering av finansmarknad.

Men låt mig återvända mer allmänt till detta med underkonsumtion. Problemet gäller alltså hur man begreppsliggör orsaken till en ekonomisk krissituation. Underkonsumtionsteori talar om själva frånvaron, alt. bristen, på efterfrågan själv som en orsak. Marx adresserar ämnet i andra bandet av Kapitalet, och skriver där bl.a. följande (observera hur detta med etik dyker upp även här):

Det är en ren tavtologi att påstå, att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till, undantagandes de sub forma pauperis eller "tjuvarnas". Att varor är osäljbara, betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig nu produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den enskilda konsumtionens behov). Men om man vill ge denna tavtologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså bleve avhjälpt, om de finge en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom - som dessa riddare av det sunda och "enkla" (!) människoförnuftet ser saken - förhindra krisen. Det verkar alltså, som om. den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och alltid endast såsom en stormvarning inför den annalkande krisen. *

Tesen är alltså att bristen på efterfrågan mer är en effekt av än orsak till kriser. Att förlägga orsaken i själva konsumtionen – "realiserandet" som Rosa Luxemburg skriver – är att bortse från hur konsumtionen bestäms immanent i de förhållanden som bestämmer produktionen. Det gäller för det första att beakta hur efterfrågan på produktionsmedel samt kapitalägarens reveny utgör en del av den agregerade effektiva efterfrågan. Detta är det dock inte så många som missar. Men sedan också hur nuvarande ackumulation implicerar kommande ackumulation. Anledningen till att Luxemburg hakar upp sig på problemet med "realisering" är att hon tänker sig ackumulation som ett tillfälligt avsteg från enkel reproduktion, att ekonomin liksom hoppar fram stegvis. I den mån ackumulation innebär ökad produktion av produktionsmedel så är det klart man kan fråga vem som ska efterfråga alla de extra konsumtionsmedel som är möjliga att producera med dessa produktionsmedel om denna expansion är en sorts engångshändelse. Men ackumulationens koherens (eller mer precist Marx scheman över den expanderade reproduktionen) bygger på fortsatt ackumulation. Kapitalägare investerar endast i produktion av produktionsmedel ifall de förväntar sig att ekonomin kontinuerligt ska fortsätta expandera.

(För mer kritik av underkonsumtionsteori, se här, här, här och här)

Själv har jag som bekant en dragning åt reguleringsteori, så jag tror förvisso det finns en regulativ/institutionell dimension i den expanderade reproduktionen som ger vissa keynesianska begrepp en viss relevans. Vid tider av ekonomisk osäkerhet undviker kapitalägare att göra långvariga investeringar. Om en specifik ekonomisk politik uppbackad av ett specifikt institutionellt ramverk (dvs ett regleringssätt) kan skapa en gemensam idé om och förtroende för en specifik ackumulationsstrategi/regim kan "riskpremien" för långsiktiga investeringar sänkas och därmed ackumulationskvoten höjas.

Likaså finns det något att lära av det sätt som keynesianerna menar att frågan om Says förmenta lag spelar in i relationen mellan sparande och investeringar. Även Marx tar upp Says lag till diskussion i början av första bandet av Kapitalet, och han påminner om Keynes i det att han hävdar att i denna lag har man liksom abstraherat bort pengarnas betydelse i samhällsekonomin, de begreppsliggörs endast så som något som underlättar utbytet. Om man betonar att de därutöver också förmedlar utbytet (v-p-v) hittar vi i denna förmedling handelskrisens abstrakta möjlighetsbetingelse. När Marx i andra bandet av Kapitalet tar upp frågan om reproduktionsscheman (som är ett sätt att begreppsliggöra sparande, investeringar, efterfrågan på agregerad nivå) utgår han dock från den klassiska nationalekonomins antaganden om en identitet mellan sparande och investeringar. Pengar finns inte med i hans reproduktionscheman. Jag tycker inte det är ett avgörande problem givet vad Marx har för avsikt att argumentera i denna sektion av boken. Dessutom är detta ju endast ett utkast sammanställt av Engels. I vilket fall, här har keynesianerna en poäng som inte vad jag ser nödvändigtvis står motsättning till Marx. I oroliga tider förskjuts de sk likviditetspreferenserna: kapitalägare håller helst sitt kapital i likvida medel (dvs pengar, eller något som snabbt kan bytas mot pengar); det blir helt enkelt en ökad efterfrågan på pengar, det som förmedlar utbytet. Detta påverkar relationen mellan sparande och investeringar. Räntan drivs upp över en nivå som är förenlig med stora investeringar. Identiteten sparande/investeringar bryts, vilket innebär att reproduktionsschemat blir inkoherent. I reguleringsteoretiska termer skulle man kunna säga att relationen sparande/investeringar inte är en omedelbar identitet, utan snarare är en förmedlad identitet, förmedlad av ett regleringssätt.

Jag skulle i sammanhanget vilja slå ett slag för ett av de mer intressanta anspråken på att ställa Keynes i relation till marxistisk teori, det som förfäktas av Gérard Duménil och Dominique Lévy (bl.a. i följande text): keynesian på kort sikt och marxist på lång sikt (lång sikt är ju, som sagt, också den sikt som Marx huvudsakligen ägnar sig åt).

Men hur ska man då, slutligen, förhålla sig till frågan om kapitalismens eventuella reformerbarhet så som icke-liberal socialist. Jag tror man måste skilja mellan tre olika situationer här. För det första har vi de tillfällen då kapitalismen går in i kris på grund av en dysfunktionell finansmarknad, eventuella exogena chocker, eller någon sorts haveri bland kapitalägares förväntningar eller liknande; när kapacitetsutnyttjandet är lågt, men profitkvoten är relativt hög. I detta läge finns det troligtvis goda möjligheter att gripa in med ekonomisk politik och i någon mening förbättra ekonomins prestationsförmåga. För det andra har vi de tillfällen då det råder en tillfälligt stabil/koherent ackumulation. I detta läge skulle jag nog säga att det finns en viss grad av fördelningsmässig indifferens i det ekonomiska systemet. I marxistisk teori antar man ofta att ackumulationskvoten är en funktion av profitkvoten, ju högre profitkvot desto högre ackumulationskvot och tvärt om. Om högre löner sänker profitkvoten så sänker den i sådana fall alltså även ackumulationen/tillväxten. Men det borde inte vara helt orimligt att anta att ackumulationskvoten har en viss, begränsad och relativ autonomi; att man skulle kunna utveckla politiska strategier enligt vilka man ökar löner på bekostnad av reveny (kapitalägarens privata konsumtion) snarare än ackumulation. Slutligen har vi, för det tredje, de situationer då ekonomin går in i kris för att profitkvoten är låg, då ekonomin hemsöks av en överackumulationsproblematik (som på 70-talet). I detta läge finns det väldigt små möjligheter att med ekonomisk politik gripa in och förbättra ekonomins prestationsförmåga.

När kapitalismen går in i en kris som relaterar till dess höga organiska sammansättning så tjänar allt snack om att stimulera ekonomin genom statlig kreditexpansion endast till att förskjuta frågan om socialismen från dagordningen.