Det är många som letar tecken på att sap och mp försöker flörta med fp (se t.ex. här och här). Jag har hittat ytterligare ett tecken. I förra veckans nummer av LO-tidningen intervjuades Dan Andersson appropå att Paul Krugman får årets ekonomipris till Alfred Nobels minne. Andersson var glad över beslutet och sa bl.a. att Krugman "är långt ifrån höger, så mycket är klart, men det beror på varifrån man tittar. I Sverige skulle han nog snarare vara en typisk folkpartist". Detta måste väl ändå låta underligt för de flesta av LO-tidningens läsare. Som framgår av en rad tidigare inlägg på denna blogg så har jag inte så höga tankar om Andersson. Inte sedan jag läste nationalekonomi på su och han höll i en gästföreläsning i vilken han förklarade att han hade studerat Robert Lucas och förstått vikten av den sk "Lucaskritiken" och att han såg som sin främste uppgift som chefsekonom på LO att förklara för LO:s medlemmar varför det på lång sikt inte är bra för dem att kräva stora löneökningar. Så att hävda att folkpartiet inte är ett högerparti kanske inte är så underligt för honom; att han utgår från den höger-vänsterdistinktion som gällde vid tiden innan allmän rösträtt. Men nämnandet av just folkpartiet just nu känns lite väl lägligt. Och jag vill minnas att han vid ett seminarium på abf för en tid sedan nämnde att han skulle jobba nära Thomas Östros efter att Lena Westerlund tagit över som chefsekonom på LO. Så jag antar att han tillhör någon sorts inre krets.

Frågan är då hur vp ska hantera denna situation. Jag tycker så klart det är väldigt trist att man undviker att resa radikala paroller i samband med finanskrisen - utan nöjer sig med att kräva att "en kommission ska tillsättas för att analysera finanskrisen och ta fram förslag som kan förebygga att den återupprepas" - för att framstå som mer regeringsduglig. När Lena Malmberg för Flammans räkning frågar Siv Holma om det inte just nu är läge att komma med radikala krav får hon svaret: "Det är möjligt att man kan tycka det men vi har inte diskuterat i de banorna." Att helt skippa all parlamentarisk agitation (som väl ändå måste vara centralt för ett litet vänsterparti), det är något utöver en berättigad kritik av radikalism; det är att göra strategi mer till en dygd än ett instrument. För om det är denna hållning som krävs för att ingå i en mitten/vänster-regering så kommer vänsterpartiet troligtvis åka ut ur riksdagen 2014. Partiledningen är dock med all säkerhet smärtsamt medveten om erfarenheterna från franska pcf och italienska rifondazione. Så då är min fråga: är det helt enkelt ett offer man gör? Egentligen vill man söka regeringssamarbete, men bli avvisade, för att därefter kunna stödja en socialdemokratisk minoritetsregering som man är fri att kritisera (för alla väljare förstår ju dilemmat med att inte gärna fälla en sap-regering, men man behåller ändå möjligheten att kunna göra det, som 1990, att upprätta en yttre gräns). Men så länge det finns en möjlighet att sap bildar samlingsregering med fp, och vp alltså berövas denna yttersta möjlighet att fälla, så är det bättre att inte ge sap någon anledning att avvisa ett regeringssamarbete med vp och följaktligen helt offra sig själv (vara redo att bli utraderade 2014) för den kommande mandatperiodens skull.