Jag är inte säker på att jag har fullständigt grepp om hur man egentligen bör förstå vår nuvarande finanskris, men jag vill ändå, för diskussionens skull, försöka mig på ett par preliminära anmärkningar.

För det första tycker jag det är värt att notera frånvaron av s.k. "exogena chocker" i denna kris. Det är svårt att säga att det skulle vara "utomekonomiska" faktorer som gjort sig gällande i denna kris genom att rubba en "inomekonomisk" jämviktstendens. Detta borde rimligen slå mot legitimiteten i borgerlig ideologiproduktion. På 70- och 80-talen kunde man peka på OPEC-1 och OPEC-2 för att förklara de svårigheter det kapitalistiska produktionssättet genomled. Idag finns inte något av liknande tyngd. När Anders Borg tvingas dra till med "rå girighet" och "vårdslöst risktagande", tycks många ortodoxa antaganden om ekonomins funktionssätt vara i gungning. Jag vill t.ex. minnas att Adam Smith formulerat någon tes om relationen mellan egennytta och allmännytta som haft ett visst inflytande i den ekonomiska doktrinhistorien. Daniel Ankarloo skriver förtjänstfullt om jämvikt vs kris på följande sida.

Detta med en viss skepsis gentemot walrasiansk jämviktsteori är något gemensamt för stora delar av den heterodoxa ekonomin. Jag vill dock passa på att skriva något om marxistisk kristeori, och den går ju lite längre än så.

Det är alltid vanskligt att röra sig från kapitalismens allmänna kristendens (den s.k. LoPKFT) till en specifik empiriskt given ekonomisk kris, som den vi nu genomlider. För det första har vi frågan om alla motverkande tendenser; att peka ut LoPKFT som den drivande orsaken bakom en given kris kräver att man kan förklara varför motverkande tendenser inte är kraftiga nog att förskjuta kristendensen. I detta fall måste man dessutom hantera frågan om lönearbetare med bostadslån (något som inte ryms inom de antaganden som Marx utgår ifrån). Marx utgår snarare från att finanskapitalet så att säga verkar genom det industriella kapitalet, att bankerna lånar pengar till industrin mot anspråk på delar av framtida profit, medan det för dagens situation är av vikt att finanskapitalet lånat pengar till lönearbetare mot anspråk på framtida lön. Jag skulle inte säga att detta ogiltigförklarar Marx begreppsapparat, men det gör att glappet mellan hans utläggning av kapitalismen i allmänhet och den konkreta situationen blir något större.

Om ortodoxa ekonomer vill reducera den nuvarande finanskrisen till en renodlad förtroendekris, tycks det finns en viss enighet bland radikala ekonomer att den på något sätt relaterar till en aggresiv kreditexpansion i USA sedan början av 90-talet, som accelererade iom fed:s lågräntepolitik efter it-krashen. Jag skulle vilja relatera detta till Marx klassiska reproduktionsscheman genom att formulera hypotesen att en kretditexpansion inte endast blåser upp efterfrågan i ekonomin i största allmänhet (att man springer i luften så länge man inte tittar ner), utan att ökade investeringar i bostadsobligationer ökar ackumulationskvoten, vilket i normala fall innebär innebära en ökad produktion av produktionsmedel (sektor ett) i förhållande till produktionen av konsumtionsmedel (sektor två), men i detta fall innebär det direkt omvända, vilket kortsluter förhållandet mellan en ökad ackumulationskvot och ökat relativt mervärde. Detta skulle snabbt göra det olönsamt att alls investera i amerikansk ekonomi om det inte vore så att ökade investeringar i bostadsobligationer självt upplåter investeringsmöjligheter i sektor ett. Men då det ursprungliga problemet just var en problematiskt låg profitkvot (alltså inte tillräckligt med profit att ackumulera), så realiseras denna investeringsmöjlighet av kapital från andra länder (som t.ex. Kina), som följer med det amerikanska handelsunderskottet/statsskulden liksom på köpet. En bolånedriven ackumulation skapar en inkoherens mellan ekonomins två sektorer - den utgör inte i sig själv en koherent ackumulationsregim - som dock (tillfälligt) kan motverkas genom handelsunderskott och ökad statsskuld (en annan ekonomi fyller i den bolånedrivna ekonomins luckor). Men när andra ekonomier också blir allt mer bolånedrivna (som Europa på senare tid) så upphävs denna stabiliserande motverkande tendens. Okej, kanske något spekulativt…

Men, för att backa lite. Det finns en oenighet bland radikala ekonomer hur man relaterar den nuvarande finanskrisen till LoPKFT som faller tillbaka på hur man begreppsliggör den s.k. "nya ekonomin". Å ena sidan har vi Robert Brenner, Loren Goldner och Chris Harman som menar att den nya ekonomin helt och hållet är en myt, att det bara är i en skenbar bemärkelse den amerikanska ekonomin vuxit sedan 1992 ungefär och att den inte övervunnit de strukturproblem den drogs med på 70- och 80-talet. Å andra sidan har vi SSA-teoretiker och de som använder begreppet post-fordism (reguleringsteoretiker och autonoma marxister) m.fl. som menar att det finns en mytologi kring den nya ekonomin, men att den samtidigt innehåller element som i någon mening (kanske tillfälligt?) kunnat hantera 70- och 80-talens problem. Se följande sida för en diskussion mellan repressentanter för de två ståndpunkterna.

Robert Brenner är en udda fågel i sammanhanget, men i övrigt tycks det finnas en viss enighet kring att lönsamhetskrisen i ekonomin på 70-talet hängde samman med en hög organisk sammansättning av kapitalet. Se t.ex. följande sida för en allmän sammanfattning av diskussionen. Vidare tycks det finnas ett allmänt samförstånd kring tesen att ett sätt att hantera krisen var att pressa tillbaka reallöner och på så sätt öka profitkvoten.

Jag skulle nedan vilja sammanfatta de argument som är i rörelse.

Det finns till att börja med tre argument om varför den tillväxt som registrerats i amerikansk ekonomi sedan ca 1992 i huvudsak är uttryck för en "dopad" ekonomi:

1. Först har vi som sagt tesen om allmän kreditexpansion, som blåser upp efterfrågan i ekonomin. Den främsta formuleringen av detta argument är Brenners The Boom and the Bubble. Han skrev också en kort artikel just i inledningsfasen av bolånekrisen, som man hittar på följande sida.

2. Sedan har vi tesen om en inadekvat samhällelig reproduktion, som formulerats av Loren Goldner, bl.a. i följande text. Samhällets infrastruktur, brandförsvar, skolväsende, etc. reproduceras inte i tillräcklig utsträckning för att säkerställa produktionsprocessens fortlevnad.

3. Slutligen har vi tesen om "accumulation by dispossesion" som formulerats av David Harvey, enligt vilken han begreppsliggör nyliberal privatisering i termer av en s.k. primitiv accumulation. Poängen är alltså att primitiv ackumulation i strikt mening inte ackumulerar rikedom; det handlar snarare om att något införlivas i kapitalistiska egendomsförhållande, som inte tidigare funnits där, vilket ger sken av ackumulation.

Sedan finns det dock också en rad argument om hur den nya ekonomin möjligen skulle kunna mobilisera tillräckligt många motverkande tendenser för att (tillfälligt) upphäva 70- och 80-talens lönsamhetskris.

1. Man kan som Harvey, igen, hävda att ny produktionsteknologi möjliggjort en ökad genomsnittlig omslagshastighet i ekonomin. Effekterna av detta i värdetermer är att profitkvoten skiftar upp. Argumentet är hämtat direkt från andra volymen av Kapitalet: om två produktionsprocesser har samma kvot konstant och variabelt kapital, men den ena slår om dubbelt så snabbt, så producrear de båda på samma tid lika mycket värde, men den snabbare produktionsprocessen kan använda inkomster från det första omslaget till att betala löner i det andra omslaget, därmed krävs en lägre initial insats, och profitkvoten blir högre.

2. Man skulle kunna hävda att mycket av den nya produktionsteknologin inte så mycket effektiviserat produktionsprocessen genom att ersätta arbete, utan genom att ersätta äldre (och dyrare) produktionsmedel. Därmed skulle möjligen den organiska sammansättningen sjunka och lönsamheten stiga. Jag har dock förvånande nog inte sett någon formulera detta argument ännu.

3. Man skulle också kunna hävda, som Fred Moseley, att informationsteknologi förskjutit kvoten mellan produktivt och improduktivt arbete i ekonomin.

4. Man skulle slutligen kunna hävda att tjänstesektorns expansion utgör en "extensiv ackumulering", som sänker den aggregerade organiska sammansättningen. Om denna extensiva ackumulering löper parallellt med en fortsatt "intensiv ackumulering" inom tillverkningsindustrin, och deras repektiver profitkvoter utjämnas i en samhälleligt genomsnittlig profitkvot, innebär det rimligen att tjänstesektorn pressar upp vinstnivåerna inom industrin.

Sammanfattningsvis tycker jag det är väl hårddraget att hävda att ackumulationsprocessens återhämtning efter 70- och 80-talet är helt och hållet fiktiv. Om vi tar svenska förhållanden så har vinstnivåerna stigit tillsammans med en försiktig ökning av reallönerna sedan slutet av 90-talet (reallönerna stog innan det stilla från mitten av 80-talet). Vi har inte direkt sett någon lönsamhetskris i svensk industri de senaste åren. Det är klart att svensk ekonomi gynnats av amerikanskt handelsunderskott. Men frågan om det är tillräckligt för att förklara skillnaden i ekonomins hälsa nu jämfört med för 30 år sedan. Det är svårt att göra någon samlad bedömning - och kanske har jag tagit för mycket intryck av det välkända talesättet at marxister är kända för att ha förutsagt fem av de tre sista recessionerna - men mitt intryck är att det inte är en lönsamhetskris som utlöst den nuvarande finanskrisen. Det är mycket möjligt att de problem som krisen är symptom på har att göra med ansatser att höja profitkvoten ytterligare, men den organiska sammansättningen i den globala ekonomin är av ett slag som gör att profitkvoten inte utgör ett allvarligt problem just för tillfället. Och med risk för att få äta upp min hatt så kan det vara värt att referera till de bedömningar enligt vilka inte ens den amerikanska ekonomin förväntas ha en negativ tillväxt i år, trots all kreditåtstramning (DN idag, hittar inte siffrorna på nätet). Så länge krisen inte rör profitkvoten är det inte fråga om en dödskamp för de kapitalistiska produktionsförhållandena. Det finns antagligen utsikter för en statlig intervention (vilket det inte gör om det är profitkvoten som är grejen). I denna mening finns det vissa likheter mellan dagens kris och 30-talets kris, som också inträffade när profitkvoten var på väg upp efter att ha fallit drammatiskt under flera decennier vid slutet av 1800-talet fram till omkring förra sekelskiftet.

I detta argument följar jag dels de två franska marxistiska ekonomerna Gérard Duménil och Dominique Lévy och dels den vänsterorienterade ny-schumpeterianen Carlota Perez, som var för sig, och från olika utgångspunkter, urskiljt två sorters ekonomiska kriser. Å ena sidan har vi de kriser som enligt Duménil och Lévy hänger samman med kapitalets organiska sammansättning och enligt Perez hänger samman med att ett teknologiskt paradigm tömmer ut sin potential. Å andra sidan har vi de kriser som hänger samman med ett dysfunktionellt, inadekvat reglerat, finanskapital. Både D/L och Perez menar att 30-talskrisen var ett exempel på det senare. Perez är ganska djärv och menar, i sin bok Technological Revolutions and Financial Capital, att det i regel kommer en finanskris vid mitten av varje ackumulationscykel, något som har att göra med att ekonomins institutioner inte hänger samman med den nya teknologiska paradigmet. Hon driver vidare linjen att det finns en skillnad i politisk dynamik vad gäller dessa två sorters kriser. De kriser som har med lönsamhet att göra hänger samman med arbetarmilitans, medan de kriser som har att göra med ett allmänt dysfunktionellt finanskapital hänger samman med en miserabel/politiskt tillbakatryckt arbetarklass. Det är på sätt och vis en svaghet i hennes modell att hon förutsätter denna politiska dynamik i ett mer allmänt ekonomiskt-historiskt shema. Det reducerar, för det första, politikens relativa autonomi. Det lämnar, för det andra, inte något utrymme för analyser av en karaktär som kan exemplifieras med tesen om "monopolkapitalet"; dvs. att lönsamhetskrisen vid slutet av 1800-talet kunde "lösas" genom att symptomen på produktionssättets inneboende motsättningar omplacerades från konkurrens på marknaden till en territoriell konkurrens (som sedermera dock utmynnade i 1:a världskriget och de därmade sammanhängande tyska och ryska revolutionerna). Vad gäller svenska förhållanden så tycks Perez dock ha en poäng i någon empirisk mening om inte annat. Vid slutet av 1800-talet (med fallande profitkvoter) hade vi bildandet av den moderna arbetarrörelsen. På 30-talet (med finanskris) hade vi förvisso händelserna i Ådalen, men mer betydelsefullt att Per Albin Hansson lyckades marginalisera/stigmatisera den socialdemokratiska vänstern och få till stånd en allmän uppslutning kring folkhemmet inom partiet, samt den sk kohandeln med bondeförbundet. På 70-talet (med fallande profitkvot) hade vi återigen en radikalisering av arbetarrörelsen med löntagarfondsfrågan etc.

Så även om denna kris kanske inte i någon omedelbar mening utgör en revolutionär situation så finns det goda förutsättningar att slå hårt mot nyliberalismen. Med argumentet att finanskrisen slår särskilt hårt mot USA för att USA:s ekonomi är särskilt dopad så kan man en gång för alla t.ex skrota argumentet att en högre amerikansk tillväxt hänger samman med en flexiblare arbetsmarknad. Vänstern har vidare större kraft att driva linjen att förstatliga finanssektorn. Det kan inte vara många som tycker det är vettigt att finanspolitiken är bakbunden av utgiftstak, medan penningpolitiken försöker motverka en åtstramning av efterfrågan i ekonomin (som följer på ökade räntekostnader) genom att pressa ned styrräntan under inflationsnivån. Okej att det kanske är "bättre" än att fortsätta prioritera prisstabiliteten. Men detta arrangemang sätter de kommersiella bankerna att förmedla den ekonomiska politiken på ett sätt som gör att staten pumpar pengar rakt in i deras vinster. Riksbanken sänker räntan, medan de kommersiella bankerna behåller (eller följer i vilket fall inte med hela vägen med) sina "riskpremier"; lånar billigt av staten och lånar ut dyrt till privatpersoner och industri. Styrräntan ligger idag på 4,25 procent, medan inflationen ligger på 4,4 procent. Real-styrräntan är alltså negativ. Riksbanken betalar i princip de kommersiella bankerna för att ta emot lån. Situationen i USA är ännu mer extrem; där ligger styrräntan på 1,5 procent, medan inflationen är så pass mycket högre än så att man kan misstänka att Ben Bernanke satsar på att upprepa den strategi Alan Greenspan förde 2001-2003, dvs. att hantera en punkterad bubbla genom att blåsa upp en ny. Nu är det möjligt att inflationstrycket är på väg att sjunka i svensk ekonomi och att real-styrräntan inte kommer vara negativ särskilt länge. Men det förhållande att riksbanken tvingas gynna kommersiella banker (och bolåneinstitut) när den hanterar svängningar i ekonomin gör att man inte behöver vara en allt för blodröd vänsterradikal för att finna det vettigt att förstatliga hela eländet. Om man nu ska bedriva stabiliserande penningpolitik, så ger det ett mer omedelbart och effektivt resultat om staten kan diktera bolåneräntorna direkt. Och det är ju just när bankerna kommer krypande som det finns ett "fönster" att aggera här.

Med risk för att låta löjlig skulle man (något spekulativt) enligt Perez schema kunna hävda att även om detta inte är en revolutionär situation kommer vi ställas inför en sådan någon gång om ca 20-30 år.