1.

Andersson börjar sin text med att adressera den skillnad mellan Rhen-Meidnertidens LO-ekonomer och dagens LO-ekonomer som har att göra med synen på ansvaret för prisstabilitet. Förr ansåg man att det vore "ödesdigert" om fackföreningsrörelsen skulle ta ansvar för prisstabiliteten genom att försöka hålla tillbaka löneökningar. "Under det senaste decenniet", skriver han, "har fackens ansvar för löneökningstakten [istället] ökat och ’normer’, ’utrymmen’ eller ’riktmärken’ ingår numera som bas för löneförhandlingarna." Nu tar man alltså verkligen ansvar för prisstabiliteten, och därmed, får man anta, har det visat sig att ett sådant ansvar inte är så ödesdigert.

Jag tror Andersson har fel.

I den tidiga efterkrigstidens ekonomiska boom fanns en oro för att konkurrens om arbetskraften som skulle driva upp lönerna snabbare än produktivitetsutvecklingen, vilket man menade skulle vara inflationsdrivande. I den så kallade beveridge-rapporten hade det föreslagits att fackföreningsrörelsen skulle ta ansvar för att något sådant inte skedde genom att självmant hålla tillbaka löneökningarna. Gösta Rhen avvisade beveridge-rapportens förslag med argumentet att facket då skulle förlora sin legitimitet inför sina medlemmar. Varför skulle någon vilja vara med i facket om det försökte etablera en lägre lönenivå än den som mer spontana marknadskrafter ger? Enligt Rhen-Meidnermodellen borde istället staten ta ansvar för prisstabiliteten och motverka löneglidning genom att via skattevägen hålla tillbaka företagens vinstnivåer och därmed efterfrågan på arbetskraft.

Många sentida LO-ekonomer och deras medresenärer, som Villy Bergström, har en tendens att i sina skrifter närmast "naturalisera" den svenska arbetsmarknadens institutioner. Det är som om det fanns ett visst förnuft i dessa arrangemang som självt garanterade deras existens. Kanske är det för att den gamla skolans LO-ekonomer i större utsträckning var institutionalister (medan vår tids LO-ekonomer är renodlade ny-keynesianer) som det förr fanns ett större teoretiskt intresse för institutionernas grundval. I vilket fall: när nu Andersson utgår från att detta med legitimitet är oberoende av vilka lönenivåer facket strävar efter tycker jag han underskattar precis hur hårt t.ex. en obligatorisk a-kassa kan slå mot organisationsgraden i den svenska arbetarklassen.

2.

Den andra punkt jag vill ta upp rör frågan om socialisering. Andersson skriver:

1961 var LO och dess ekonomer upptagna av planering och socialisering av näringslivets investeringsbeslut. Men det blev inte politikens riktning. Fram växte istället välfärdsstaten genom expansionen av vård och omsorg som frigjorde kvinnors arbetstid för insatser i produktionen.

Utveckling av trygghetssystem, med ATP som milstolpe, innebar att löntagarnas beroende av arbetsgivarna minskade. Trygghet och jämställdhet snarare än socialisering kom att prägla den ekonomiska politiken.

Okej att detta är en beskrivning av en förändring av fackföreningsrörelsens målsättning. Men det finns något retoriskt försåtligt med ordvalen "istället" och "snarare än". Det är som om Andersson vill antyda en motsättning mellan å ena sidan socialisering och å andra sidan trygghet/jämställdhet; som om kvinnor kom ut på arbetsmarknaden just för att arbetarrörelsen släppte socialiseringstanken. Dessutom passar inte frågan om löntagarfonderna in i denna Anderssons berättelse.

3.

Slutligen finns det en del att säga om förändringen av synsättet på strukturomvandling. Om Rhen-Meidner talade om ett omvandlingstryck genom den solidariska lönepolitiken i termer av att "arbetskraften flyttar från lågproduktiva branscher till mer produktiva" så tänker Andersson idag "oftare på individer och mindre på branscher". Det nya sättet att tänka illustreras med hjälp av följande diagram.

Poängen är alltså att de individer med riktigt låg produktivitet inte är anställningsbara med dagens lägstalöner. För att minska arbetslösheten i en sådan situation kan man då antingen sänka lägstalönerna eller också kan man erbjuda stöd för de lågproduktiva individerna så att de kan "nå en rimligt hög förmåga att producera".

Det finns något problematiskt med denna omformulering av synen på strukturomvandling mer i linje med den liberala nationalekonomi som ny-keynesianismen trots allt är en del av.

För det första tror jag det är vanskligt att ge sig på att formulera ett produktivitetsmått enligt vilket man skulle kunna likställa alla individers förmågor kvalitativt. Det vore kanske möjligt att rangordna individer efter deras produktivitet om alla vore hantverkare inom samma bransch, som arbetade med likvärdiga verktyg för att producera likvärdiga varor. Men steget är långt från en så pass abstrakt modell till att adressera skillnad i produktivitet mellan olika sorters arbeten i olika branscher. Jag skulle, i linje med de klassiska ekonomerna (och jag tänker här i synnerhet på Karl Marx), vilja hävda att "produktivitet" inte fungerar som ett "synkront" mått för kvalitativt skilda arbeten, utan endast, om man nu kan säga så, ett "diakront" mått. Produktivitet som mått är endast meningsfullt som en registrering av en förändring i tiden gentemot något sorts index. Det har skett en produktivitetsökning om det tidigare tog fem timmar att producera en given vara men man nu kan producera samma vara på tre timmar. Man kan dock inte säga att detta arbete nödvändigtvis är mer produktivt än ett annat sorts arbete enligt vilket det tar sju timmar att producera en helt annan sorts vara. Likställandet av dessa skilda arbeten etableras i varuutbytet, och såsom likställda kan man börja tala om en likvärdighet i termer av samhälleligt nödvändigt arbete. Märk väl: jag skulle alltså vilja hävda att likvärdigheten (och därmed måttet) faller tillbaka på varuutbytet, snarare än att varuutbytet skulle falla tillbaka på någon mer grundläggande likvärdighet.

En ny-keynesian, som Andersson, skulle troligtvis hävda att produktivitetsmåttet faller tillbaka på en mer grundläggande enhet, nämligen nyttan. Men nytta som universell kategori är inget annat än borgerlig metafysik.

Problemet med Anderssons position är för det första att ett "naturaliserat" produktivitetsmått blockerar en kritisk analys av den ideologiska bestämningen av sådant som "kompetens". Ta t.ex. IF Metalls argument om anledningen till att deras medlemmars löner i regel är högre än kommunalarnas löner: att det har att göra med att deras medlemmar i regel har högre kompetens än kommunalarna. Anderssons kan inte annat än instämma.

Det andra problemet med Anderssons position är att det sätt som produktivitet inte prediceras om produktionsprocessen (vilket jag tycker vore mer rimligt), utan om individen, implicerar en metodologisk individualism, vilket i regel brukar vara förknippat med politisk liberalism. Det är på sätt och vis den arbetslöses fel att han eller hon inte är tillräckligt produktiv. I Anderssons fall är det kanske mer fråga om en social-liberalism. Det gäller att stödja individen att bli mer produktiv och därmed anställningsbar. Det är som om Andersson (till skillnad från Rhen-Meidnermodellen) utgår från att produktionsprocessen anpassar sig till individernas respektive kompetenser i större grad än individerna anpassar sig till produktionsprocessens krav. Fackets uppgift är att hindra produktionsprocessen från att anpassa sig till lågproduktiva människor, genom att hindra dessa människor från att arbeta med sin nuvarande låga produktivitet.

Det tredje problemet med Anderssons position är att den implicerar att lönebildning faller tillbaka på marginalproduktivitet, vilket är en teori som utesluter exploatering av arbete.