Appropå ämnet för min föregående post skulle jag vilja passa på att uppmärksamma Anders Johanssons text om bröd och skådespel i gårdagens expressen. Jag skulle kanske behöva precisera min tes något. För Johansson visar på ett förtjänstfullt sätt hur den sorts syntes mellan Hannah Arendt och Carl Schmitt som är så kännetecknande för den postmoderna/post-marxistiska vänstern riskerar att haverera i ett eländigt skådespel. Jag försökte argumentera att det fanns spår av en ovilja mot konflikter i Zarembas ovilja mot det domslut som markerar att samtalet (om diskriminering) är över. Men att lyfta fram ett konfliktperspektiv är inte nödvändigtvis detsamma som ett vurmande för konflikter i största allmänhet.