Man skulle nog också kunna formulera argumentet på följande vis:

Många liberala debattörer – som Susanna Popova, Marie "alla borde inte ha rösträtt" Söderqvist, Sakine Madon och Hanne Kjöller – har på senare tid beklagat sig över den "lättkränkthet" de menar grasserar i landet. Maciej Zaremba ägnar nu en hel artikelserie åt detta samhällsproblem och hittar så Lärarhögskolan i Stockholm, ett veritabelt källsprång av snaskiga exempel. Efter att ha radat upp ett efter ett, för läsarna att indigneras över, kan han börja spekulera i "lättkränkthetens" genealogi. Och att döma av de personer han väljer att citera tycks han luta åt att detta problem har att göra med ett särskilt olyckligt möte mellan en curlinggeneration och demagogiska ideologer (som sätter doktriner före samtal).

Jag skulle istället vilja hävda (i linje med vad Brink skriver) att kränkning seglat upp som central politisk kategori just genom liberalismens hegemoniska ställning, då kränkning är ett av få sätt att artikulera motsättning inom det liberala tänkandet. Liberalismen tycks annars sträva efter att kanalisera sociala spänningar i termer av produktiv konkurrens; kampen om det bästa argumentet i offentlighet och riksdag står i analog relation till kampen om det lägsta priset på marknaden. Harmonin mellan de suveräna individer som tänks utgöra den liberala ordningens grundval förmodas i det senare fallet säkerställas genom prismekanismen (den omtalade "osynliga handen") och det förra fallet genom - för att använda Zarembas ord - ett ständigt pågående "rationellt samtal: granskning, analys, bevisning, och motbevisning". Dessa termer för grundval och samvaro tycks inte erbjuda något utrymme för strukturell motsättning. Samtidigt påbjuder dock en individualistisk utgångspunkt något sorts värn om den individuella suveräniteten. Konflikter som inte helt lätt låter sig inordnas i en konkurrens-modell kan därmed inte annat än artikuleras i termer av en kränkning av en sådan individuell suveränitet.

Ett besvärande kryphål för den drivne liberalen, som värnar det "möte" där "ord står mot ord", pratmakare mot pratmakare, som ständigt bordlägger den praktik vars objekt utgör mötets och samtalets själva premisser. Att skrida till handling blir närmast synonymt med att vara en dogmatisk ideolog, för finns det inte alltid något mer att tilläga i diskussionen?