Låt mig bara inleda med att påpeka att jag är LO-medlem och nybliven medlem i vänsterpartiet. Allmänt sett vänder jag mig emot hela idén med en särskild fackförening för särskilt politiskt radikala/medvetna människor. Det kanske inte är vad syndikalismen var i dess barndom, men det är vad den är idag.

Med detta sagt vill jag dock ändå instämma med Petter att Ung Vänsters utspel var formulerat i dryga ordalag. I någon mån kanske detta har att göra med en viss oklarhet över registermetodens karaktär. Ung Vänster liksom Lisa Rasmussen har uppenbarligen uppfattat artiklarna i Arbetaren och ETC om registermetoden så att SAC överlämnar ett register till olika arbetsgivare med namn på (papperslösa) arbetare som är redo att arbeta svart för 75 eller 80 kronor i timmen, och på så sätt alltså underlättar för arbetsgivaren att utnyttja en underbudskonkurrens gentemot de som är lojala mot kollektivavtalets lägsta nivå. Jag är inte helt säker på att det är detta som är tanken. När jag googlar om metoden och kollar i lite egna böcker jag har sedan gammalt så betonas förvisso alltid registermetoden såsom arbetsförmedling, men med tillägget om ett syfte att själva försöka bestämma vems tur det är att få jobb ("först ut, först in"). Det kanske bör betonas att registret, vad jag förstått, i första hand är ett register över arbetsgivare, inte över arbetare. För att ha en vettig diskussion om detta tror jag det vore bra med en klarare redogörelse för hur registret fungerar. Om det är någon som kan tipsa om bra litteratur om detta, så skriv gärna en kommentar nedan. Artikeln i Arbetaren handlade kanske mer om att "peppa" och "entusiasmera" än att redogöra för de kampförutsättningar som gäller på den papperslösa arbetsmarknaden. Det är åtminstone den slutsats jag drar av att Ruben Tastas-Duque på frågan om varför de inte kräver kollektivavtalsenliga löner för papperslösa kan svara "Registret är mycket mera dynamiskt. Höjs inflationen till exempel kan vi kräva högre lön direkt. Registret är aldrig bundet och är mer rakt på sak, vi säljer vår arbetskraft och vi måste sätta ett pris på den" utan att få en följdfråga. Han duckar uppenbarligen för den mest avgörande frågan. Att formulera en principiell kritik av den fredsplikt kollektivavtalet förpliktigar är ju en sak; att underskrida kollektivavtalets lägsta nivå är något annat. Men Bella Frank låter det passera.

Detta leder mig in på min nästa fråga. I de texter jag hittar om registermetoden betonas att man dels söker säkerställa en lägsta lönenivå, dels söker utreda företagens betalningsförmåga. "Priset sätts utifrån vad som anses "sannolikt att få", men får heller inte bli för lågt". I ETC talar man om en lägsta nivå på ca 75 kronor i timmen och i Arbetaren talar man om en lägsta nivå på 80 kronor i timmen (och det är alltså utan semesterersättning, etc., och arbetsgivaren betalar ingen arbetsgivaravgift). Men sedan dessa artiklar publicerades har registret vunnit en seger på Berns (vilken man får gratulera). Man lyfter nu fram Berns som ett lyckat exempel. Men det framgår inte av någon artikel om detta ifall det betyder att man nu satt lönenivån på Berns som den nya lägsta nivån, eller om det bara var så att Berns (i egenskap av ett värdefullt varumärke) hade en särskilt stor betalningsförmåga. Om Berns utgör den nya lägsta nivån är ju diskussionen över. Ingen har haft några invändningar mot registermetoden såvida dess lägsta nivå inte är lägre än kollektivavtalets lägsta nivå.

Om jag för tillfället utgår från att lägsta nivån fortfarande är lägre än Berns så tycker jag frågan om legitimitet är värd att ytterligare belysas. Det är en fråga som rests tidigare i denna debatt: huruvida registret legitimerar de nivåer det lyckas etablera. Skulle man inte kunna säga att arbetsmarknaden utgör en sorts legitimitetsregim som innesluter två olika sorters legitimitet; å ena sidan har vi det ömsesidiga erkännandet av en lägsta nivå bland löntagare (det fackliga löftet), å andra sidan har vi det ömsesidiga erkännandet av en lägsta nivå bland arbetsmarknadens parter, t.ex. kollektivavtal. Dessa två är integrerade på så sätt att för LO är det kollektivavtalet som sätter den nivå som det fackliga löftet gäller. Men de två är för den skull inte omedelbart identiska, vilket i en banal bemärkelse kan exemplifieras genom att det fackliga löftet sätts av själva det fackliga medlemskapet, medan detta medlemskap genom olika avtalsrundor förhåller sig till olika avtal. Jag tycker det kan vara värt att betona att grunden för den fackliga verksamheten just är det fackliga löftet (legitimiteten löntagare emellan för en lägsta lönenivå) och inte nödvändigtvis kollektivavtalet, som Ung Vänster skriver.

Om jag börjar att säga något om legitimiteten löntagare emellan. Inom ramen för LO:s strategi upprätthålls denna legitimitet då den lägsta lönenivån är hög nog att minska efterfrågan på arbetskraft - och alltså leda till ökad arbetslöshet - genom socialförsäkringssystemet, eller närmare bestämt genom arbetslöshetsförsäkringen. Saknas en sådan försäkring utgör i regel företagens betalningsförmåga gränsen för den lägsta nivåns legitimitet inom löntagarkollektivet och därmed den fackliga verksamheten. Det är i regel bara om man kan falla tillbaka på en a-kassa som facket har legitimitet att driva lönekrav som driver företag i konkurs. Detta är det sätt på vilket socialförsäkringssystemet understödjer den solidariska lönepolitiken i den s.k. Rehn-Meidnermodellen, enligt vilken facket alltså inte bara syftar till att förbättra villkoren så långt det är möjligt inom de ramar som företagen erbjuder, utan även att slå ut låglönemarknader helt och hållet.

Om det då är så att den sorts legitimitet som har med löntagarnas ömsesidiga relationer att göra inte ges i en omedelbar mening av ett gemensamt klassintresse, utan är institutionellt instiftat, hur ska man då bedöma de papperslösas kampvillkor och utsikterna att med hjälp av ett register på sikt nå upp till en lägsta nivå som är i nivå med kollektivavtalets lägsta nivå. Kanske är det så att delar av denna arbetsmarknad inte skulle överleva alls med kollektivavtalsenliga lönenivåer. Kanske är det inte värt att betala någon för att gå omkring på drottninggatan med en reklamskylt för en restaurang om denna betalning är kollektivavtalsenlig. Det vore sannerligen en bedrift att lyckas värva de människor som nu har sådana sorters jobb till ett register ifall konsekvensen av detta är att de blir arbetslösa utan ersättning. De jobb som det oftast talas om i samband med registermetoden är dock jobb inom bygg, städ och restaurang. Dessa sorters jobb skulle inte försvinna, men de skulle troligtvis bli betydligt färre. Jämfört med en situation med en mer konsekvent genomförd solidarisk lönepolitik har vi idag troligtvis en oproportionerligt stor restaurangmarknad. Om det är så att storleken av restaurangmarknaden har att göra med avkastningen på det kapital som investeras där, så skulle det troligtvis vara mer lönsamt för en del restaurangägare att lägga ner och investera sina pengar på annat håll om deras profitkvot sänktes genom en registermetod. Det är dessa förhållanden som får mig att tvivla på utsikten att registermetoden skulle kunna höja den lägsta lönenivån för papperslösa till kollektivavtalets lägsta nivå såvida den inte innesluter någon form av arbetslöshetsförsäkring.

Det är på sätt och vis förvånande att någon som Rikard Warlenius, som i regel är läsvärd och skriver nyanserat om arbetsmarknadens kampförutsättningar, i en ledare i förra numret av Arbetaren för en argumentation som tycks implicera att en institution som a-kassan borde kunna kompenseras med ren kampvilja, och därmed tycks inta en klassisk voluntaristisk position. För SAC har ju själva bytt hållning i frågan om a-kassa, från att tidigare ha avvisat administration av arbetslöshetsförsäkring som "välgörenhet" till erkännandet av dess strategiska betydelse, formulerat inte minst i förra höstens mobilisering mot försämringar av den.

Men, detta utgör nu endast registermetodens gräns. Grejen är ju att det uppenbarligen, trots allt, finns en legitimitet bland åtminstone delar av de papperslösa för en höjd lägsta lönenivå. Oavsett om denna legitimitet stiger ur någon sorts "socialistisk heder" (att man personligen är redo att uthärda sämre levnadsförhållanden i arbetslöshet om det innebär att löntagarkollektivet i dess helhet får det bättre på arbetsgivarens bekostnad) eller om den stiger ur eventuella övervinster på de papperslösas del av marknaden (dvs. att arbetsmarknaden inte är i "jämvikt" i meningen att papperslösa kan pressa tillbaka vinstnivåerna en bra bit innan det blir lönsamt för deras arbetsgivare att börja investera sina pengar på annat håll; att man kan pressa upp lönerna utan att riskera arbetslöshet) så vore det en sorts slöseri på legitimitet att inte mobilisera kring en sådan reellt existerande legitimitet.

Detta för mig över till den andra sortens legitimitet, den mellan arbetsmarknadens parter, och frågan om registermetoden legitimerar sina lägsta nivåer även i denna mening. Om registret fungerar som en arbetsförmedling, dvs. om, som Ruben Tastas-Duque skriver, "tanken är att en arbetsgivare ska gå till facket och där köpa arbetskraft" så utgör det väl på sätt och vis en gemensam institution. Om det är så att man verkligen lyckas etablera registret med sådan kraft att det verkligen är dit arbetsgivarna går och där accepterar de givna lönenivåerna, så är det ju en institution som är erkänd och därmed bärare av någon sorts legitimitet. Men såvida LO själv inte erkänner denna institution så är det ju inte fråga om någon allmän legitimitet. Arbetsgivarna har inget allmänt klartecken att anställa under kollektivavtalets nivå, eftersom LO inte erkänner ett sådant förfarande. Jag tror dock att ett sådant icke-erkännande (vilket inte nödvändigtvis är detsamma som ett fördömande) är en tillfällig möjlighet att samexistera. I denna mening kan ömsesidigt uteslutande strategier bli tillfälligt kompletterande. (En tillfällighet som dock kommer ställas på sin spets den dag då något LO-förbund beslutar sig för att sätta en registertillvänd arbetsplats i blockad).

Även om jag kanske just i detta inte är helt enig med David så håller jag med honom när han påpekar att en mer långsiktigt hållbar strategi måste innebära att de papperslösa "på något sätt erbjuds en trygghet som gör att de får råd att säga nej till skambud". Jag antar att det i sista hand måste innebära en strävan att arrangerar om arbetsgivaravgiften från att betalas till staten till att betalas till facket, så att a-kassan (liksom sjukförsäkringen, etc.) fullt ut kan knytas till det fackliga medlemskapet och göras oberoende av pappersstatus. Detta är dock något som reser en rad andra problem. Men mer om detta vid något senare tillfälle.