Som jag ser det finns det två sätt att läsa dessa uppgifter.

Å ena sidan har vi perspektivet med motsatta intressen mellan anonyma ägare och den stora mängden anställda. Ägarna vill, naturligtvis, i första hand ha hög avkastning på sina pengar. Om företagen på sikt börjar gå sämre är det bara att placera om sina investeringar. Den stora mängden anställda är lite mer rädda om sina anställningar och vill förmodligen också se en kontinuerlig teknisk produktivitetsutveckling som banar vägen för kortare arbetstid och/eller högre lön. Detta tangerar på sätt och vis frågan om de verkställande direktörernas skenande löneökningar, som LO nyligen rapporterade om. De verkställande direktörernas intressen är inte på ett omedelbart sätt uppknutna kring ett socialförsäkringssystem, och därmed inte till någon form av nationell ekonomi. De finns ingen anledning för dem att stå tillbaka i sina löneanspråk för att det skulle gynna svensk industris konkurrenskraft. Men därmed underminerar de också övriga anställdas möjlighet att göra en sådan form av "produktivitetsdeal". Om LO försöker lämna en del av "löneutrymmet" för konkurrenskraftens skull, så nyttjas det istället av direktörer och högre tjänstemän som inte känner samma ansvar för denna konkurrenskraft. Denna intressemotsättning pekar alltså mot vissa dysfunktionella inslag i det sätt varpå ägande och företagsledning är institutionaliserade idag.

Jag tror det ligger en hel del i detta perspektiv. Men det uttömmer inte frågan om de avtagande nyinvesteringarna. För om aktieägare vill ha hög avkastning på sina investeringar, så vill de ju också helst ha hög avkastning på denna avkastning. Så varför då inte behålla den i företagen och investera i mer omfattande projekt, som småspararnas Gunnar Ek rekommenderar? Jag skulle här vilja föreslå att problemet med nyinvesteringar har att göra med investeringens omslagshastighet, dvs. hur snabbt man får tillbaka den tillsammans med en vinst.

Innan jag går in på detta närmare så skulle jag bara vilja adressera frågan om vad som händer med ovan nämnda aktieutdelningar. Kanske är det så att det mesta investeras på annat håll, i andra företag. Och riskkapital investeras väl ofta i projekt som rör teknisk innovation, så att vi ändå har en sådan utveckling inom ramen för samhällsekonomin i dess helhet, även om det inte är en verksamhet som bedrivs i särskilt stor utsträckning inom de större företagen? Men om jag förstått saken rätt så karakteriseras ju riskkapital av att det investeras i prekära men lovande projekt som drivs med riskkapital fram till att det finns en affärsidé som är så pass utvecklad att de kan säljas vidare till större företag (för det måste väl vara fråga om större företag om de ska ha de resurser som krävs för att köpa ut riskkapitalet). I så fall är det ju fråga om en sorts "outsourcad" teknisk innovationsverksamhet, och i så fall skulle det slå igenom i de uppgifter Dagens arbete rapporterar.

Eller så investeras det bara i "vanliga" mindre företag, så att vi har en sorts decentrering av kapitalet. Om så var fallet skulle vi alltså inte endast se en uppsjö småföretag vid sidan av de stora, (om man t.ex. tar alla dessa städföretag med egenföretagare som anlitas för hushållsnära tjänster kan de uppenbarligen inte absorbera särskilt mycket kapital, det finns bara en viss mängd städutrustning att investera i), utan en utjämning av kapitalet mellan företag. Om någon känner till uppgifter på att vi verkligen ser en sådan utveckling skulle jag vara intresserad av att ta del av dem.

Vad det däremot skrivits en del om i tidningarna är en tilltagande lyxkonsumtion. I DN skrev man t.ex. häromdagen att "Connoisseur följer de förmögnas konsumtionsvanor noga. Och just nu pekar alla kurvor spikrakt upp. Dyra bilar, klockor och resor säljer allt bättre." Och i Fokus konstateras det att "Sportbilar och lyxbilar hör till de snabbast växande delarna av handeln". Och förra året kunde man i en artikel i SvD läsa att: "Vi [sic] shoppar inte bara mer, utan också dyrare. Intresset för lyx har ökat markant den senaste tiden. Försäljningen av Ferraribilar tredubblades exempelvis förra året [2005]. På Bukowskis klubbades konst och antikviteter för 327 miljoner kronor, vilket gjorde 2005 till bästa auktionsåret i modern tid."

Men för att återgå till min tes om omslagshastighet: Om en investering återvänder med en vinst på kort tid kan den investeras igen och på så sätt ge högre avkastning än en investering som återvänder med en vinst på längre tid. En verksamhet som är långsiktig måste alltså ha en exceptionell hög avkastning om den ska stå sig i konkurrens med en verksamhet som är kortsiktig. Den radikala geografen David Harvey har sammanfattat detta förhållande i begreppet samhälleligt nödvändig omslagshastighet. I boken The Condition of Postmodernity (vars titel alltså är en kritisk parafras på Jean-François Lyotards La Condition postmoderne) driver han tesen att de senaste decenniernas ökade flexibilisering inom produktionen och på arbetsmarknaden är en effekt av kapitalets ansats att höja omslagshastigheten för att hantera det fall i profitkvoterna som började göra sig gällande på 70-talet. Om man tittar på den kurva Dagens arbete fått från Lennart Berg om nyinvesteringarnas del av BNP så känns inte Harveys tes helt orimlig; brantast sluttar den på 70-talet.

Om det alltså finns en ovilja att investera i allt för långsiktiga projekt är frågan vad företagen ska göra med sina vinster. Dagens arbete pekar på risken att bli offer för Hedgefonder eller andra sorters äventyrare om man sitter med för stora kassor. Man skulle också kunna nämna att ju större dessa kassor är, desto mindre blir profiten såsom kvot i förhållande till företagets samlade kapital. Lyckas man inte investera vinsterna på ett sätt som innebär en konkurrenskraftig avkastning är det bäst att göra sig av med dem, dvs. att dela ut dem till aktieägarna. Det finns här ett problem med vad man skulle kunna kalla överackumulation.

Om man inte uppmärksammar båda dessa perspektiv (å ena sidan motsatta intressen mellan skilda grupper inom ekonomin och å andra sidan vad man skulle kunna kalla ekonomins motsättning till sig själv), riskerar man att hamna i en position där man börjar romantisera familjeföretaget, eller börjar överdriva distinktionen mellan industrikapitalist och finanskapitalist (att bestämningar som tillhör kapitalförhållandet självt prediceras uteslutande om finanskapitalisten). Vad jag tycker vi ser nu är istället tendenser till att förutsättningarna för ett produktivitetsutvecklingsorienterat samförståndsarrangemang håller på att ebba ut. Något som på sikt skulle kunna komma att rita om den politiska kartan fullständigt.