Jag har tidigare nämnt David Harvey i denna blogg. Nu ser jag att Monthly Review på sin hemsida har lagt upp en videoinspelning av en föreläsningsserie han hållit på CUNY om första volymen av Kapitalet. Och appropå inspelningar av Harvey vill jag också passa på att nämna den något nördiga Conversations with History samt en debatt med Arrighi om Adam Smith in Beijing.
Ur en intervju med Herman Lindqvist i DN den 31:a mars:
Du är alltså ingen tillskyndare av "Annales-skolan", som hävdar historiens gång som främst ett resultat av mentala, ekonomiska och sociala mönster, i stället för av snabba politiska händelser?
- Nej, svarar han torrt och snabbt.
- Så ser man det bara i Sverige.
I senaste numret av Kommunalarbetaren finns en intervju med IF Metalls Stefan Löfven i vilken han backar en aning i frågan om kvinnopotterna. "Utfallet av jämställdhetspotterna är helt okej" säger han och tycks numera inte längre avvisa en liknande samordning inför nästa avtalsrunda. Han är dock kritisk till själva "insamlingsmodellen" för dessa potter, men diskuterar inte saken närmare än så. Kan det kanske vara hotet om att beröva industrin dess normerande roll som pressat Löfven att sätta samordningen med de andra LO-förbunden (av vilka en klar majoritet försvarar kvinnopotterna) framför sin egen ovilja mot dessa potter. För nog kan man forfarande se spår av en ovilja hos Löfven, inte minst när han får frågan hur man bör gå tillväga för att komma tillrätta med löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Han svara då dels att: "Individuella löner där en arbetsledare avgör gör kvinnorna till förlorare". Detta har han naturligtvis rätt i, men det adresserar inte frågan om löneskillnader mellan kvinnodominerade yrken och mansdominerade yrken. Hans andra svar handlar om att "Utbildning är A och O". Men om sättet att komma tillrätta med de låga lönerna i kvinnodominerade yrken (man skulle lika gärna kunna säga de låga lönerna i låglöneyrken) är utbildning, så är det ju en arbetsmarknadspolitisk fråga eller kanske utbildningspolitisk fråga, men inte en facklig fråga. Man skulle kunna fråga sig vad Löfven överhuvudtaget ser för anledning för personliga assistenter, kokerskor, tvätterskor etc att vara medlemmar i facket.
LO:s chefsekonom Dan Andersson skriver i senaste numret av LO-tidningen om hur LO-ekonomernas tänkande utvecklats sedan Rhen-Meidnermodellen formulerades. Det är mycket som står på spel i denna historieskrivning. Jag vill här begränsa mig till tre invändningar mot Anderssons resonemang. 1. Andersson börjar sin text med att adressera den skillnad mellan Rhen-Meidnertidens LO-ekonomer och dagens LO-ekonomer som har att göra med synen på ansvaret för prisstabilitet. Förr ansåg man att det vore "ödesdigert" om fackföreningsrörelsen skulle ta ansvar för prisstabiliteten genom att försöka hålla tillbaka löneökningar. "Under det senaste decenniet", skriver han, "har fackens ansvar för löneökningstakten [istället] ökat och ’normer’, ’utrymmen’ eller ’riktmärken’ ingår numera som bas för löneförhandlingarna." Nu tar man alltså verkligen ansvar för prisstabiliteten, och därmed, får man anta, har det visat sig att ett sådant ansvar inte är så ödesdigert. Jag tror Andersson har fel. I den tidiga efterkrigstidens ekonomiska boom fanns en oro för att konkurrens om arbetskraften som skulle driva upp lönerna snabbare än produktivitetsutvecklingen, vilket man menade skulle vara inflationsdrivande. I den så kallade beveridge-rapporten hade det föreslagits att fackföreningsrörelsen skulle ta ansvar för att något sådant inte skedde genom att självmant hålla tillbaka löneökningarna. Gösta Rhen avvisade beveridge-rapportens förslag med argumentet att facket då skulle förlora sin legitimitet inför sina medlemmar. Varför skulle någon vilja vara med i facket om det försökte etablera en lägre lönenivå än den som mer spontana marknadskrafter ger? Enligt Rhen-Meidnermodellen borde istället staten ta ansvar för prisstabiliteten och motverka löneglidning genom att via skattevägen hålla tillbaka företagens vinstnivåer och därmed efterfrågan på arbetskraft. Många sentida LO-ekonomer och deras medresenärer, som Villy Bergström, har en tendens att i sina skrifter närmast "naturalisera" den svenska arbetsmarknadens institutioner. Det är som om det fanns ett visst förnuft i dessa arrangemang som självt garanterade deras existens. Kanske är det för att den gamla skolans LO-ekonomer i större utsträckning var institutionalister (medan vår tids LO-ekonomer är renodlade ny-keynesianer) som det förr fanns ett större teoretiskt intresse för institutionernas grundval. I vilket fall: när nu Andersson utgår från att detta med legitimitet är oberoende av vilka lönenivåer facket strävar efter tycker jag han underskattar precis hur hårt t.ex. en obligatorisk a-kassa kan slå mot organisationsgraden i den svenska arbetarklassen. 2. Den andra punkt jag vill ta upp rör frågan om socialisering. Andersson skriver: 1961 var LO och dess ekonomer upptagna av planering och socialisering av näringslivets investeringsbeslut. Men det blev inte politikens riktning. Fram växte istället välfärdsstaten genom expansionen av vård och omsorg som frigjorde kvinnors arbetstid för insatser i produktionen. Utveckling av trygghetssystem, med ATP som milstolpe, innebar att löntagarnas beroende av arbetsgivarna minskade. Trygghet och jämställdhet snarare än socialisering kom att prägla den ekonomiska politiken. Okej att detta är en beskrivning av en förändring av fackföreningsrörelsens målsättning. Men det finns något retoriskt försåtligt med ordvalen "istället" och "snarare än". Det är som om Andersson vill antyda en motsättning mellan å ena sidan socialisering och å andra sidan trygghet/jämställdhet; som om kvinnor kom ut på arbetsmarknaden just för att arbetarrörelsen släppte socialiseringstanken. Dessutom passar inte frågan om löntagarfonderna in i denna Anderssons berättelse. 3. Slutligen finns det en del att säga om förändringen av synsättet på strukturomvandling. Om Rhen-Meidner talade om ett omvandlingstryck genom den solidariska lönepolitiken i termer av att "arbetskraften flyttar från lågproduktiva branscher till mer produktiva" så tänker Andersson idag "oftare på individer och mindre på branscher". Det nya sättet att tänka illustreras med hjälp av följande diagram. Poängen är alltså att de individer med riktigt låg produktivitet inte är anställningsbara med dagens lägstalöner. För att minska arbetslösheten i en sådan situation kan man då antingen sänka lägstalönerna eller också kan man erbjuda stöd för de lågproduktiva individerna så att de kan "nå en rimligt hög förmåga att producera". Det finns något problematiskt med denna omformulering av synen på strukturomvandling mer i linje med den liberala nationalekonomi som ny-keynesianismen trots allt är en del av. För det första tror jag det är vanskligt att ge sig på att formulera ett produktivitetsmått enligt vilket man skulle kunna likställa alla individers förmågor kvalitativt. Det vore kanske möjligt att rangordna individer efter deras produktivitet om alla vore hantverkare inom samma bransch, som arbetade med likvärdiga verktyg för att producera likvärdiga varor. Men steget är långt från en så pass abstrakt modell till att adressera skillnad i produktivitet mellan olika sorters arbeten i olika branscher. Jag skulle, i linje med de klassiska ekonomerna (och jag tänker här i synnerhet på Karl Marx), vilja hävda att "produktivitet" inte fungerar som ett "synkront" mått för kvalitativt skilda arbeten, utan endast, om man nu kan säga så, ett "diakront" mått. Produktivitet som mått är endast meningsfullt som en registrering av en förändring i tiden gentemot något sorts index. Det har skett en produktivitetsökning om det tidigare tog fem timmar att producera en given vara men man nu kan producera samma vara på tre timmar. Man kan dock inte säga att detta arbete nödvändigtvis är mer produktivt än ett annat sorts arbete enligt vilket det tar sju timmar att producera en helt annan sorts vara. Likställandet av dessa skilda arbeten etableras i varuutbytet, och såsom likställda kan man börja tala om en likvärdighet i termer av samhälleligt nödvändigt arbete. Märk väl: jag skulle alltså vilja hävda att likvärdigheten (och därmed måttet) faller tillbaka på varuutbytet, snarare än att varuutbytet skulle falla tillbaka på någon mer grundläggande likvärdighet. En ny-keynesian, som Andersson, skulle troligtvis hävda att produktivitetsmåttet faller tillbaka på en mer grundläggande enhet, nämligen nyttan. Men nytta som universell kategori är inget annat än borgerlig metafysik. Problemet med Anderssons position är för det första att ett "naturaliserat" produktivitetsmått blockerar en kritisk analys av den ideologiska bestämningen av sådant som "kompetens". Ta t.ex. IF Metalls argument om anledningen till att deras medlemmars löner i regel är högre än kommunalarnas löner: att det har att göra med att deras medlemmar i regel har högre kompetens än kommunalarna. Anderssons kan inte annat än instämma. Det andra problemet med Anderssons position är att det sätt som produktivitet inte prediceras om produktionsprocessen (vilket jag tycker vore mer rimligt), utan om individen, implicerar en metodologisk individualism, vilket i regel brukar vara förknippat med politisk liberalism. Det är på sätt och vis den arbetslöses fel att han eller hon inte är tillräckligt produktiv. I Anderssons fall är det kanske mer fråga om en social-liberalism. Det gäller att stödja individen att bli mer produktiv och därmed anställningsbar. Det är som om Andersson (till skillnad från Rhen-Meidnermodellen) utgår från att produktionsprocessen anpassar sig till individernas respektive kompetenser i större grad än individerna anpassar sig till produktionsprocessens krav. Fackets uppgift är att hindra produktionsprocessen från att anpassa sig till lågproduktiva människor, genom att hindra dessa människor från att arbeta med sin nuvarande låga produktivitet. Det tredje problemet med Anderssons position är att den implicerar att lönebildning faller tillbaka på marginalproduktivitet, vilket är en teori som utesluter exploatering av arbete.
Nu har sista avsnittet i femte och sista säsongen av David Simons The Wire visats på HBO. Jag kan därmed, slutligen, konstatera att serien var i klass med Battlestar Galactica, Brideshead Revisited och Next Generation. Här är en text som förklarar dess storhet, denna Balzac of Baltimore.
Appropå ämnet för min föregående post skulle jag vilja passa på att uppmärksamma Anders Johanssons text om bröd och skådespel i gårdagens expressen. Jag skulle kanske behöva precisera min tes något. För Johansson visar på ett förtjänstfullt sätt hur den sorts syntes mellan Hannah Arendt och Carl Schmitt som är så kännetecknande för den postmoderna/post-marxistiska vänstern riskerar att haverera i ett eländigt skådespel. Jag försökte argumentera att det fanns spår av en ovilja mot konflikter i Zarembas ovilja mot det domslut som markerar att samtalet (om diskriminering) är över. Men att lyfta fram ett konfliktperspektiv är inte nödvändigtvis detsamma som ett vurmande för konflikter i största allmänhet.
Josefin Brink har redan formulerat vad som behöver sägas om Zarembas senaste artikelserie i DN. "Ett antal individer som […] upplever att det förekommer latent eller öppen rasism och homofobi på skolan, har gjort precis just det som liberala rättighetsivrare uppmanar dem till; de driver rättsprocesser." Man skulle nog också kunna formulera argumentet på följande vis: Många liberala debattörer – som Susanna Popova, Marie "alla borde inte ha rösträtt" Söderqvist, Sakine Madon och Hanne Kjöller – har på senare tid beklagat sig över den "lättkränkthet" de menar grasserar i landet. Maciej Zaremba ägnar nu en hel artikelserie åt detta samhällsproblem och hittar så Lärarhögskolan i Stockholm, ett veritabelt källsprång av snaskiga exempel. Efter att ha radat upp ett efter ett, för läsarna att indigneras över, kan han börja spekulera i "lättkränkthetens" genealogi. Och att döma av de personer han väljer att citera tycks han luta åt att detta problem har att göra med ett särskilt olyckligt möte mellan en curlinggeneration och demagogiska ideologer (som sätter doktriner före samtal). Jag skulle istället vilja hävda (i linje med vad Brink skriver) att kränkning seglat upp som central politisk kategori just genom liberalismens hegemoniska ställning, då kränkning är ett av få sätt att artikulera motsättning inom det liberala tänkandet. Liberalismen tycks annars sträva efter att kanalisera sociala spänningar i termer av produktiv konkurrens; kampen om det bästa argumentet i offentlighet och riksdag står i analog relation till kampen om det lägsta priset på marknaden. Harmonin mellan de suveräna individer som tänks utgöra den liberala ordningens grundval förmodas i det senare fallet säkerställas genom prismekanismen (den omtalade "osynliga handen") och det förra fallet genom - för att använda Zarembas ord - ett ständigt pågående "rationellt samtal: granskning, analys, bevisning, och motbevisning". Dessa termer för grundval och samvaro tycks inte erbjuda något utrymme för strukturell motsättning. Samtidigt påbjuder dock en individualistisk utgångspunkt något sorts värn om den individuella suveräniteten. Konflikter som inte helt lätt låter sig inordnas i en konkurrens-modell kan därmed inte annat än artikuleras i termer av en kränkning av en sådan individuell suveränitet. Ett besvärande kryphål för den drivne liberalen, som värnar det "möte" där "ord står mot ord", pratmakare mot pratmakare, som ständigt bordlägger den praktik vars objekt utgör mötets och samtalets själva premisser. Att skrida till handling blir närmast synonymt med att vara en dogmatisk ideolog, för finns det inte alltid något mer att tilläga i diskussionen?
David och Petter har, med något olika fokus, skrivit bra om kontroversen kring SAC:s nyligen återupplivade registermetod. Jag skulle bara vilja tillägga några få ord. Låt mig bara inleda med att påpeka att jag är LO-medlem och nybliven medlem i vänsterpartiet. Allmänt sett vänder jag mig emot hela idén med en särskild fackförening för särskilt politiskt radikala/medvetna människor. Det kanske inte är vad syndikalismen var i dess barndom, men det är vad den är idag. Med detta sagt vill jag dock ändå instämma med Petter att Ung Vänsters utspel var formulerat i dryga ordalag. I någon mån kanske detta har att göra med en viss oklarhet över registermetodens karaktär. Ung Vänster liksom Lisa Rasmussen har uppenbarligen uppfattat artiklarna i Arbetaren och ETC om registermetoden så att SAC överlämnar ett register till olika arbetsgivare med namn på (papperslösa) arbetare som är redo att arbeta svart för 75 eller 80 kronor i timmen, och på så sätt alltså underlättar för arbetsgivaren att utnyttja en underbudskonkurrens gentemot de som är lojala mot kollektivavtalets lägsta nivå. Jag är inte helt säker på att det är detta som är tanken. När jag googlar om metoden och kollar i lite egna böcker jag har sedan gammalt så betonas förvisso alltid registermetoden såsom arbetsförmedling, men med tillägget om ett syfte att själva försöka bestämma vems tur det är att få jobb ("först ut, först in"). Det kanske bör betonas att registret, vad jag förstått, i första hand är ett register över arbetsgivare, inte över arbetare. För att ha en vettig diskussion om detta tror jag det vore bra med en klarare redogörelse för hur registret fungerar. Om det är någon som kan tipsa om bra litteratur om detta, så skriv gärna en kommentar nedan. Artikeln i Arbetaren handlade kanske mer om att "peppa" och "entusiasmera" än att redogöra för de kampförutsättningar som gäller på den papperslösa arbetsmarknaden. Det är åtminstone den slutsats jag drar av att Ruben Tastas-Duque på frågan om varför de inte kräver kollektivavtalsenliga löner för papperslösa kan svara "Registret är mycket mera dynamiskt. Höjs inflationen till exempel kan vi kräva högre lön direkt. Registret är aldrig bundet och är mer rakt på sak, vi säljer vår arbetskraft och vi måste sätta ett pris på den" utan att få en följdfråga. Han duckar uppenbarligen för den mest avgörande frågan. Att formulera en principiell kritik av den fredsplikt kollektivavtalet förpliktigar är ju en sak; att underskrida kollektivavtalets lägsta nivå är något annat. Men Bella Frank låter det passera. Detta leder mig in på min nästa fråga. I de texter jag hittar om registermetoden betonas att man dels söker säkerställa en lägsta lönenivå, dels söker utreda företagens betalningsförmåga. "Priset sätts utifrån vad som anses "sannolikt att få", men får heller inte bli för lågt". I ETC talar man om en lägsta nivå på ca 75 kronor i timmen och i Arbetaren talar man om en lägsta nivå på 80 kronor i timmen (och det är alltså utan semesterersättning, etc., och arbetsgivaren betalar ingen arbetsgivaravgift). Men sedan dessa artiklar publicerades har registret vunnit en seger på Berns (vilken man får gratulera). Man lyfter nu fram Berns som ett lyckat exempel. Men det framgår inte av någon artikel om detta ifall det betyder att man nu satt lönenivån på Berns som den nya lägsta nivån, eller om det bara var så att Berns (i egenskap av ett värdefullt varumärke) hade en särskilt stor betalningsförmåga. Om Berns utgör den nya lägsta nivån är ju diskussionen över. Ingen har haft några invändningar mot registermetoden såvida dess lägsta nivå inte är lägre än kollektivavtalets lägsta nivå. Om jag för tillfället utgår från att lägsta nivån fortfarande är lägre än Berns så tycker jag frågan om legitimitet är värd att ytterligare belysas. Det är en fråga som rests tidigare i denna debatt: huruvida registret legitimerar de nivåer det lyckas etablera. Skulle man inte kunna säga att arbetsmarknaden utgör en sorts legitimitetsregim som innesluter två olika sorters legitimitet; å ena sidan har vi det ömsesidiga erkännandet av en lägsta nivå bland löntagare (det fackliga löftet), å andra sidan har vi det ömsesidiga erkännandet av en lägsta nivå bland arbetsmarknadens parter, t.ex. kollektivavtal. Dessa två är integrerade på så sätt att för LO är det kollektivavtalet som sätter den nivå som det fackliga löftet gäller. Men de två är för den skull inte omedelbart identiska, vilket i en banal bemärkelse kan exemplifieras genom att det fackliga löftet sätts av själva det fackliga medlemskapet, medan detta medlemskap genom olika avtalsrundor förhåller sig till olika avtal. Jag tycker det kan vara värt att betona att grunden för den fackliga verksamheten just är det fackliga löftet (legitimiteten löntagare emellan för en lägsta lönenivå) och inte nödvändigtvis kollektivavtalet, som Ung Vänster skriver. Om jag börjar att säga något om legitimiteten löntagare emellan. Inom ramen för LO:s strategi upprätthålls denna legitimitet då den lägsta lönenivån är hög nog att minska efterfrågan på arbetskraft - och alltså leda till ökad arbetslöshet - genom socialförsäkringssystemet, eller närmare bestämt genom arbetslöshetsförsäkringen. Saknas en sådan försäkring utgör i regel företagens betalningsförmåga gränsen för den lägsta nivåns legitimitet inom löntagarkollektivet och därmed den fackliga verksamheten. Det är i regel bara om man kan falla tillbaka på en a-kassa som facket har legitimitet att driva lönekrav som driver företag i konkurs. Detta är det sätt på vilket socialförsäkringssystemet understödjer den solidariska lönepolitiken i den s.k. Rehn-Meidnermodellen, enligt vilken facket alltså inte bara syftar till att förbättra villkoren så långt det är möjligt inom de ramar som företagen erbjuder, utan även att slå ut låglönemarknader helt och hållet. Om det då är så att den sorts legitimitet som har med löntagarnas ömsesidiga relationer att göra inte ges i en omedelbar mening av ett gemensamt klassintresse, utan är institutionellt instiftat, hur ska man då bedöma de papperslösas kampvillkor och utsikterna att med hjälp av ett register på sikt nå upp till en lägsta nivå som är i nivå med kollektivavtalets lägsta nivå. Kanske är det så att delar av denna arbetsmarknad inte skulle överleva alls med kollektivavtalsenliga lönenivåer. Kanske är det inte värt att betala någon för att gå omkring på drottninggatan med en reklamskylt för en restaurang om denna betalning är kollektivavtalsenlig. Det vore sannerligen en bedrift att lyckas värva de människor som nu har sådana sorters jobb till ett register ifall konsekvensen av detta är att de blir arbetslösa utan ersättning. De jobb som det oftast talas om i samband med registermetoden är dock jobb inom bygg, städ och restaurang. Dessa sorters jobb skulle inte försvinna, men de skulle troligtvis bli betydligt färre. Jämfört med en situation med en mer konsekvent genomförd solidarisk lönepolitik har vi idag troligtvis en oproportionerligt stor restaurangmarknad. Om det är så att storleken av restaurangmarknaden har att göra med avkastningen på det kapital som investeras där, så skulle det troligtvis vara mer lönsamt för en del restaurangägare att lägga ner och investera sina pengar på annat håll om deras profitkvot sänktes genom en registermetod. Det är dessa förhållanden som får mig att tvivla på utsikten att registermetoden skulle kunna höja den lägsta lönenivån för papperslösa till kollektivavtalets lägsta nivå såvida den inte innesluter någon form av arbetslöshetsförsäkring. Det är på sätt och vis förvånande att någon som Rikard Warlenius, som i regel är läsvärd och skriver nyanserat om arbetsmarknadens kampförutsättningar, i en ledare i förra numret av Arbetaren för en argumentation som tycks implicera att en institution som a-kassan borde kunna kompenseras med ren kampvilja, och därmed tycks inta en klassisk voluntaristisk position. För SAC har ju själva bytt hållning i frågan om a-kassa, från att tidigare ha avvisat administration av arbetslöshetsförsäkring som "välgörenhet" till erkännandet av dess strategiska betydelse, formulerat inte minst i förra höstens mobilisering mot försämringar av den. Men, detta utgör nu endast registermetodens gräns. Grejen är ju att det uppenbarligen, trots allt, finns en legitimitet bland åtminstone delar av de papperslösa för en höjd lägsta lönenivå. Oavsett om denna legitimitet stiger ur någon sorts "socialistisk heder" (att man personligen är redo att uthärda sämre levnadsförhållanden i arbetslöshet om det innebär att löntagarkollektivet i dess helhet får det bättre på arbetsgivarens bekostnad) eller om den stiger ur eventuella övervinster på de papperslösas del av marknaden (dvs. att arbetsmarknaden inte är i "jämvikt" i meningen att papperslösa kan pressa tillbaka vinstnivåerna en bra bit innan det blir lönsamt för deras arbetsgivare att börja investera sina pengar på annat håll; att man kan pressa upp lönerna utan att riskera arbetslöshet) så vore det en sorts slöseri på legitimitet att inte mobilisera kring en sådan reellt existerande legitimitet. Detta för mig över till den andra sortens legitimitet, den mellan arbetsmarknadens parter, och frågan om registermetoden legitimerar sina lägsta nivåer även i denna mening. Om registret fungerar som en arbetsförmedling, dvs. om, som Ruben Tastas-Duque skriver, "tanken är att en arbetsgivare ska gå till facket och där köpa arbetskraft" så utgör det väl på sätt och vis en gemensam institution. Om det är så att man verkligen lyckas etablera registret med sådan kraft att det verkligen är dit arbetsgivarna går och där accepterar de givna lönenivåerna, så är det ju en institution som är erkänd och därmed bärare av någon sorts legitimitet. Men såvida LO själv inte erkänner denna institution så är det ju inte fråga om någon allmän legitimitet. Arbetsgivarna har inget allmänt klartecken att anställa under kollektivavtalets nivå, eftersom LO inte erkänner ett sådant förfarande. Jag tror dock att ett sådant icke-erkännande (vilket inte nödvändigtvis är detsamma som ett fördömande) är en tillfällig möjlighet att samexistera. I denna mening kan ömsesidigt uteslutande strategier bli tillfälligt kompletterande. (En tillfällighet som dock kommer ställas på sin spets den dag då något LO-förbund beslutar sig för att sätta en registertillvänd arbetsplats i blockad). Även om jag kanske just i detta inte är helt enig med David så håller jag med honom när han påpekar att en mer långsiktigt hållbar strategi måste innebära att de papperslösa "på något sätt erbjuds en trygghet som gör att de får råd att säga nej till skambud". Jag antar att det i sista hand måste innebära en strävan att arrangerar om arbetsgivaravgiften från att betalas till staten till att betalas till facket, så att a-kassan (liksom sjukförsäkringen, etc.) fullt ut kan knytas till det fackliga medlemskapet och göras oberoende av pappersstatus. Detta är dock något som reser en rad andra problem. Men mer om detta vid något senare tillfälle.
Diskussionen om intersektionalitet kan ibland kännas frustrerande. För den som intresserar sig för relationen mellan t.ex. klass och kön erbjuder den inte annat än en serie slagord: man kan inte tänka olika kategorier isolerade från varandra; de existerar inte sida vid sida, utan konstituerar varandra; de är föränderliga; osv.
Först tänkte jag att slagordskaraktären av inläggen i diskussion hade att göra med att den förs i populärt hållna tidskrifter (Arena, Bang, Slut, Mana) med en bred och ganska ung målgrupp, vilket kanske inte medger en teoretisk fördjupning. Men efter att den stått och trampat en tid började jag misstänka att låsningen vid slagord hade att göra med en viss "misstankens hermeneutik". Ta t.ex. grejen med Ebba Witt-Brattström och Feministiskt initiativ. Jag är förvisso inget stort fan av EWB, men är det inte märkligt hur snabbt hennes utspel om vilka frågor som var strategiskt lämpliga att lyfta medialt för Fi lästes som ett uttryck för en hotad vit, heterosexuell medelklasshegemoni i den feministiska rörelsen. Kanske hade hennes kritiker rätt, vad vet jag, men min poäng här är att detta motiv eller denna bakomliggande orsak lyftes fram i artikel efter artikel, utan att där ägnades någon möda åt att ta sig an EWB:s argumentation. Det fanns inte mycket som fördes framåt eller lärdes av denna kontrovers; ingenting i den intersektionalistiska hållningen preciserades.
Jag vill nu inte lägga allt för stor vikt vid detta med "misstankens hermeneutik" (delvis för att jag inte helt vill avfärda en sådan misstänksamhet); det är dock fler saker som är i rörelse här. Och i nya numret av Bang tycker jag mig finna skäl att misstänka att intersektionalismens låsning vid slagord stiger ur en inneboende motsättning i dess egen problematik, närmare bestämt i dess begreppsligande av de "kategorier" som genomskär varandra. Jag tänker här på artikeln "Hur mår intersektionaliteten egentligen?" av Paulina de los Reyes, och mer precist formuleringar i stil med:
Utifrån en intersektionell horisont är den sociala verkligheten inte given, den skapas inom ett maktfält. Detta gäller även de kategorier som förklarar och beskriver denna verklighet; till exempel kön, etnicitet och ras, men också kategoriseringar baserade på bland annat sexualitet, funktionsförmåga, ålder och klass. Även om dessa kategorier kan användas i beskrivande syfte saknar de en fast kärna, en essentiell innebörd, som är lika viktig i alla situationer. Man bör därför förstå kategorier inom ramen för specifika sammanhang, men också som en del i en socialt skapad ordning. De som idag vill diskutera vilka kategorier som är grundläggande och vilka som glöms bort, eller de som hävdar att alla kategorier är lika viktiga och varje försök att göra analytiska distinktioner kan betraktas som otillbörlig rangordning, utgår från andra premisser. Nämligen att det är möjligt att definiera kategorier som inte är situationsberoende, eller att det finns kategorier vars essentiella värde gör dem lika centrala i alla sammanhang.
Innan jag gör ett försök att formulera vad jag finner problematiskt med ovanstående vill jag dock dröja något vid mina motiv. För många som likt mig har en bakgrund som anarkister påminner nog de los Reyes inte så lite om 90-talets a-miljö. Texten "Drei zu eins" som sammanställdes av Klaus Viehmann - om "triple oppression" (efter Viehmanns brittiska och amerikanska förebilder inom den så kallade svarta feminismen) eller "förtryckssamverkan" som man senare kom att säga - var en tung influens. Tanken var att det inte finns någon huvudmotsättning som organiserar samhället. Vad det gällde att mobilisera mot var istället ett "nät" av maktrelationer, ett nät i vilket sedermera allt fler variabler antogs vara invävda. Jag ska inte försöka sticka under stolen med att jag själv vid en tid i mitt liv räknade arttillhörighet som en sorts "förtrycksvariabel" bland andra och följaktligen vände mig emot "speciesism" ("artism" lät ju så konstigt och "sexism" var ju ändå redan en anglicism). Nåväl. Den sorts politik som förbands med teorin om förtryckssamverkan kom att bli en sorts erkännande-politik. Det handlade mycket om representation inom rörelsen, samt hur man talade och förde sig i allmänhet. Så småningom kom dock denna miljö att bli allt mer neurotisk. Man fick en sorts introvert rörelse som nästan uteslutande var upptagen med det ändlösa arbetet att reformera sina egna institutioner. Kanske är detta en överdrift eller en allt för tillrättalagd, partiell och generaliserande historieskrivning. Som jag upplevde det, i vilket fall, började sedan fenomen som t.ex. den (separatistiska) rörelsen mot "ungförtryck" i allt större utsträckning uppfattas som rätt löjliga. Mot slutet av 90-talet kom då slutligen en reaktion, eller om man ska säga backlash. Med toppmötesprotesterna blev frågan om en sorts övergripande ordning (frågan om systemet) åter central. Detta är nu inte en historia som är unik för den svenska anarkistiska miljön. Naomi Klein skriver t.ex. i No Logo om något liknande för den amerikanska universitetsvänstern. Från traditionell vänster, till identitetspolitiskt/erkännande-orienterad vänster, till mångfaldsvänster. Jag skulle gissa att Michael Hardts och Antonio Negris begrepp om mängd (multitude) delvis slagit igenom såsom en sorts befrielse från det neurotiska 90-talet. Här hade man nu åter en samhällelig huvudmotsättning: mängd mot imperium. Men det är ju en otillfredsställande lösning på de problem som identitetspolitiken trots allt var en ansats att adressera. Man har löst problemet genom att radera ut det, eller, mer precist, man har hittat en ontologisk lösning på vad som är ett politiskt problem och en sådan sammanblandning av register gör lösningen inadekvat. Inom stora delar av den svenska ultravänstern (eller, ja, den så kallade infantila vänstern) gick man tillbaka till en traditionell hållning, som om 90-talet aldrig ägt rum. (Om jag förstått saken rätt försöker Katrin Kielos här och här hitta en sorts mellanväg genom en (weberiansk?) distinktion mellan ekonomi och status.)
Åren har gått. Själv är jag inte längre anarkist. Men det skulle ändå vara intressant om någon tog sig an att mer precist reda ut vad som gick snett med 90-talets anarkistiska aktivistmiljö. Ofta hör man att saker och ting blev löjliga. Det var någonting gymnasialt eller pubertalt över de slagord i stil med "kamp mot alla former av förtryck" som florerade på den tiden. Om jag får lov att formulera en hypotes tror jag haveriet delvis hade att göra med en inneboende motsättning i den politiska hållningen. Av tradition var man orienterad mot en samhällsomvandling, i meningen att samhället självt tänktes som objekt för den politiska praktiken. Man befann sig vidare i vad man kan kalla en makt-realistisk politisk tradition just för att samhälle och motsättning sammanföll, det fanns ingen "neutral mark" i form av en "offentlighet" eller annat att utgå ifrån i formulerandet av ett politiskt projekt. Men med begreppsligandet av "makten" såsom nätverk försvann antagonisten såsom en samhällsbevarande motpart och därmed försvann också samhället såsom objekt för en politisk praktik. Istället hade man en rad agonistiska förhållanden, som man (förtvivlat) försökte tänka i antagonistiska termer. I den nära besläktade, men teoretisk mer genomarbetade, diskursanalytiska post-marxismen betonades ständigt att den samhälleliga nivån i strikt mening inte existerar. Där gjorde man explicit upp med begrepp som "produktionssätt" och affirmerade en agonistisk politisk filosofi, närmare Aristoteles än Thucydides. För gängse anarkist antar jag att Laclau och Mouffe framstår som (vänster)liberaler, men teoretisk befann man sig vid denna tid ändå på deras mark. Denna motsättning söktes sedan lösas i att inte endast vända sig mot alla former av förtryck, utan vända sig väldigt mycket mot dem. Det blev själva djupet och oförsonligheten i det personliga engagemanget som fick borga för en samhällsomvälvande hållning.
Det har funnits ett problem med frågan om den samhälleliga nivån i tidigare ansatser att tänka relationen mellan klass och kön etc. Om man avvisar tanken att samhället utgör ett enhetligt system i kraft av en viss endimensionalitet så är frågan om man i så fall har att göra med två system (eller kanske fler), alt. två samhällssfärer (eller kanske fler). Men om man rör sig med föreställningen om två system är frågan hur man tänker sig systemet/samhället av dessa två system. I vissa fall har man begreppsligat de två systemen som var för sig relativt slutna, och därmed rört sig med föreställningen om två samhällen, som överlappar varandra. Här träder intersektionalismen in på scenen som en kritik av sådana additiva modeller.
Jag bör betona på en gång att även om jag här har för avsikt att kritiskt diskutera intersektionalismen, så förstår jag att det inte rör sig om en enhetlig skolbildning. Det finns en rad olika skiljelinjer som löper mellan de olika personer som anammat begreppet. Som en översikt över begreppet och dess förhistoria skulle jag vilja rekommendera artikeln "Intersektionalitet – och andra möjliga (och omöjliga) sätt att teoretisera kön, klass och etnicitet" av Anna Engstam, publicerad i Socialistisk debatt (nr 1, 2005). Engstam trycker på vissa godtyckliga variationer i teoretiserandet av de variabler som ingår i de intersektionella analyserna, men förslår (med vad man ändå får hävda är en ganska så typisk modern vänsterakademisk lingo) följande definition av den grundtanke som samlar denna grupp:
… föreställningen att sociala relationer struktureras genom flera simultana och interrelaterade sociala differentieringar med följden att kön, klass, etnicitet/ras, nationalitet, sexualitet, livsfas etc. producerar specifika o(jäm)likhetseffekter beroende på hur dessa sociala skiljelinjer genomskär varandra i konkreta fall.
Vad jag vill fokusera på här är just kritiken av "additiv" intersektion, ett ständigt återkommande tema i dessa diskussioner. Nina Lykke skriver till exempel, i ett bidrag i ett nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift med temat intersektionalitet (nr 2-3, 2005), att "syftet [med begreppet intersektionalitet] är en analys av hur kategorierna konstruerar varandra". Varken kön eller klass eller någon annan kategori kan under inga villkor förstås som avgränsade enheter. Hon betonar att det är fråga om en "växelverkan mellan icke avgränsade fenomen som genomtränger varandra och som tranformerar varandra under samspelet." Det ömsesidiga tranformerandet sätter sedan ett fokus på situationen. Men om vi dröjer vid Lykke ett tag så fortsätter hon allt jämt, trots "icke-avgränsningen" att tala om interagerande (eller närmare bestämt intra-agerande) subjektsformationer och maktordningar, med tillägget just att de inte är avgränsade enheter. I någon mening finns det något att urskilja, annars skulle man ju inte kunna tala om simultana subjektsformationer, utan endast om subjektsformationalitet, eller nått sånt, vad det nu skulle innebära? Det är väl trots allt själva gränsen som sätter något-heten? Hon fortsätter att urskilja, med tillägget att det inte går att urskilja. Hur ska vi förstå denna motsättning? Är det en systematisk metodologisk motsättning, i meningen att intersektionalisten inte kan utgå från annat än hypostaserade abstrakta enheter, men vars själva hypostasering sedan succesivt undermineras inom ramen för den teoretiska framställningen av det konkreta teoretiska objektet, dvs. att det är fråga om en dialektik, en systematisk rörelse från abstrakt till konkret? Kanske skulle man i så fall förstå "icke-avgränsningen" i termer av en sorts negationens negation. Men jag har inte funnit några andra spår av dialektisk metod i dessa texter. För mig framstår det mer som en oreflekterad motsättning.
Kanske vore detta inte så mycket att hänga upp sig på, kanske är det bara Lykke som inte haft utrymme nog att utveckla sig i precisa termer. Men jag tror inte det, för detta är något som återkommer i de flesta texter. Såvida det finns en ansats att säga någonting på ett generellt teoretisk plan om t.ex. kategorin kön så refereras genast vidare till etnicitet och sedan sexualitet och och så vidare tills man kommer tillbaka till kön, och efter ett varv har man inte kommit något närmare kön-heten, eller det kön-mässiga, och ända sättet att ta sig vidare tycks vara ytterligare ett varv: runt, runt i ett sorts epistemologiskt ekorrhjul. Det finns uppenbarligen en ovilja mot teoretiska konstruktioner. Detta får avgörande effekter för förhållningssättet till den konkreta situationen. Här vill jag återvända till de los Reyes. Argumentet i den passage jag citerade ur nya numret av Bang gick alltså ut på att kategorier som kön, klass osv. saknar "en fast kärna, en essentiell innebörd, som är lika viktig i alla situationer" och att man istället bör förstå dem inom ramen för "specifika sammanhang"; de är i allt väsentligt situationsberoende. I någon mening är väl detta ett rimligt påstående. Men det finns ändå ett problem att hårdra distinktionen mellan vad som gäller i alla sammanhang och vad som gäller i specifika situationer. Det blir svårt att tänka förhållanden med en varaktighet utöver specifika situationer. Jag skulle vilja hävda att om man betraktar klass och kön etc. utifrån perspektivet av deras reproduktion så adresserar man förhållanden med en viss underbestämning i förhållande till den givna situationen, dessa förhållanden är helt enkelt inte identiska med den aktuella situationen med alla dess specifika förhållanden; det finns en viss grad av godtycke enligt vilket dessa konkreta förhållanden kan variera inom ramen för en reproduktionsprocess eller reproduktionsordning. Det var henkesu som för en tid sedan gjorde mig uppmärksam på relevansen av begreppet underbestämning (tvillingbegrepp till överbestämning) - som Etienne Balibar diskuterar i artikeln "Structural Causality, Overdetermination, and Antagonism" - för denna diskussion. Jag förstår egentligen inte varför det skulle vara ett sådant problem att hävda att feodala klassförhållanden skiljer sig väsentligt från kapitalistiska klassförhållanden medan det finns olika grader av kontinuitet inom och mellan olika kapitalistiska ackumulationsregimer. Jag förstår inte varför sådana sorters påståenden nödvändigtvis skulle osynliggöra kön, etnicitet, sexualitet osv., eller nödvändigtvis implicera en specifik ståndpunkt i dessa ordningar. Produktionssätt är väl ett sådant förhållande som varken är universellt eller helt situationellt. Såvida de los Reyes inte skulle hävda att kapitalismen är en enda utdragen situation, men då underminerar man väl kopplingen mellan situationen och det konkreta?
Jag skulle vilja hävda att ansatsen att helt likställa kategorin med den konkreta situationen (dvs. att inte medge någon form av underbestämning, eller, med andra ord, att inte medge skillnader i abstraktionsnivå i analysen av konkreta situationer) är att haverera in i en empirism. Det är förvisso så att den radikala teorins själ är den konkreta analysen av den konkreta situationen, men empirismen är en epistemologi (något utöver att ägna sig åt ett empirisk material) som inte medger någon kritisk relation till vad som ger sig i den konkreta situationen. Då framträdande - med empirismens grundande kunskapssubjekt - reduceras till ett mentalt fenomen undermineras ett kritiskt engagemang med samhälleliga framträdelseformer, därmed undermineras alla ansatser till ideologikritik. Här följer jag delvis Martha Gimenez, som i artikeln "Teori eller mantra? En kritisk granskning av intersektionalitetsperspektivet" i ovan nämna nummer av Socialistisk debatt, gjort en liknande iakttagelse. Hon skriver om ett "övergivande av teori och en tillflykt till erfarenheten som kunskapskälla", samt att "allt som återstår att göras är att empiriskt dokumentera de överallt existerande intersektionerna." Detta är en hållning som någon som Leslie McCall är ganska öppen med. Och kanske är det därför jag upplever hennes text "Intersektionalitetens komplexitet" i ovan nämnda nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift, som en av de mer koherenta i ämnet. Hon driver linjen att intersektionalitetsperspektivet är viktigt för att kunna "redogöra för den levda erfarenheten i vissa försummade skärningspunkter." Och förespråkar sedan att använda "fallstudier för att identifiera en ny eller osynlig grupp – i skärningen mellan ett flertal kategorier – och sedan avtäcka de skillnader och komplexiteter som förkroppsligas där." Jag menar, en sådan intersektions-"spotting" kan man ju ägna sig åt om man vill, men det kan ju inte vara den politiskt engagerades perspektiv. (Såhär inom parantes skulle jag vilja tillägga att jag hyser en misstanke om att den empiristiska vändningen inom intersektionalismen är medskyldig till det fokus på kultur som präglat diskussionen om klass de senaste åren. Ekonomiska förhållanden framträder ju inte på ett lika omedelbart sätt som huruvida man t.ex. på sin semester sätter sig i en husvagn eller i ett hus på Österlen. Just detta, måste jag medge, gäller dock inte de los Reyes, något som naturligtvis hedrar henne.)
Ovilja att ta sig an teoretiska objekt med en varaktighet utöver en specifik situation kortsluter all spänning mellan struktur och situation, och i denna kortslutning går ett viktigt politiskt-strategiskt element förlorat. Även om reproduktionsförhållanden inte fullt ut kan likställas med konkreta situationer existerar det ju inte heller någon annanstans. Det finns en potential att blottlägga vilka specifika spänningar, svaga länkar och möjligheter situationen försätter strukturen i, såsom dess specifika existensvillkor. Att bara hävda att allt är alltid annorlunda i varje situation är att frånsäga sig anspråk på en politisk intervention av historiska mått.
Avslutningvis skulle jag bara vilja peka på ett exempel på den problematiska politiska karaktären av själva syftningen i mycket intersektionell teori. Jag vill här citera en passage ur boken Intersektionalitet: Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap som de los Reyes skrivit tillsammans med Diana Mulinari. I en passage om intersektionella motståndsdiskurser för de en diskussion om den intersektionella forskningens politiska funktion. De skriver:
Alteritetstänkandet, det vill säga synliggörandet av en spegelvänd bild, polyfona berättelser, subalterna röster och motdiskurser är viktiga komponenter i en intersektionell forskningsstrategi. Alteritet innebär inte bara att invertera "de andras" objektivering och att tillerkänna existensen av ett subalternt subjekt. Framförallt innebär det att synliggöra att maktutövandet alltid ger upphov till olika former av motstånd. Alteritetstänkandet är ett sätt att lyfta fram maktens instabila konstruktion och de sätt genom vilka den utmanas, förhandlas och neutraliseras av den myriad handlingar, motdiskurser och berättelser som formuleras utifrån en subaltern position. Att ignorera dessa röster är att reproducera maktens objektifiering av en underordnad andra. Att artikulera en motberättelse är ett sätt att återerövra en förvägrad subjektivitet och rätten till problemformulering.
Det finns här ett moment av erkännande i denna forskning. De intersektionella forskarna söker, vad jag förstår, förmedla ett sorts erkännande av de subalterna subjekten inför… ja, vad?… någon offentlighet?… eller är det staten? Jag tycker mig i denna passage se spår av det eklektiska hopkok av (post)strukturalism och någon sorts ståndpunktsteori av humanistiskt snitt som präglar hela boken, och som för mig framstår som något inkoherent, men vad jag vill ta upp till diskussion är något annat. För den avgörande frågan är här vad dessa subalterna har för glädje av att de los Reyes och Mulinari bedriver någon sorts akademisk hejarklackverksamhet. Detta är ju precis den hållning som den gren av den autonoma marxismen som avvisar partiet som organisationsform intar. Det är ju vidare också precis den attityd i det samtal mellan Foucault och Deleuze från år 1972 som Gayatri Chakravorty Spivak attackerar i "Kan den subalterna tala?" En attityd som hon träffande kallar ett knäfall för spontanismen.
| M | T | W | T | F | S | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Jun | ||||||
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
| 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
| 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
| 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
| 28 | 29 | 30 | 31 | |||
