Vilket gäng de lyckats samla!

Chris Harman har nyligen skrivit en artikel om 30-talets ekonomiska kris. I den finns en kort diskussion om Keynes som adresserar samma tema om reformismens gräns/möjlighetsbetingelser som jag var inne på i föregående post. Hela artikeln finns på denna adress, men det var i synnerhet följande jag tänkte på:

Much recent comment has assumed John Maynard Keynes had an answer to the slump which politicians ignored. He did not. He brilliantly tore apart the argument of those economists who claimed it would solve itself if wages were to fall. But his own proposal could not have ended it. For instance, a call that he backed from former British prime minister Lloyd George for public works could not have shaved more than 11 percent off the 100 percent growth in unemployment between 1930 and 1933.

Every proposal Keynes made, notes his biographer Skidelsky, was tailored to take “into account the psychology of the business community. In practice he was very cautious indeed”. Thus a series of articles Keynes wrote for the Times in 1937 suggested that Britain was approaching boom conditions, even though unemployment remained at 12 percent. He was only too aware that capitalists would shy away from any policy which seemed likely to damage profits in the short term. And so, in practice, he avoided recommendations which might frighten them.

Glyn and Howell have argued that to provide the three million jobs needed to restore full employment at the deepest point of the slump would have required an increase in government spending of some 56 percent. Such an increase was not possible in Britain using the “gradualist” methods acceptable to Keynes, since it would have led directly to a flight of capital abroad, a rise in imports, a balance of payments deficit and a steep rise in interest rates. Carrying it through would have required “the transformation of the British economy into a largely state controlled, if not planned, economic system”. So, when government expenditure did start to grow and cut unemployment, it was, according to Eichengreen, “due more to Mr Hitler than Mr Keynes”, with growth by 5 percent in the proportion of GNP going into arms, creating some 1.5 million jobs by 1938. A successful Keynes-type policy in the US “would have had to approach the size of government expenditures during the Second World War”.

In his General Theory Keynes hinted at the failings of capitalism being too deep for merely monetary and fiscal measures to deal with, advancing his own version of falling profit rates (the “declining marginal efficiency of capital”) and saw radical action with the “socialisation of investment” as the only effective counter-slump measure. But he never tried seriously to advance this solution—since under normal peacetime circumstances socialisation of investment is not possible without taking control of capital itself away from the capitalists.

Jag har i några tidigare poster varit inne på frågan om vilka politiska antaganden som ligger implicit i olika sätt att begreppsliggöra samhällsekonomin. Nu skulle jag vilja följa upp detta ämne i en diskussion om postkeynesianism. Det är ett ämne som känns angeläget med tanke på hur många gånger Lars Ohly har nämnt namnet Keynes på slutet.

Först bara något om prefixen, för de kan vara en aning förvirrande. Ända sedan John Maynard Keynes publicerade sitt huvudverk Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar 1936 har det varit stridigheter kring hur det bör läsas; huruvida John Hicks IS/LM-modell verkligen summerar Keynes tänkande på ett adekvat sätt osv. Lite schablonmässigt kan man säga att det kom att utkristallisera sig två traditioner. En av dem betonade kontinuiteten med den ortodoxa nationalekonomin och kom sedermera att införliva allt fler antaganden inom nyklassisk ekonomisk teori. Detta är den nykeynesianska strömningen (som de flesta LO-ekonomer utgår ifrån): keynesianismens högerflygel om man så vill. Tunga namn idag är Gregory Mankiw, Olivier Blanchard och George Akerlof. Detta är vad som dominerar kurslitteraturen i makroteori på de nationalekonomiska institutionerna på svenska universitet. Man brukar även räkna in Ben Bernanke (chefen på amerikanska centralbanken) i denna tradition. Den andra strömningen betonade istället diskontinuiteten med den ortodoxa nationalekonomin och kom sedermera att fjärma sig ännu längre än Keynes själv från nyklassisk ekonomisk teori. Detta är den postkeynesianska strömningen (i Sverige kanske främst förfäktad av Johan Ehrenberg): keynesianismens vänsterflygel om man så vill. Internationellt är nog Paul Davidson det tyngsta namnet av de nu levande post-keynesianerna. Historiskt är det annars Joan Robinson, Nicholas Kaldor och Michał Kalecki som är tunga namn.

Det är diskutabelt huruvida postkeynesianerna tillhör en socialistisk vänster eller endast en liberal vänster. Keynes själv betonade uttryckligen att han var liberal och inget annat (och vidhöll detta även då han kom att samarbeta med brittiska "Labour"). Men det finns ändå en del sympatiska drag i denna strömning. Kanske särskilt om man kommer från marxistisk bakgrund och följaktligen är van att, som Marx, anlägga ett "långsiktigt" perspektiv på samhällsekonomin och känner sig osäker på hur man ska förhålla sig till "kortsiktiga" fenomen som förändringar i hushållens sparande ("marginal propensity to save"), inflationstakt och kapacitetsutnyttjande, osv. Här har vi (i någon mening) radikala ekonomiska teoretiker som fokuserar just på sådana saker. Det finns dessutom en lång historia av kontakt mellan de två traditionerna: från monopolkapitalteoretikerna som menade att en hög grad av monopol i ekonomin delvis sätter arbetsvärdeläran ur spel och öppnar upp en ekonomisk dynamik som med fördel kan adresseras med postkeynesianska begrepp (det är en öppen diskussion huruvida t.ex. Sweezy bäst beskrivs som en kaleckianskt influerad marxist eller en marxistiskt influerad kaleckian); över förhållandevis ortodoxa marxister som plockar in enskilda moment från postkeynesianismen (t.ex. Fred Moseley som lyfter fram Hyman Minskys analys av finansmarknaden); till en mer allmän dialog (jag tänker på de frekventa referenserna till postkeynesianska författare som man hittar hos t.ex. Ernest Mandel och David Harvey). Dessutom finns i den "heterodoxa" ekonomin en sorts institutionell gemenskap i det att många publicerar sig i samma heterodoxa vänstertidningar, som t.ex. Cambridge Journal of Economics och Review of Political Economy. Och slutligen kan man peka på detta med gemensamma fiender. Många postkeynesianer har trots allt delat ut ganska så hårda slag mot nyklassisk ekonomisk teori. För alla som emellanåt diskuterar med nyklassiker kan jag rekommendera att läsa in sig på den sk "cambridge capital controversy" - som handlade om nyklassisk distributionsteori, dvs huruvida lön bestäms av arbetes marginalproduktivitet och vinst/ränta bestäms av kapitalets marginalproduktivitet – där ekonomer från brittiska Cambridge (där de tyngsta postkeynesianerna var verksamma) angrep ekonomer från amerikanska Cambridge (dvs Massachusetts Institute of Technology). Och såvida man kan räkna in nyricardianen Piero Sraffa (han tillhörde de kretsarna, och många postkeynesianer är nyricardianer, men nyricardianism är inte nödvändigtvis postkeynesiansk) så kan det vara värt att kolla igenom följande kritik av marshallsk mikroteori (som dominerar undervisningen i mikroteori även idag).

Men man måste dock passa sig för att allt för snabbt dra slutsatsen att de två traditionerna är kompatibla i största allmänhet, innan man konstaterar att "det går" att stimulera ekonomin med hjälp av ekonomisk politik i största allmänhet, utan att precisera under vilka förutsättningar man möjligtvis kan göra något sådant. Risken, som jag ser, är annars att man faller in i en allmän underkonsumtionsteori. Argumentationen ser då ut ungefär såhär: Från (post)keynesianismen hämtar man en kritik av "Says lag" i den ortodoxa ekonomin (dvs att produktion och utbud av varor självt skapar sin egen efterfrågan genom att självt utgöra en efterfrågan på andra varor), och menar att det snarare är så att efterfrågan har en prioritet över utbudssidan, eftersom ingen kapitalägare kommer vilja investera i produktion av varor som han eller hon inte vet om det finns en efterfrågan på. Om "förväntad efterfrågan" bestämmer utbudet finns en risk att ekonomin låser fast sig i ett jämviktsläge med lågt kapacitetsutnyttjande (ur kritiken av Says lag följer alltså en kritik av walrasiansk allmän jämvikt). Om man till detta fogar argumentet att varje kapitalägare har ett intresse av att hålla nere sina anställdas löner för att maximera sin vinst, men dessa löner samtidigt utgör efterfrågan på andra kapitalägares varor så hittar vi en motsättning i ackumulationsprocessen, en "underkonsumtionistisk" motsättning. När kapitalägare genom att öka sina vinster (på bekostnad av löner) ökar sitt sparande underminerar de samtidigt grundvalen (dvs efterfrågan) för att kunna investera dessa sparade medel i expanderad produktion; man låser in sig i det sk "sparandets paradox". Om någon tycker att detta är en vulgarisering av postkeynesiansk argumentation får ni säga till, men det är ett argument jag tycker man ofta ser i vänsterdebatt. Det är inte så att postkeynesiansk teori nödvändigtvis implicerar att den kapitalistiska ekonomin med nödvändighet tenderar att gå in i recession pga bristande efterfrågan av konsumtionsvaror, men den passar bra för att driva en sådan argumentation, och det är just det som jag antar är tilltalande från vänsterperspektiv. För då framträder en motsättning mellan den enskilde kapitalägaren (som utgör det borgerliga perspektivet) och samhällsekonomin i allmänhet. Räddningen ur sparandets paradox är antingen högre löner eller en underbalanserad statsbudget (det som kallas expansiv finanspolitik). Johan Ehrenberg går så långt (men jag tror han är ganska ensam om detta) att han hävdar att hela efterkrigstidens boom kan förklaras genom krigstidens kraftigt underbalanserade statsbudgetar. Det är inte endast så att man med politiska medel kan få ekonomin att fungera bättre, utan man kan få ekonomin att fungera bättre genom att använda politiska medel som även är önskvärda i sig, vare sig det är högre löner eller att rusta upp miljonprogramshusen eller vad det nu är. Marc Lavoie använder Friedmans gamla uttryck med "gratis lunch" men i en omvänd polemisk mening, att det finns "gratis luncher" att inhämta genom att lösa den problematiska relationen mellan den enskilde kapitalägaren och samhällsekonomin i stort. Arbetarrörelsen kommer alltså i detta perspektiv att förkroppsliga det allmänna, dess krav är i linje med vad som är det allmänt bästa, mot vilka står borgerlighetens enskilda (inskränkta) kapitalägare.

Samtidigt finns det ju anledning att dra sig till minnes att underkonsumtionsteori spelade en viss roll i den svenska socialdemokratins omorientering från klass till folkhem. Jag tänker här på det inflytande som John Atkinson Hobson utövade på Ernst Wigforss och den senares paroll att man kan "stimulera" den kapitalistiska ekonomin ut ur kristillstånd. Hobson var en progressiv liberal ekonom som föregrep Keynes just i sitt fokus på den effektiva efterfrågan. Krisuppgörelsen 1933 som vad jag förstår till sitt innehåll mycket var Wigforss verk har ju också i efterhand kallats keynesiansk, trots att Keynes Allmän teori… (keynesianismens grundande verk) ännu inte publicerats. I vilket fall: Hobson är kanske mest känd för att ha argumenterat att Storbritanniens imperialistiska strävanden kunde förklaras med ansatsen att erövra marknader för kapitalexport som ett sätt att lösa den överackumulation som dominerade den inhemska ekonomin. I detta läge hävdade Hobson att eftersom överackumulation föll tillbaka på underkonsumtion kunde den förra avhjälpas genom att tvinga ekonomin att vara mer progressiv, t.ex. att ta sig an en upprustning av de nedgångna arbetarbostäderna. Tesen var alltså att det kapitalistiska produktionssättet är av sådan karaktär att det i regel fungerar bättre om man tvingar det att vara progressivt. Det fanns en rad marxister som delade Hobsons uppfattning om imperialismens orsaker, men inte dess politiska lösning. Inte ens Rosa Luxemburg, som ändå utvecklade en marxistisk variant av underkonsumtionsteori, kunde acceptera Hobsons svar. Att öka efterfrågan av konsumtionsvaror, på Hobsons sätt, är att öka den på bekostnad av företagens vinst, dvs reveny (som också är efterfrågan på konsumtionsvaror) och investeringar (som är efterfrågan på kapitalvaror). Vad gäller den agregerade efterfrågan är detta ett nollsummespel. Men relationen mellan Hobson och hans marxistiska läsekrets är intressant för att den blottlägger att då, vid början av förra seklet, var det här gränsen mellan socialism och vänsterliberalism gick: är problemet produktionsförhållandet självt eller är det enskilda kapitalister som inte förstår sig på samhällsekonomin och blockerar detta produktionsförhållandes optimala funktionssätt; är problemet kapitalet eller borgerligheten? Socialisterna hävdade det förra, vänsterliberalerna det senare. Wigforss föll, som sagt, in i det senare lägret.

Krisuppgörelsen – och den allians mellan arbetarklass och bönder den implicerade – kom sedan att definiera den moderna svenska socialdemokratiska reformismen. Innan 30-talet hade reformism framförallt handlat om hur man begreppsliggjorde relationen mellan stat och samhällsekonomi, det var om detta den så kallade revisionismdebatten inom tyska SPD i huvudsak handlade. De som förfäktade en reformistisk linje hävdade att staten och de liberal-demokratiska politiska institutionerna var autonoma i relation till det kapitalistiska produktionssättet och kunde härbärgera socialistiska strävanden och så småningom komma att förvalta ett socialistiskt samhälle. De som förfäktade en revolutionär linje menade att staten inte var autonom och betonade istället alternativa politiska institutioner (efter 1905 framförallt arbetarråden). Enligt denna distinktion stannade t.ex. Rudolf Hilferding kvar inom SPD efter partisplittringen i samband med första världskriget, trots att hans ekonomiska tänkande inte nödvändigtvis skiljde sig så mycket från de som gick över till KPD. Men det fanns även en annan tråd i revisionismdebatten som just gällde ekonomi. Eduard Bernstein hävdade, som bekant, att den tyska ekonomins återhämtning från den svåra recession den drabbats av under slutet av 1800-talet var ett tecken på att Marx kristeori inte var giltig. Han ställer sig inte uttryckligen bakom något specifikt alternativt ekonomiskt tänkande, men antyder att om inte "utarmningsteorin" är giltig kanske kapitalismen, trots allt, är kompatibel med progressiva politiska strävanden. Här öppnar han upp för en reformism som låter sig influeras av en sorts ekonomisk vänsterliberalism. Jag säger vänsterliberalism för innan Hobson hade J.S. Mill utgjort en sorts vänster inom den liberala nationalekonomin (även om han som politisk teoretiker ganska så ofta argumenterade i reaktionära termer) i det att han drivit tesen att distributionsförhållandena hade en viss autonomi i förhållande till produktionsförhållandena; ett argument som utgjorde en teoretisk grundval för en progressiv fördelningspolitik. Min poäng är alltså att det fanns två dimensioner i revisionismdebatten, två dimensioner i distinktionen revolutionär/reformist: å ena sidan en distinktion kring hur autonom staten är och å andra sidan en distinktion kring hur reformerbar kapitalismen är. Detta har alltid gjort begreppet reformism en aning luddigt. En av de allra tyngsta hänvändelserna mot Bernsteins position formulerades trots allt av Hilferding i och med boken om finanskapitalet, och det var inifrån det reformistiska lägret. I vilket fall så låg fokus i början av 1900-talet på den första av dessa distinktioner men kom sedan från och med 30-talet, i Sverige, att förskjutas mot den senare. Och jag skulle vilja hävda att det var just genom introduktionen av ett underkonsumtionistiskt tema (att man går från tesen att socialpolitiska, progressiva reformer inte nödvändigtvis hämmar ackumulation/tillväxt till tesen att dessa reformer ofta främjar ackumulation/tillväxt) som den nya reformismen kom att sammanfalla med ett övergivande av socialiseringssträvandena. Reformism betydde inte längre reformvägen till socialismen, utan snarare något i stil med hävdandet av allmänintresset i den ekonomiska politiken. En sådan politisk orientering hamnar sedan naturligtvis i kris när man från och med 70-talet inte kan peka på något empiriskt positivt samband mellan progressiva reformer och ackumulation/tillväxt. Jag har nyligen hört Dan Andersson definiera reformism i termer av att göra saker och ting långsamt, noggrant och genomtänkt. Så jag antar att reformism nu för tiden inte ens är ett politiskt begrepp.

Reformismens kris (reformism i den "funktionssocialistiska" betydelsen innan Dan Anderson) sammanföll med, eller är helt identisk med, keynesianismens kris. Mitt huvudsakliga argument i denna fråga är rätt okontroversiellt: den keynesianska ekonomiska politiken klarade inte av den ekonomiska krisen på 70-talet. Detta måste väl ändå vara graverande? Det pekar åtminstone på vissa gränser för detta med det keynesianska stimulerandet av ekonomin. Det är som sagt en okontroversiell berättelse, men om jag ska nämna en bok som lägger ut keynesianismens problem på 70-talet från ett radikalt vänsterperspektiv så är det The Economics of Global Turbulence av Robert Brenner.

Det kan i sammanhanget också vara värt att nämna Mitterand-regeringen i Frankrike från och med 1981, som hade en rad vänsterorienterade keynesianska rådgivare. Man kan tycka att dess reformer och ekonomiska politik säkert var önskvärd, motiverad och rimlig på många sätt, men det är svårt att säga att man lyckades utvinna så många "gratis luncher" genom att hävda ett allmänintresse gentemot borgerliga särintressen. Kapitalet kom att utöva ett väldigt hårt tryck mot denna regering. Detta tryck sätter om något fingret på vad som är problematiskt i det ekonomiska tänkande som dominerar inom stora delar av dagens svenska vänster. Man bortser från kapitalet självt som politiskt problem.

Om jag förstått saken rätt så kanske man kan säga på följande sätt: vad gäller den gamla revisionismdebatten så intar man i mycket samma position som Georges Sorel, dvs att Eduard Bernstein mycket väl kan ha haft rätt, men att det inte spelar någon roll eftersom den revolutionära hållningen framförallt grundas i en etisk kritik av kapitalismen. Sorel försökte ju ersätta den historiematerialism enligt vilken kris är av avgörande betydelse för den revolutionära omgestaltningen av produktionssättet, med en bergsonism som lämnar större utrymme för ett mer voluntaristiskt begreppsliggörande av historisk förändring. Skillnaden mellan en reformistisk och revolutionär hållning har då inte längre att göra med en skillnad i hur man begreppsliggör samhällsekonomi och stat, utan är snarare en etisk fråga. Dagens vänster har kanske gått ännu längre i denna riktning. Skillnaden är nu närmast en fråga om personliga preferenser. Grejen är dock att Sorel trots allt var syndikalist; han var på inget sätt upptagen med frågan om ekonomisk politik. Mitt intryck är att stora delar av dagens vänster dras till postkeynesianska formuleringar just för att de motiverar reformer som för en själv faller tillbaka på en etik. Initialt finns en instrumentell relation till postkeynesianismen, men sedan kommer den allt mer att prägla ens uppfattning av samhällsekonomin. Resultatet är att vi får den absurda situation enligt vilken det är mer vänster att hävda att kapitalet inte utgör något särskilt strukturellt problem för en progressiv politik och där det är mer höger att peka på sådana problem. Den klassiska revolutionära hållningen kommer därmed att stämplas som en högeravvikelse, medan vänsterliberalismen (i den mening postkeynesianismen bygger vidare på J.S. Mill och Hobson) utgör en vänster även bland socialister.

Det är på sätt och vis ironiskt att samma människor som klagar över nyklassikernas relation till sina hypostaserade modeller kan plocka upp Kaleckis modell över relationen lönenivå/sysselsättning och behandla denna som om den stod i ett 1-till-1-förhållande till realekonomin; utan att fundera över vilka antaganden den vilar på; ifall den även innesluter en situation med en liten ekonomi med stor utrikeshandel. Under den svenska socialdemokratins "funktionssocialistiska" storhetstid var man väl också närmare den sk Rehn-Meidnerska modellen, som kanske påminner om keynesianism så som allmän politisk orientering, men som avviker på avgörande sätt så som ekonomisk politik, och skjuter in sig mer på "omvandlingstryck" än "effektiv efterfrågan", delvis för att mycket av multiplikatoreffekter undermineras i små ekonomier med stor utrikeshandel, samtidigt som "omvandlingstrycket" backades av en hård reglering av finansmarknad.

Men låt mig återvända mer allmänt till detta med underkonsumtion. Problemet gäller alltså hur man begreppsliggör orsaken till en ekonomisk krissituation. Underkonsumtionsteori talar om själva frånvaron, alt. bristen, på efterfrågan själv som en orsak. Marx adresserar ämnet i andra bandet av Kapitalet, och skriver där bl.a. följande (observera hur detta med etik dyker upp även här):

Det är en ren tavtologi att påstå, att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till, undantagandes de sub forma pauperis eller "tjuvarnas". Att varor är osäljbara, betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig nu produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den enskilda konsumtionens behov). Men om man vill ge denna tavtologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså bleve avhjälpt, om de finge en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom - som dessa riddare av det sunda och "enkla" (!) människoförnuftet ser saken - förhindra krisen. Det verkar alltså, som om. den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och alltid endast såsom en stormvarning inför den annalkande krisen. *

Tesen är alltså att bristen på efterfrågan mer är en effekt av än orsak till kriser. Att förlägga orsaken i själva konsumtionen – "realiserandet" som Rosa Luxemburg skriver – är att bortse från hur konsumtionen bestäms immanent i de förhållanden som bestämmer produktionen. Det gäller för det första att beakta hur efterfrågan på produktionsmedel samt kapitalägarens reveny utgör en del av den agregerade effektiva efterfrågan. Detta är det dock inte så många som missar. Men sedan också hur nuvarande ackumulation implicerar kommande ackumulation. Anledningen till att Luxemburg hakar upp sig på problemet med "realisering" är att hon tänker sig ackumulation som ett tillfälligt avsteg från enkel reproduktion, att ekonomin liksom hoppar fram stegvis. I den mån ackumulation innebär ökad produktion av produktionsmedel så är det klart man kan fråga vem som ska efterfråga alla de extra konsumtionsmedel som är möjliga att producera med dessa produktionsmedel om denna expansion är en sorts engångshändelse. Men ackumulationens koherens (eller mer precist Marx scheman över den expanderade reproduktionen) bygger på fortsatt ackumulation. Kapitalägare investerar endast i produktion av produktionsmedel ifall de förväntar sig att ekonomin kontinuerligt ska fortsätta expandera.

(För mer kritik av underkonsumtionsteori, se här, här, här och här)

Själv har jag som bekant en dragning åt reguleringsteori, så jag tror förvisso det finns en regulativ/institutionell dimension i den expanderade reproduktionen som ger vissa keynesianska begrepp en viss relevans. Vid tider av ekonomisk osäkerhet undviker kapitalägare att göra långvariga investeringar. Om en specifik ekonomisk politik uppbackad av ett specifikt institutionellt ramverk (dvs ett regleringssätt) kan skapa en gemensam idé om och förtroende för en specifik ackumulationsstrategi/regim kan "riskpremien" för långsiktiga investeringar sänkas och därmed ackumulationskvoten höjas.

Likaså finns det något att lära av det sätt som keynesianerna menar att frågan om Says förmenta lag spelar in i relationen mellan sparande och investeringar. Även Marx tar upp Says lag till diskussion i början av första bandet av Kapitalet, och han påminner om Keynes i det att han hävdar att i denna lag har man liksom abstraherat bort pengarnas betydelse i samhällsekonomin, de begreppsliggörs endast så som något som underlättar utbytet. Om man betonar att de därutöver också förmedlar utbytet (v-p-v) hittar vi i denna förmedling handelskrisens abstrakta möjlighetsbetingelse. När Marx i andra bandet av Kapitalet tar upp frågan om reproduktionsscheman (som är ett sätt att begreppsliggöra sparande, investeringar, efterfrågan på agregerad nivå) utgår han dock från den klassiska nationalekonomins antaganden om en identitet mellan sparande och investeringar. Pengar finns inte med i hans reproduktionscheman. Jag tycker inte det är ett avgörande problem givet vad Marx har för avsikt att argumentera i denna sektion av boken. Dessutom är detta ju endast ett utkast sammanställt av Engels. I vilket fall, här har keynesianerna en poäng som inte vad jag ser nödvändigtvis står motsättning till Marx. I oroliga tider förskjuts de sk likviditetspreferenserna: kapitalägare håller helst sitt kapital i likvida medel (dvs pengar, eller något som snabbt kan bytas mot pengar); det blir helt enkelt en ökad efterfrågan på pengar, det som förmedlar utbytet. Detta påverkar relationen mellan sparande och investeringar. Räntan drivs upp över en nivå som är förenlig med stora investeringar. Identiteten sparande/investeringar bryts, vilket innebär att reproduktionsschemat blir inkoherent. I reguleringsteoretiska termer skulle man kunna säga att relationen sparande/investeringar inte är en omedelbar identitet, utan snarare är en förmedlad identitet, förmedlad av ett regleringssätt.

Jag skulle i sammanhanget vilja slå ett slag för ett av de mer intressanta anspråken på att ställa Keynes i relation till marxistisk teori, det som förfäktas av Gérard Duménil och Dominique Lévy (bl.a. i följande text): keynesian på kort sikt och marxist på lång sikt (lång sikt är ju, som sagt, också den sikt som Marx huvudsakligen ägnar sig åt).

Men hur ska man då, slutligen, förhålla sig till frågan om kapitalismens eventuella reformerbarhet så som icke-liberal socialist. Jag tror man måste skilja mellan tre olika situationer här. För det första har vi de tillfällen då kapitalismen går in i kris på grund av en dysfunktionell finansmarknad, eventuella exogena chocker, eller någon sorts haveri bland kapitalägares förväntningar eller liknande; när kapacitetsutnyttjandet är lågt, men profitkvoten är relativt hög. I detta läge finns det troligtvis goda möjligheter att gripa in med ekonomisk politik och i någon mening förbättra ekonomins prestationsförmåga. För det andra har vi de tillfällen då det råder en tillfälligt stabil/koherent ackumulation. I detta läge skulle jag nog säga att det finns en viss grad av fördelningsmässig indifferens i det ekonomiska systemet. I marxistisk teori antar man ofta att ackumulationskvoten är en funktion av profitkvoten, ju högre profitkvot desto högre ackumulationskvot och tvärt om. Om högre löner sänker profitkvoten så sänker den i sådana fall alltså även ackumulationen/tillväxten. Men det borde inte vara helt orimligt att anta att ackumulationskvoten har en viss, begränsad och relativ autonomi; att man skulle kunna utveckla politiska strategier enligt vilka man ökar löner på bekostnad av reveny (kapitalägarens privata konsumtion) snarare än ackumulation. Slutligen har vi, för det tredje, de situationer då ekonomin går in i kris för att profitkvoten är låg, då ekonomin hemsöks av en överackumulationsproblematik (som på 70-talet). I detta läge finns det väldigt små möjligheter att med ekonomisk politik gripa in och förbättra ekonomins prestationsförmåga.

När kapitalismen går in i en kris som relaterar till dess höga organiska sammansättning så tjänar allt snack om att stimulera ekonomin genom statlig kreditexpansion endast till att förskjuta frågan om socialismen från dagordningen.

Det finns en essä om den märklige ryske revolutionären, krigsprofitören och konspiratören Parvus (Israel/Alexander Helphand) - vid något tillfälle Rosa Luxemburgs älskare - i dagens DN.

Petter har vid ett par tillfällen nämnt Tony Smith. Jag skulle också vilja passa på att slå ett slag för honom. På följande länk finns en inspelning av ett föredrag om finanskrisen; väl värt att kolla igenom.

Det är många som letar tecken på att sap och mp försöker flörta med fp (se t.ex. här och här). Jag har hittat ytterligare ett tecken. I förra veckans nummer av LO-tidningen intervjuades Dan Andersson appropå att Paul Krugman får årets ekonomipris till Alfred Nobels minne. Andersson var glad över beslutet och sa bl.a. att Krugman "är långt ifrån höger, så mycket är klart, men det beror på varifrån man tittar. I Sverige skulle han nog snarare vara en typisk folkpartist". Detta måste väl ändå låta underligt för de flesta av LO-tidningens läsare. Som framgår av en rad tidigare inlägg på denna blogg så har jag inte så höga tankar om Andersson. Inte sedan jag läste nationalekonomi på su och han höll i en gästföreläsning i vilken han förklarade att han hade studerat Robert Lucas och förstått vikten av den sk "Lucaskritiken" och att han såg som sin främste uppgift som chefsekonom på LO att förklara för LO:s medlemmar varför det på lång sikt inte är bra för dem att kräva stora löneökningar. Så att hävda att folkpartiet inte är ett högerparti kanske inte är så underligt för honom; att han utgår från den höger-vänsterdistinktion som gällde vid tiden innan allmän rösträtt. Men nämnandet av just folkpartiet just nu känns lite väl lägligt. Och jag vill minnas att han vid ett seminarium på abf för en tid sedan nämnde att han skulle jobba nära Thomas Östros efter att Lena Westerlund tagit över som chefsekonom på LO. Så jag antar att han tillhör någon sorts inre krets.

Frågan är då hur vp ska hantera denna situation. Jag tycker så klart det är väldigt trist att man undviker att resa radikala paroller i samband med finanskrisen - utan nöjer sig med att kräva att "en kommission ska tillsättas för att analysera finanskrisen och ta fram förslag som kan förebygga att den återupprepas" - för att framstå som mer regeringsduglig. När Lena Malmberg för Flammans räkning frågar Siv Holma om det inte just nu är läge att komma med radikala krav får hon svaret: "Det är möjligt att man kan tycka det men vi har inte diskuterat i de banorna." Att helt skippa all parlamentarisk agitation (som väl ändå måste vara centralt för ett litet vänsterparti), det är något utöver en berättigad kritik av radikalism; det är att göra strategi mer till en dygd än ett instrument. För om det är denna hållning som krävs för att ingå i en mitten/vänster-regering så kommer vänsterpartiet troligtvis åka ut ur riksdagen 2014. Partiledningen är dock med all säkerhet smärtsamt medveten om erfarenheterna från franska pcf och italienska rifondazione. Så då är min fråga: är det helt enkelt ett offer man gör? Egentligen vill man söka regeringssamarbete, men bli avvisade, för att därefter kunna stödja en socialdemokratisk minoritetsregering som man är fri att kritisera (för alla väljare förstår ju dilemmat med att inte gärna fälla en sap-regering, men man behåller ändå möjligheten att kunna göra det, som 1990, att upprätta en yttre gräns). Men så länge det finns en möjlighet att sap bildar samlingsregering med fp, och vp alltså berövas denna yttersta möjlighet att fälla, så är det bättre att inte ge sap någon anledning att avvisa ett regeringssamarbete med vp och följaktligen helt offra sig själv (vara redo att bli utraderade 2014) för den kommande mandatperiodens skull.

… stöder näringslivet.

Jag är inte säker på att jag har fullständigt grepp om hur man egentligen bör förstå vår nuvarande finanskris, men jag vill ändå, för diskussionens skull, försöka mig på ett par preliminära anmärkningar.

För det första tycker jag det är värt att notera frånvaron av s.k. "exogena chocker" i denna kris. Det är svårt att säga att det skulle vara "utomekonomiska" faktorer som gjort sig gällande i denna kris genom att rubba en "inomekonomisk" jämviktstendens. Detta borde rimligen slå mot legitimiteten i borgerlig ideologiproduktion. På 70- och 80-talen kunde man peka på OPEC-1 och OPEC-2 för att förklara de svårigheter det kapitalistiska produktionssättet genomled. Idag finns inte något av liknande tyngd. När Anders Borg tvingas dra till med "rå girighet" och "vårdslöst risktagande", tycks många ortodoxa antaganden om ekonomins funktionssätt vara i gungning. Jag vill t.ex. minnas att Adam Smith formulerat någon tes om relationen mellan egennytta och allmännytta som haft ett visst inflytande i den ekonomiska doktrinhistorien. Daniel Ankarloo skriver förtjänstfullt om jämvikt vs kris på följande sida.

Detta med en viss skepsis gentemot walrasiansk jämviktsteori är något gemensamt för stora delar av den heterodoxa ekonomin. Jag vill dock passa på att skriva något om marxistisk kristeori, och den går ju lite längre än så.

Det är alltid vanskligt att röra sig från kapitalismens allmänna kristendens (den s.k. LoPKFT) till en specifik empiriskt given ekonomisk kris, som den vi nu genomlider. För det första har vi frågan om alla motverkande tendenser; att peka ut LoPKFT som den drivande orsaken bakom en given kris kräver att man kan förklara varför motverkande tendenser inte är kraftiga nog att förskjuta kristendensen. I detta fall måste man dessutom hantera frågan om lönearbetare med bostadslån (något som inte ryms inom de antaganden som Marx utgår ifrån). Marx utgår snarare från att finanskapitalet så att säga verkar genom det industriella kapitalet, att bankerna lånar pengar till industrin mot anspråk på delar av framtida profit, medan det för dagens situation är av vikt att finanskapitalet lånat pengar till lönearbetare mot anspråk på framtida lön. Jag skulle inte säga att detta ogiltigförklarar Marx begreppsapparat, men det gör att glappet mellan hans utläggning av kapitalismen i allmänhet och den konkreta situationen blir något större.

Om ortodoxa ekonomer vill reducera den nuvarande finanskrisen till en renodlad förtroendekris, tycks det finns en viss enighet bland radikala ekonomer att den på något sätt relaterar till en aggresiv kreditexpansion i USA sedan början av 90-talet, som accelererade iom fed:s lågräntepolitik efter it-krashen. Jag skulle vilja relatera detta till Marx klassiska reproduktionsscheman genom att formulera hypotesen att en kretditexpansion inte endast blåser upp efterfrågan i ekonomin i största allmänhet (att man springer i luften så länge man inte tittar ner), utan att ökade investeringar i bostadsobligationer ökar ackumulationskvoten, vilket i normala fall innebär innebära en ökad produktion av produktionsmedel (sektor ett) i förhållande till produktionen av konsumtionsmedel (sektor två), men i detta fall innebär det direkt omvända, vilket kortsluter förhållandet mellan en ökad ackumulationskvot och ökat relativt mervärde. Detta skulle snabbt göra det olönsamt att alls investera i amerikansk ekonomi om det inte vore så att ökade investeringar i bostadsobligationer självt upplåter investeringsmöjligheter i sektor ett. Men då det ursprungliga problemet just var en problematiskt låg profitkvot (alltså inte tillräckligt med profit att ackumulera), så realiseras denna investeringsmöjlighet av kapital från andra länder (som t.ex. Kina), som följer med det amerikanska handelsunderskottet/statsskulden liksom på köpet. En bolånedriven ackumulation skapar en inkoherens mellan ekonomins två sektorer - den utgör inte i sig själv en koherent ackumulationsregim - som dock (tillfälligt) kan motverkas genom handelsunderskott och ökad statsskuld (en annan ekonomi fyller i den bolånedrivna ekonomins luckor). Men när andra ekonomier också blir allt mer bolånedrivna (som Europa på senare tid) så upphävs denna stabiliserande motverkande tendens. Okej, kanske något spekulativt…

Men, för att backa lite. Det finns en oenighet bland radikala ekonomer hur man relaterar den nuvarande finanskrisen till LoPKFT som faller tillbaka på hur man begreppsliggör den s.k. "nya ekonomin". Å ena sidan har vi Robert Brenner, Loren Goldner och Chris Harman som menar att den nya ekonomin helt och hållet är en myt, att det bara är i en skenbar bemärkelse den amerikanska ekonomin vuxit sedan 1992 ungefär och att den inte övervunnit de strukturproblem den drogs med på 70- och 80-talet. Å andra sidan har vi SSA-teoretiker och de som använder begreppet post-fordism (reguleringsteoretiker och autonoma marxister) m.fl. som menar att det finns en mytologi kring den nya ekonomin, men att den samtidigt innehåller element som i någon mening (kanske tillfälligt?) kunnat hantera 70- och 80-talens problem. Se följande sida för en diskussion mellan repressentanter för de två ståndpunkterna.

Robert Brenner är en udda fågel i sammanhanget, men i övrigt tycks det finnas en viss enighet kring att lönsamhetskrisen i ekonomin på 70-talet hängde samman med en hög organisk sammansättning av kapitalet. Se t.ex. följande sida för en allmän sammanfattning av diskussionen. Vidare tycks det finnas ett allmänt samförstånd kring tesen att ett sätt att hantera krisen var att pressa tillbaka reallöner och på så sätt öka profitkvoten.

Jag skulle nedan vilja sammanfatta de argument som är i rörelse.

Det finns till att börja med tre argument om varför den tillväxt som registrerats i amerikansk ekonomi sedan ca 1992 i huvudsak är uttryck för en "dopad" ekonomi:

1. Först har vi som sagt tesen om allmän kreditexpansion, som blåser upp efterfrågan i ekonomin. Den främsta formuleringen av detta argument är Brenners The Boom and the Bubble. Han skrev också en kort artikel just i inledningsfasen av bolånekrisen, som man hittar på följande sida.

2. Sedan har vi tesen om en inadekvat samhällelig reproduktion, som formulerats av Loren Goldner, bl.a. i följande text. Samhällets infrastruktur, brandförsvar, skolväsende, etc. reproduceras inte i tillräcklig utsträckning för att säkerställa produktionsprocessens fortlevnad.

3. Slutligen har vi tesen om "accumulation by dispossesion" som formulerats av David Harvey, enligt vilken han begreppsliggör nyliberal privatisering i termer av en s.k. primitiv accumulation. Poängen är alltså att primitiv ackumulation i strikt mening inte ackumulerar rikedom; det handlar snarare om att något införlivas i kapitalistiska egendomsförhållande, som inte tidigare funnits där, vilket ger sken av ackumulation.

Sedan finns det dock också en rad argument om hur den nya ekonomin möjligen skulle kunna mobilisera tillräckligt många motverkande tendenser för att (tillfälligt) upphäva 70- och 80-talens lönsamhetskris.

1. Man kan som Harvey, igen, hävda att ny produktionsteknologi möjliggjort en ökad genomsnittlig omslagshastighet i ekonomin. Effekterna av detta i värdetermer är att profitkvoten skiftar upp. Argumentet är hämtat direkt från andra volymen av Kapitalet: om två produktionsprocesser har samma kvot konstant och variabelt kapital, men den ena slår om dubbelt så snabbt, så producrear de båda på samma tid lika mycket värde, men den snabbare produktionsprocessen kan använda inkomster från det första omslaget till att betala löner i det andra omslaget, därmed krävs en lägre initial insats, och profitkvoten blir högre.

2. Man skulle kunna hävda att mycket av den nya produktionsteknologin inte så mycket effektiviserat produktionsprocessen genom att ersätta arbete, utan genom att ersätta äldre (och dyrare) produktionsmedel. Därmed skulle möjligen den organiska sammansättningen sjunka och lönsamheten stiga. Jag har dock förvånande nog inte sett någon formulera detta argument ännu.

3. Man skulle också kunna hävda, som Fred Moseley, att informationsteknologi förskjutit kvoten mellan produktivt och improduktivt arbete i ekonomin.

4. Man skulle slutligen kunna hävda att tjänstesektorns expansion utgör en "extensiv ackumulering", som sänker den aggregerade organiska sammansättningen. Om denna extensiva ackumulering löper parallellt med en fortsatt "intensiv ackumulering" inom tillverkningsindustrin, och deras repektiver profitkvoter utjämnas i en samhälleligt genomsnittlig profitkvot, innebär det rimligen att tjänstesektorn pressar upp vinstnivåerna inom industrin.

Sammanfattningsvis tycker jag det är väl hårddraget att hävda att ackumulationsprocessens återhämtning efter 70- och 80-talet är helt och hållet fiktiv. Om vi tar svenska förhållanden så har vinstnivåerna stigit tillsammans med en försiktig ökning av reallönerna sedan slutet av 90-talet (reallönerna stog innan det stilla från mitten av 80-talet). Vi har inte direkt sett någon lönsamhetskris i svensk industri de senaste åren. Det är klart att svensk ekonomi gynnats av amerikanskt handelsunderskott. Men frågan om det är tillräckligt för att förklara skillnaden i ekonomins hälsa nu jämfört med för 30 år sedan. Det är svårt att göra någon samlad bedömning - och kanske har jag tagit för mycket intryck av det välkända talesättet at marxister är kända för att ha förutsagt fem av de tre sista recessionerna - men mitt intryck är att det inte är en lönsamhetskris som utlöst den nuvarande finanskrisen. Det är mycket möjligt att de problem som krisen är symptom på har att göra med ansatser att höja profitkvoten ytterligare, men den organiska sammansättningen i den globala ekonomin är av ett slag som gör att profitkvoten inte utgör ett allvarligt problem just för tillfället. Och med risk för att få äta upp min hatt så kan det vara värt att referera till de bedömningar enligt vilka inte ens den amerikanska ekonomin förväntas ha en negativ tillväxt i år, trots all kreditåtstramning (DN idag, hittar inte siffrorna på nätet). Så länge krisen inte rör profitkvoten är det inte fråga om en dödskamp för de kapitalistiska produktionsförhållandena. Det finns antagligen utsikter för en statlig intervention (vilket det inte gör om det är profitkvoten som är grejen). I denna mening finns det vissa likheter mellan dagens kris och 30-talets kris, som också inträffade när profitkvoten var på väg upp efter att ha fallit drammatiskt under flera decennier vid slutet av 1800-talet fram till omkring förra sekelskiftet.

I detta argument följar jag dels de två franska marxistiska ekonomerna Gérard Duménil och Dominique Lévy och dels den vänsterorienterade ny-schumpeterianen Carlota Perez, som var för sig, och från olika utgångspunkter, urskiljt två sorters ekonomiska kriser. Å ena sidan har vi de kriser som enligt Duménil och Lévy hänger samman med kapitalets organiska sammansättning och enligt Perez hänger samman med att ett teknologiskt paradigm tömmer ut sin potential. Å andra sidan har vi de kriser som hänger samman med ett dysfunktionellt, inadekvat reglerat, finanskapital. Både D/L och Perez menar att 30-talskrisen var ett exempel på det senare. Perez är ganska djärv och menar, i sin bok Technological Revolutions and Financial Capital, att det i regel kommer en finanskris vid mitten av varje ackumulationscykel, något som har att göra med att ekonomins institutioner inte hänger samman med den nya teknologiska paradigmet. Hon driver vidare linjen att det finns en skillnad i politisk dynamik vad gäller dessa två sorters kriser. De kriser som har med lönsamhet att göra hänger samman med arbetarmilitans, medan de kriser som har att göra med ett allmänt dysfunktionellt finanskapital hänger samman med en miserabel/politiskt tillbakatryckt arbetarklass. Det är på sätt och vis en svaghet i hennes modell att hon förutsätter denna politiska dynamik i ett mer allmänt ekonomiskt-historiskt shema. Det reducerar, för det första, politikens relativa autonomi. Det lämnar, för det andra, inte något utrymme för analyser av en karaktär som kan exemplifieras med tesen om "monopolkapitalet"; dvs. att lönsamhetskrisen vid slutet av 1800-talet kunde "lösas" genom att symptomen på produktionssättets inneboende motsättningar omplacerades från konkurrens på marknaden till en territoriell konkurrens (som sedermera dock utmynnade i 1:a världskriget och de därmade sammanhängande tyska och ryska revolutionerna). Vad gäller svenska förhållanden så tycks Perez dock ha en poäng i någon empirisk mening om inte annat. Vid slutet av 1800-talet (med fallande profitkvoter) hade vi bildandet av den moderna arbetarrörelsen. På 30-talet (med finanskris) hade vi förvisso händelserna i Ådalen, men mer betydelsefullt att Per Albin Hansson lyckades marginalisera/stigmatisera den socialdemokratiska vänstern och få till stånd en allmän uppslutning kring folkhemmet inom partiet, samt den sk kohandeln med bondeförbundet. På 70-talet (med fallande profitkvot) hade vi återigen en radikalisering av arbetarrörelsen med löntagarfondsfrågan etc.

Så även om denna kris kanske inte i någon omedelbar mening utgör en revolutionär situation så finns det goda förutsättningar att slå hårt mot nyliberalismen. Med argumentet att finanskrisen slår särskilt hårt mot USA för att USA:s ekonomi är särskilt dopad så kan man en gång för alla t.ex skrota argumentet att en högre amerikansk tillväxt hänger samman med en flexiblare arbetsmarknad. Vänstern har vidare större kraft att driva linjen att förstatliga finanssektorn. Det kan inte vara många som tycker det är vettigt att finanspolitiken är bakbunden av utgiftstak, medan penningpolitiken försöker motverka en åtstramning av efterfrågan i ekonomin (som följer på ökade räntekostnader) genom att pressa ned styrräntan under inflationsnivån. Okej att det kanske är "bättre" än att fortsätta prioritera prisstabiliteten. Men detta arrangemang sätter de kommersiella bankerna att förmedla den ekonomiska politiken på ett sätt som gör att staten pumpar pengar rakt in i deras vinster. Riksbanken sänker räntan, medan de kommersiella bankerna behåller (eller följer i vilket fall inte med hela vägen med) sina "riskpremier"; lånar billigt av staten och lånar ut dyrt till privatpersoner och industri. Styrräntan ligger idag på 4,25 procent, medan inflationen ligger på 4,4 procent. Real-styrräntan är alltså negativ. Riksbanken betalar i princip de kommersiella bankerna för att ta emot lån. Situationen i USA är ännu mer extrem; där ligger styrräntan på 1,5 procent, medan inflationen är så pass mycket högre än så att man kan misstänka att Ben Bernanke satsar på att upprepa den strategi Alan Greenspan förde 2001-2003, dvs. att hantera en punkterad bubbla genom att blåsa upp en ny. Nu är det möjligt att inflationstrycket är på väg att sjunka i svensk ekonomi och att real-styrräntan inte kommer vara negativ särskilt länge. Men det förhållande att riksbanken tvingas gynna kommersiella banker (och bolåneinstitut) när den hanterar svängningar i ekonomin gör att man inte behöver vara en allt för blodröd vänsterradikal för att finna det vettigt att förstatliga hela eländet. Om man nu ska bedriva stabiliserande penningpolitik, så ger det ett mer omedelbart och effektivt resultat om staten kan diktera bolåneräntorna direkt. Och det är ju just när bankerna kommer krypande som det finns ett "fönster" att aggera här.

Med risk för att låta löjlig skulle man (något spekulativt) enligt Perez schema kunna hävda att även om detta inte är en revolutionär situation kommer vi ställas inför en sådan någon gång om ca 20-30 år.

Upptäckte precis att en svensk översättning av Anwar Shaikhs mycket läsvärda "Introduktion till kristeoriernas historia" har lagts upp på följande sida.

Appropå 100-årsjubiléet av Amaltheahändelserna så hittade jag en daisy-inspelning av Per Anders Fogelströms Café Utposten på följande adress.

I nya numret av Mana likställer Mårten Björk vänsterpartiets gamla paroll om 200.000 nya jobb i offentlig sektor med alliansens inordnande av asylrätten under arbetslinjen. Är inte det lite ansträngt? Sätter det inte också vissa frågetecken kring "kritiken av arbetet" (så som den formulerats t.ex. här, här och här)?

Tempot är som bekant inte så högt på denna blogg. Men just därför är det kanske inte heller allt för apart att diskutera en text av Katrine Kielos som nu är ett par veckor gammal. Jag tänker på krönikan "Fast i 90-talet". Jag är inte säker på att jag förstår vad det är hon vill ha sagt. Hon är ju en debattör som, ofta på ett förtjänstfullt sätt, reser ett klassperspektiv och ifrågasätter liberal individualism i de flesta samhällsfrågor, med ett undantag, nämligen samhällsekonomin. Ofta understryker hon att att ekonomin är viktig, något som kanske ibland kan få hennes position att likna historiematerialism och särskiljer henne från vänsterdebattörer med mer kulturradikal eller postmodern profil. Men jag har inte sett några tecken på att hon skulle begreppsliga ekonomin i andra termer än den ny-keynesianism som är den förhärskande ekonomiska doktrinen inom den socialdemokratiska partihögern, en doktrin som är formulerad på grundval av metodologisk individualism. Inga tecken förrän kanske nu då, i "Fast i 90-talet", men jag är inte säker på hur dessa tecken bör läsas.

Jag har tidigare nämnt David Harvey i denna blogg. Nu ser jag att Monthly Review på sin hemsida har lagt upp en videoinspelning av en föreläsningsserie han hållit på CUNY om första volymen av Kapitalet. Och appropå inspelningar av Harvey vill jag också passa på att nämna den något nördiga Conversations with History samt en debatt med Arrighi om Adam Smith in Beijing.

Ur en intervju med Herman Lindqvist i DN den 31:a mars:

Du är alltså ingen tillskyndare av "Annales-skolan", som hävdar historiens gång som främst ett resultat av mentala, ekonomiska och sociala mönster, i stället för av snabba politiska händelser?

- Nej, svarar han torrt och snabbt.

- Så ser man det bara i Sverige.

I senaste numret av Kommunalarbetaren finns en intervju med IF Metalls Stefan Löfven i vilken han backar en aning i frågan om kvinnopotterna. "Utfallet av jämställdhetspotterna är helt okej" säger han och tycks numera inte längre avvisa en liknande samordning inför nästa avtalsrunda. Han är dock kritisk till själva "insamlingsmodellen" för dessa potter, men diskuterar inte saken närmare än så. Kan det kanske vara hotet om att beröva industrin dess normerande roll som pressat Löfven att sätta samordningen med de andra LO-förbunden (av vilka en klar majoritet försvarar kvinnopotterna) framför sin egen ovilja mot dessa potter. För nog kan man forfarande se spår av en ovilja hos Löfven, inte minst när han får frågan hur man bör gå tillväga för att komma tillrätta med löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Han svara då dels att: "Individuella löner där en arbetsledare avgör gör kvinnorna till förlorare". Detta har han naturligtvis rätt i, men det adresserar inte frågan om löneskillnader mellan kvinnodominerade yrken och mansdominerade yrken. Hans andra svar handlar om att "Utbildning är A och O". Men om sättet att komma tillrätta med de låga lönerna i kvinnodominerade yrken (man skulle lika gärna kunna säga de låga lönerna i låglöneyrken) är utbildning, så är det ju en arbetsmarknadspolitisk fråga eller kanske utbildningspolitisk fråga, men inte en facklig fråga. Man skulle kunna fråga sig vad Löfven överhuvudtaget ser för anledning för personliga assistenter, kokerskor, tvätterskor etc att vara medlemmar i facket.

LO:s chefsekonom Dan Andersson skriver i senaste numret av LO-tidningen om hur LO-ekonomernas tänkande utvecklats sedan Rhen-Meidnermodellen formulerades. Det är mycket som står på spel i denna historieskrivning. Jag vill här begränsa mig till tre invändningar mot Anderssons resonemang.

Nu har sista avsnittet i femte och sista säsongen av David Simons The Wire visats på HBO. Jag kan därmed, slutligen, konstatera att serien var i klass med Battlestar Galactica, Brideshead Revisited och Next Generation. Här är en text som förklarar dess storhet, denna Balzac of Baltimore.

Appropå ämnet för min föregående post skulle jag vilja passa på att uppmärksamma Anders Johanssons text om bröd och skådespel i gårdagens expressen. Jag skulle kanske behöva precisera min tes något. För Johansson visar på ett förtjänstfullt sätt hur den sorts syntes mellan Hannah Arendt och Carl Schmitt som är så kännetecknande för den postmoderna/post-marxistiska vänstern riskerar att haverera i ett eländigt skådespel. Jag försökte argumentera att det fanns spår av en ovilja mot konflikter i Zarembas ovilja mot det domslut som markerar att samtalet (om diskriminering) är över. Men att lyfta fram ett konfliktperspektiv är inte nödvändigtvis detsamma som ett vurmande för konflikter i största allmänhet.

Josefin Brink har redan formulerat vad som behöver sägas om Zarembas senaste artikelserie i DN. "Ett antal individer som […] upplever att det förekommer latent eller öppen rasism och homofobi på skolan, har gjort precis just det som liberala rättighetsivrare uppmanar dem till; de driver rättsprocesser."

David och Petter har, med något olika fokus, skrivit bra om kontroversen kring SAC:s nyligen återupplivade registermetod. Jag skulle bara vilja tillägga några få ord.